Vänner

Det är konstigt det där med vänner.

När man nu har levt ett tag, som jag har gjort, så märker man så tydligt vilka vänner man har och vilken sorts vänner man uppskattar.


Jag har aldrig haft en genuin "bästis" eller vad man skall kalla det. En som man har träffat när man var liten, som man har vuxit upp med och som fortfarande finns där.

Jag har visserligen många vänner, och ännu fler bekanta. Men nästan alla av de som jag själv skulle säga är mina bästa vänner, har någon annan som de ser som sin bästa vän. Det är väldigt sällan jag som är deras bästa vän.

Jag har under årens lopp undrat hur det kommer sig, och när jag var yngre har jag ofta sörjt det, och varit avundsjuk till viss del på andras vänskap. Nuförtiden konstaterar jag bara att det är så, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det innebär att vara en "Bästa Vän".


Mina vänskaprelationer har ofta varit och är fortfarande väldigt intensiva. Jag älskar att lära känna nya människor och jag tror att jag ibland kan bli lite väl positiv och entusiastisk. Det är som att jag förväntar mig att alla behöver och vill lära känna mig lika mycket som jag vill lära känna dem. Med min barndom i Tornedalen där mina vänner var väldigt få, så sitter jag fortfarande fast i den där "alla måste tycka om mig" fällan. Visserligen har jag kämpat rätt hårt för att komma över den, men den ligger ändå alltid kvar där och lurar när jag träffar nya människor.

Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och tänka att jag måste skärpa mig lite och inte vara så utåtriktad hela tiden i nya sällskap. Jag kan inte låta bli att ta plats och jag fasar för att jag inte alltid verkar vara så ödmjuk utan en besservisser, jag som själv hatar när folk är så.

Det känns lite som att jag lurar folk och att de snart skall komma underfund med att jag inte alls är så kul att vara med. De har ju alla sina Bästa Vänner så varför skulle de då behöva mig. Egentligen.


Men jag har insett nu att det inte är nödvändigt för mig att jag skall vara lika viktig för dem som de är för mig. Jag kan säga "Hon är min bästa vän" även om jag vet att den personen kanske inte skulle säga samma sak om mig. Det kanske är sorgligt att tänka så, men jag vill inte att mina vänskapsrelationer skall präglas av krav.

Faktum är att jag inte är speciellt bra på att höra av mig.

Jag tänker mycket på de vänner jag har och hur de har det. Jag tänker ofta att jag skall ringa, skriva eller hälsa på, men dagarna bara flyger förbi och jag hinner inte lyfta luren så ofta som jag önskar att jag gjorde. Ibland får jag så otroligt dåligt samvete på grund av det. Jag blir rädd att mina vänner tror att jag har glömt bort dem eller att jag inte bryr mig. Och så tänker jag att jag verkligen måste ta och ringa. Men på väg till telefonen så ropar barnen på mig, eller så är det något annat som kommer i vägen och sen står jag där igen. Klockan är långt efter anständig telefontid och jag har inte kommit mig för att höra av mig. Igen.

Å andra sidan så är ju vänskapsrelationer tvåsidiga. Det krävs att båda hör av sig.


Jag har några nära vänner som jag vet var jag har även om vi inte har hörts av på länge. Vi pratar ibland inte en månad eller mer, men när någon av oss ringer den andre så känns det som att ingen tid har passerat. De personerna betraktar jag som mina Bästa Vänner. De känner mig utan och innan och vet precis hur mycket jag bryr mig om dem och tänker på dem oavsett hur ofta vi hörs.


Sen finns det vänner som jag bryr mig så ofantligt mycket om. Vänner som jag verkligen har betraktat som Bästa Vänner, men som inte klarar av att vi inte har väldigt tät kontakt. Som blir besvikna, och som ställer så höga krav på mig som person att jag nästan känner att jag inte kan andas.


Kanske är orsaken till att inte jag är någons Bästa Vän mitt eget fel. Att jag inte litar på att någon verkligen vill ha mig som bästa vän. Att jag fortfarande innerst inne känner mig som den där mobbade flickan som ingen vågar leka med av rädsla för att själva bli utsatta.


På min bröllopsdag blev jag så överraskad. Jag visste inte att det fanns vänner i min närhet som verkligen uppskattade mig som person. Trots att de är mig väldigt nära och kära, så trodde jag aldrig att jag var värdefull för dem.


Hur kan man vara så förstörd att man vid 31 års ålder fortfarande inte förstår sitt eget värde?