Städångest

Åh, jag blir galen! Det ser ut som att en bomb har briserat i mitt hus. Andra familjer har så fint och städat hemma hos sig. Hur lyckas de?


Här är det grejer precis överallt. Hela köksbordet svämmar över, vardagsrumsbordet svämmar över, köksbänken har jag precis städat, men det är en klen tröst när jag vet att imorgon när jag kliver upp så kommer det garanterat att vara överfullt med disk igen eftersom ingen kommer att ha plockat ur diskmaskinen som jag just startade. Det finns knappt golvyta att gå på. Det ligger sockar, gamla kalsonger (storebror slänger de omkring sig utan att blinka), leksaker, skor (min makes X antal jättelika vinterskor i st.46 tar upp halva hallen), och annat krafs på snart all ledig golvyta. För att inte tala om hallen på övervåningen där golvytan för tillfället fungerar som förvaringsplats för diverse högar av gamla räkningar och andra papper som jag verkligen, verkligen borde antingen kassera (tack mamma och tomten för dokumentförstöraren vi fick i julklapp. Pik?) eller spara undan på ett vettigt ställe.


Jag skall väl egentligen inte klaga så mycket på min kära familj, för jag är minst lika duktig som de på att sprida prylar omkring mig (ibland nästan värre), men nu när jag är hemma hela dagarna med bebis så har jag ingen plats där jag får ro och där jag slipper sitta och se skiten och tänka på hur mycket jag verkigen borde städa hela jäkla tiden.


Alla rum i det här huset är i en enda röra. Varenda jäkla rum.

Okej. Jag ljög. Bastun är städad. Men det är bara för att det inte funkar så bra att förvara grejer i ett rum som blir skitvarmt och blött med jämna mellanrum. Annars är det stökigt precis överallt. Jag kan inte titta åt ett endaste håll och låtsas att det är städat och fint. Jag blir galen!


Jag tvättar, torktumlar, tar ur tvätten, lägger den på köksbordet, viker ihop den och går iväg med den, och under tiden som jag går iväg för att lägga grejer på rätt plats så har maken tagit ur en till tvätt ur torktumlaren och lagt den på köksbordet och så får jag börja om... det tar aldrig slut.


Imorgon skall jag åtminstone städa bort den där förbaskade julen. Jag har lyckats klä av granen allt pynt, men den är för tung för att jag skall orkar lyfta ut den själv. Det är väl priset jag får betala för att jag köpte en kungsgran som är lika bred som den är hög. Nu har den dessutom torkat så de där långa barren som skulle vara så bra för att de inte var lika vassa har istället krullat sig, så när jag häromkvällen försökte dammsuga upp de barr som ramlat ner när jag tog bort pyntet så blev det bara stock i dammsugarslangen och jag blev tvungen att utföra någon slags dammsugarkirurgi för att rensa slangen och då åkte givetvis alla bar ner på golvet igen. Modig tjej som jag är trotsade jag faran och dammsög upp dem igen. Fast lite mer försiktigt. Jag kunde nämligen inte hitta sopborsten. Den har på något märkligt sätt försvunnit någonstans i oredan i huset. Jag orkar inte ens tänka på var den kan ha gömt sig. Den orkar väl inte heller se mängden jobb som det krävs för att få huset städat. Kanske lider den av depression. Eller panikångest. Jag har full förståelse isåfall.


Tills jag har hittat sopborsten, fått dammsugaren att återhämta sig, och lyckats ta mig själv i kragen och röja upp det här stöket så hoppas jag vid min gud att ingen oannonserat kommer och hälsar på. För då skäms jag ihjäl.