Fyllt på tålamodskontot

Efter dagens ryck är nu två tredjedelar av julen bortstädad iallafall. Maken tog ut granen och jag har plockat ner alla julsaker på bottenvåningen. Stjärnorna i fönstren på övervåningen hänger kvar, men imorgon är de ett minne blott, det har jag lovat mig själv.

Problemet med att röja i det här kaoset är att jag inte vet var jag skall börja eftersom alla rum är stökiga. Det hjälper liksom inte att städa ett rum i taget, för när jag sedan har börjat städa på nästa rum (och är less på att städa) så hinner det första rummet bli stökigt igen. Det blir lätt så när man har barn. Det spelar nästan ingen roll hur mycket jag tjatar på dem att städa, de stökar ändå ner lika fort iallafall. Jag hinner knappt blinka, så fort går det.


Imorgon skall jag fortsätta städa. Banne mig, det ska jag.


Vi var på Bio ikväll. (Bio med stort B eftersom det är en sådan stor happening för oss spädbarnsföräldrar). Vi lämnade hela barnaskaran hemma med mormor och gick och såg "The Departed". Väldigt bra film.

Mot slutet blev det lite hätsk stämning i biosalongen när det i filmen (i sann Scorsese anda givetvis) mördades folk lite till höger och vänster (det är ju en gangsterfilm, det är ju det gangstrar gör i hans filmer), och det tillslut blev såpass absurdt att folk skrattade till lite i biosalongen, myself included, och en tjej som satt snett framför mig blev upprörd och sa till alla "hur kan man skratta när folk blir dödade?!?!". Killen framför mig som också skrattat till lite svarade då till henne som jag själv satt och tänkte "men det är ju bara en film", varpå tjejen replikerade något jag inte riktigt hörde men avslutade sin mening med att kalla honom för idiot.

Jag undrar vad hon tänkte egentligen. Det var nog tur att hon inte satt i en biosalong i en stockholmsförort och kallade fel kille för idiot. Själv anser jag nog att man i en biosalong får räkna med att andra besökare också reagerar känslomässigt på filmen man sitter och ser, och att man knappast kan förvänta sig att alla skall reagera på samma sätt. Man måste ju få skratta, gråta, förfäras, förundras och våga leva sig in i filmen. Att skratta åt att någon blir dödad när det porträtteras på ett sådant känslokallt sätt, betyder inte nödvändigtvis att man sitter och tycker att det är roligt. Det är snarare så bisarrt att skratt är förlösande och man kan känna sig lättad över att det "bara är film". På samma sätt som man kan skratta åt en hemsk skräckfilm med splatter. Det blir lite för mycket för att man skall kunna ta in det och leva sig in i situationen.

I vilket fall som helst så anser jag lite att om man inte kan ta att andra personer reagerar annorlunda på en film än man själv, (utan att medvetet störa givetvis) så får man nog se på film hemma och inte skälla ut andra som också betalt pengar för att se filmen och som inte har gjort något fel.

Jaja. Filmen var bra iallafall.

Det enda som var riktigt dåligt var att kvinnan som satt bredvid mig verkade ha duschat i en tung parfym innan hon gick hemifrån, för hon fullkomligen stank och det var nästan omöjligt att andas när man satt brevid henne. Tur att jag inte är allergiker! Vad gör man i en sådan situation om man är det? Måste man som allergiker flytta på sig då, eller skall den som orsakar allergin flytta på sig?


Hemma hade Lillebror varit ledsen med mormor. Han var alldeles rödgråten och helt slut när vi kom hem. Mitt mammhjärta höll nästan på att brista och jag tyckte så synd om honom och fick lite ångest över att jag varit borta i nästan fyra timmar. Å andra sidan var de där fyra timmarna ensam med min man, på en film med högt ljud (man slipper ha ångest för att barnen vaknar eller att man missar saker i filmen eftersom man inte hör dialogen) och andra vuxna verkligen guld värda. Vuxenkvällar med biobesök ger föräldrar mer tålamod så Lillebror kan nog därför förvänta sig att mamma går på bio fler gånger.