Jeez

Äntligen börjar jag känna mig lite som en människa igen och inte som en skakig urvattnad trasa med hjärtklappning.
Jag har fortfarande inte lyckats äta något, men nu känner jag iallafall att jag kan tänka mig att prova. För ett par timmar sedan kunde jag inte fatta hur jag någonsin skulle vilja äta igen.

Men nu. På bättringsvägen.

D är helt återställd och Storebror likaså. Lillebror har än så länge klarat sig undan kräkningarna och bara haft feber. Men vi är inte över bäcken än.