Jag minns första gången jag såg en skräckfilm. Det var i mitten av åttiotalet. Jag hälsade på hos min kusin och hennes sambo och de hade hyrt Evil Dead. Min kusin som är nio år äldre än jag var säkert mogen för att se skräckfilm men det var absolut inte jag. Det upptäckte jag när jag skräckslagen och kissnödig varken vågade gå på toa eller sova på natten efter att ha sett den första zombie-filmen i mitt liv.
Jag glömmer aldrig hur fruktansvärt rädd jag var och hur jag föreställde mig klibbiga blodiga zombiehänder sticka fram under sängen och gripa tag i mina ben i samma sekund jag satte ner foten på golvet.
Ända sedan den skräckupplevelsen har jag alltid varit både fascinerad och rädd för skräckfilmer. Det är en märklig känsla att frivilligt utsätta sig för att se en film när man i förväg vet att man kommer att bli skrämd. En slags blandning mellan fascination och självplågeri.
Men vad är det vi blir så rädda för egentligen? Det är ju trots allt bara film.
Efter att jag såg The Ring på bio för några år sedan och blev så hysteriskt rädd igen så började jag titta på skräckfilmer regelbundet, oftast ensam, i någon sorts terapisyfte.
Samara i The Ring skrämde mig verkligen och efter några sömnlösa nätter tyckte jag att det var dags att analysera exakt vad det är i skräckfilmer som triggar min rädsla.
(Hon skrämmer mig inte lika mycket nu när jag vet att Samara spelas av Daveigh Chase som också spelar Rhonda Volmer i Big Love, och gör rösten till Lilo i Lilo & Stitch.)Vad är det en riktigt bra skräckfilm innehåller? Varför är vissa skräckfilmer väldigt obehagliga, medan andra går att skratta bort?
Alltså påbörjade jag Uppdrag: skräckfilm.
Jag brukar också titta på skräckfilm ensam. Sitter där och kisar/tittar bakom kudden/sänker ljudet/håller för öronen osv. och skrattar till med skräckblandad förtjusning när jag blir riktigt skrämd. Och det har jag blivit av The Ring också. Men mer av dotterns ansikte i garderoben i början av filmen än av Samara även om hon också var läskig. Ungefär som alla japanska barn med svarta ögon. Huj.
SvaraRaderaJag såg "Instängd" på bio för några år sedan. Tror jag var uppe i taket och vände en gång.
Jag ler åt minnet.
nina: Jag håller med dig. Dotterns ansikte var riktigt obehaglig. Just för att man inte visste vad hon blivit skrämd av, men att något skrämt henne till döds på det sättet, räckte för att jag skulle bli helt hysteriskt rädd resten av filmen för Samara.
SvaraRaderaThe ring skrämde mig lagom mycket. Jag älskar skräck- och spökfilmer, och oftast löser det sig ju på slutet så man kan sova gott sen.
SvaraRaderaMen den där jävla THE GRUDGE!!! Jag HATAR den filmen. Den är så jävla äcklig. Vidriga jävla elaka stalkerspöken alltså. Och deras äckliga ljud.
Jag var rädd för allt i ett par år efter den filmen. När jag körde bil på vintern lät ratten som de spökena när man vred på den. När jag duschade såg jag för min inre syn hur spöket kryper ut ur Buffys hårbotten. Etc. Sjukt. Säg vilken skräckis som helst i övrigt, och jag är knappt påverkad alls efteråt.
Instängd var fö riktigt otäck :) Men den lämnade inte heller några traumatiska ärr :)
Vi hade en liten TV som inte ens var inkopplad i sovrummet då när jag såg The Ring. Jag vaknade på nätterna och stirrade på den där TV:n i flera veckor. Vidrigt.
SvaraRadera