Uppdrag: Skräck. Del 2

Rent generellt kan jag direkt säga att när det gäller Zombie-filmer, så gillar jag dem fortfarande, men nuförtiden mer av bu-effekten de ger än av rädslan. Jag blir inte rädd mitt i natten av en zombie-film. Inte heller filmer med seriemördare har den effekten på mig. Jag sover gott om natten oavsett vilken Hannibalfigur som lurat i skuggorna på TV:n. Inte för att jag inte hoppar till och blir rädd när jag ser filmen, men det som fortfarande skrämmer mig, som får min puls att stiga på natten och som följer med mig in i mina drömmar är klassiska spökfilmer.
Jag blir mest rädd för figurer som dyker upp bakom en i reflektioner, eller plötsligt bara finns där framför en.


Det beror nog på att spöken inte bara är förvridna mänskliga hjärnor (som Jack Torrance i The Shining eller Hannibal Lecter i När lammen tystnar) eller kroppar av människor som blivit sjuka (Zombies) utan spöken går inte att ta på.
Jag blir riktigt rädd för allt sådant som inte en kökskniv av bra storlek rent hypotetiskt rår på, helt enkelt.