Karantän

Herrejessus.
Båda ungarna i säng i tid, mätta och belåtna.
Strax före nio på kvällen hör vi en duns från övervåningen och därefter ett ljud som är svårt att missta sig på.
Storebror fontänkräks. Över hela sitt rum, hela hallen (inklusive den stora vita mattan) och hela badrummet. Det var länge sedan jag såg så mycket kräk på en och samma gång. (Det måste ha varit någon gång 1993 när jag var gravid och kräktes nudlar genom näsan kanske). Iallafall. You get the picture: jävligt mycket spya och en hysterisk sexåring.
Vi har tvättat och skurat med klorin, och de senaste tre timmarna har jag hållit hans panna med min ena hand och hinken med den andra. Efter femton spyor slutade jag räkna.
Nu är det lite lugnare. Nu kräks han bara en gång i halvtimmen ungefär. Hojtar kommandon "Mamma, håll hinken och min panna, jag måste kräkas!". Och sen sitter han där och hulkar magen tom, med det ljusa nytvättade håret doftande av balsam.

Jag drog iväg en sväng på Coop och handlade nödproviant ifall vi andra också blir sjuka. Jag undrar vad kassörskan tänkte när jag köpte sju liter proviva.

Shit. Nu spyr D på toa!
Jag mår lite illa jag också.
Nu är det bara att hålla tummar och tår för att inte minstingen också börjar kräkas inatt. Det klarar inte min rygg av.