Thriller stafett: "Enbart en viskning"

Utmanad av Penny. Mitt bidrag längre ner.
Jag utmanar Emma att fortsätta.

Så Thrillern "Enbart en viskning" kommer här:

Enbart en viskning
Enbart en viskning var allt som hördes, i övrigt var det helt tyst. Hennes ögon glänste när hon stilla lutade sig fram för att höra de svaga orden. "Snälla ge mig din hand, ge mig en chans. Jag lovar, ja, jag lovar allt vad du vill, vad som helst bara du ger mig din hand, så snälla, snälla, ge mig din hand!"

Skulle hon våga? Hon tittade länge på varelsen som låg där nere. Tårarna rann när hon tvekande sträckte fram sin hand. Jag måste göra det, jag måste bara göra det, tänkte hon. Jag kan inte låta bli... Hon kände något mot fingertopparna... något kallt... Det gick som en skälvning genom hennes kropp, men från någonstans djupt inom hennes så hittade hon en inre styrka. Hon tog den iskalla handen, utan att visa sina känslor. Alice hade sett något djupt inne i varelsens blick som visade en godhet.

Tankarna gick blixtsnabbt genom hennes huvud hur hon skulle ta kontrollen över varelsen. Med en mjuk faströst ,sade hon: För att ta oss till friheten är vi beroende av varandra du och jag. Glöm inte det! Får Zack den minsta aning om att vi vet hans hemlighet om koden till valvet, så kommer han låta oss "försvinna" . Varelsen vred sig i slingrande långsamma rörelser......Du vet, du vet.... om hemligheten.... hörde hon honom väsa, med en röst som fick huden att knottra sig! Alice tittade lugnt på honom med sin klara blick, tog hans hand i ett stadig grepp och sade...... Vi måste tillsammans göra allt för att snabbt komma till valvet före Zack.

Ljudlöst smög dom i korridoren, det fanns inte någon tid för rädslan nu. För lät hon tanken bara nudda en uns vid vad hon var på väg att göra nu, så skulle känslan av tvekan kanske ha övermannat henne. Varelsen gnällde med ett strävt väsande vid hennes sida, när hon drog honom vidare.

Snabbt, snabbt tassade dom fram tills dom nådde porten. Alice repeterade koden febrilt i sitt inre för att vara beredd så fort dom kom ner och med darriga händer slog hon koden. Ingenting hände, hela tiden kände Alice hjärtat slå hårt i kroppen. Det måste bara vara rätt kod, kunde det vara så att Alice i sin desperation blandat ihop siffrorna. Alice puls var outhärdligt hög om ändå den kallsvettige tillsynes färglöst bleka mannen vid hennes sida kunde vara still, så.... Så äntligen! Kodlåsets klickande visade att hon ändå hade rätt... Men just när hon skulle släppa den iskalla handen för att öppna dörren till valvet, så kände hon förändringen. Hur handen från att ha varit kall och slapp, grep tag i henne med en styrka som överraskade, en styrka som gjorde ont. Hon vände sig långsamt om mot sin följeslagare.

Hon såg hur han förändrades, det var ingen kraftlös stackare längre. Hon såg hur hans kropp återfick det som så länge varit förlorat och hon såg hans ögon. Hur kunde hon tagit så fel? Hur kunde hon sett godhet i dessa ögon som nu triumferande stirrade tillbaka?

"Du stannar här." Hans röst var plötsligt fast och hård. Hon kände paniken komma krypande. Det här var deras enda chans. Om Zack fick veta att hon försökt ta sig in i valvet var det kört. De måste komma undan nu, annars fanns det ingen mer möjlighet. Varelsen sköt henne hårt inåt rummet. "Jag hjälpte dig", hennes röst bar och lät stark och dov mellan betongväggarna. Hon var förvånad själv över hur bestämd hon lät. "Jag tog din hand och drog dig upp ur det där fasansfulla hålet". Nu, måste du hjälpa mig.

Hon såg tveksamheten i hans ögon och höll fast vid den med skärpa trots sitt bultande hjärta och ångesten som skar som knivar i magen. De vände samtidigt på huvudet när de hörde en dörr slå igen långt borta. Åh, nej – det var han. Hon såg paniken växa i sin följeslagares ögon och tvekan, skulle de springa in i valvet, eller tillbaks? Skulle hon gömma sig. Var skulle hon gömma sig. Och från vem. Plötsligt visste hon inte alls vem och vad hon kunde lita på.

Långt bort kunde man höra steg. Först långsamma, sedan allt snabbare, allt närmre, allt mer bestämda. Som i ett töcken famlade hon bakom sig för att på något sätt finna stöd. Mot någon eller något. Hon vacklade till en aning innan hennes hand lyckades greppa om porten till valvet. Knappt hann hon reagera på dess kalla, skrovliga yta förrän den med ett ryck slets igen. Smärtan i handen var obeskrivlig.

Luften i rummet hon befann sig i försvann. Hon trycktes upp mot väggen ofrivillgt men fann den trygg trots att den kylde mot ryggen så att svetten kondeserades till svala droppar. Hon pressade handflatan mot väggen för att döva smärtan. Hon ville egentligen att den skulle dröja kvar lite. Den gjorde henne koncentrerad. Alla hennes sinnen var beredda. Dammkornen stod stilla i luften som vita prickar i det halvmörka utrymmet. De fångade ljuset från gluggen högre upp. Hon stirrade på dem medan hennes tankar fördes till solen utanför, där allt började i vad som kändes som ett annat liv.

"Alice. Vad i helv... "
Zack. Han var ikapp dem nu. Hans fräna kroppslukt var det första hon uppfattade. Varelsen brevid Alice halkade till på det ojämna golvet. Dess klor raspade i stenen.
"Alice, fort, bort från den där," sa Zack och bredde ut armarna mot henne. Det fanns ingenting ondskefullt över honom. Varelsen fräste. Något blänkte kallt i dess hand.

Innan Alice hade uppfattat vad det var som blänkte så förtrollat hade Zack fattat hennes hand och tillsammans skyndade dem bort. Bort från varelsen, tingsten som hon knappt kunde känna igen längre.
”Hur kunde du Alice?!” sa Zack samtidigt som störtade framåt samtidigt som han släpade med sig henne i armen. ”Förstår du ens vad du har gjort?”
Tunga hastiga steg hördes bakom dem. Alice skakade av sig chocken och sprang tillsammans med Zack, hon behövde tid att tänka, tid för att komma på hur hon skulle ta sig ur knipan som hon försatt sig i.

Alice tankar malde febrilt. Zacks hand kändes varm och fuktig i hennes där han drog henne med sig längs gången. Ljudet av deras springande fötter studsade mot korridorens väggar och ökade adrenalinet som rusade som skenande hästar under hennes hud. Hon visste att Zack förlitade sig på att hon skulle ge efter för den falska tryggheten i värmen från hans hand och för den välbekanta övertygande tonen i hans röst. Han hade manipulerat henne så ledigt och otvunget under så lång tid att hon inte längre visste om han någonsin varit ärlig. Det hade tagit henne månader att inse vem som dolde sig bakom hans väloljade charm. Så många månader, tills det kändes som att allt det som hon vetat var hon sakta formats om till en annan Alice. En som hon inte längre kände igen. Och nu sprang hon här brevid honom. Sprang medan tankarna letade efter ett kryphål ut ur denna omöjliga situation.


Här fortsätter historien.


Var med och skriv en gemensam berättelse!
Läs först igenom historien på bloggen hos den som kontaktade dig. Du kopierar också all denna förklarande text i inlägget hos den som kontaktade dig. Kolla ovanför rubriken om temat är Thriller, Humor eller Romans. Följ temat som är på just din historia! Var och en skriver en till tre mening/meningar. Längst ner fyller du på med ditt namn under listan av författare, länka gärna till din sida. Därefter publicerar du på din blogg och kontaktar någon som du vill ska fortsätta historien. Du försäkrar dig om att historien publiceras hos den du kontaktar. Annars kontaktar du någon annan. När du gjort detta bekräfta du hos den du fick ifrån. På kvällen den 15 oktober 2008 skall du som då har en av de tre historierna kontaktar Peter PC Carlsson på bloggen Enbart som startade historien den 15 september. Därefter publiceras historierna i sin helhet på http://enbart.blogg.se/

Författare: Peter PC Carlssson, Proforma, LissenTo, Anna, Matmia, Ischa, Misen, Mamma Mia!, Terése, Amanda, Penny, Ina