Ikväll var jag på besök i Storasysters skola där de hade redovisning av kulturveckan de hade för ett tag sedan.
Hela högstadiet var där och det kryllade av tonåringar i korridorerna som myror i en myrstack. De brottades, bar omkring varandra som grottmänniskor, försökte dra ner varandras brallor, lekte med tändare och bjöd på godis. Helt normalt tonårsliv med andra ord.
Längs väggarna hade de hängt tavlor som de målat, själva eller i grupp.
Storasyster hade målat en stor tavla, och den gick inte av för hackor. Den var lätt den finaste av alla. Jag kan inte alls förstå varför hon känner sig det minsta osäker på sin förmåga och huruvida den mäter sig med andras.
På typiskt tonårsvis är hon alldeles för självkritisk.
torsdag, februari 26, 2009
Internetshopping när det är som bäst
I förrgår beställde jag en plattång från Baresso med några enkla klick på datorn.
Igår höll jag den i min hand.
Det kallar jag snabb service!
Igår höll jag den i min hand.
Det kallar jag snabb service!
Rosor till alla ensamstående föräldrar
Men dra mig baklänges vilket springande det har varit i natt igen.
23.00 när jag lagt mig i sängen och precis somnat till så hör jag hur Lillebror börjar gorma i sitt och Storebrors rum.
Jag smyger dit och försöker lugna honom, men han eldar bara upp sig ännu mer när jag kommer. Jag får varken stanna eller gå. Han sover fortfarande i spjälsängen och att böja sig ner till honom i tid och otid är inte alls bra för min rygg. Efter en kvart blir jag less, får ont i ryggen, tappar tålamodet och stegar ut därifrån lika munter som en hormonstinn tonåring som fått datorförbud i en månad.
Medan jag fräsande och muttrande surt lägger mig i sängen igen med öronproppar i ett omöjligt försök att stänga ute allt ljud så tar D över projektet att söva om Lillebror.
Efter ytterligare en kvart får jag sällskap i dubbelsängen av Storebror som lessnat på brorsans härjande och hellre vill sova någorlunda ostört brevid sin mamma.
Genom öronpropparnas dämpade ljud hör jag sedan den följande timmen hur Lillebror gång på gång klättrar ur spjälsängen och springer ut ur sovrummet, varpå D med en ängels tålamod lugnt och stillsamt lyfter tillbaka honom igen.
När jag ligger där och lyssnar på min arga son så börjar jag tänka på alla ensamstående föräldrar som inte har någon annan som kan ta över när propparna går mentalt och man bara behöver få bryta ihop lite och få sova. Vilket enormt jobb ni gör.
Alla ensamstående föräldrar, här får ni rosor av mig.
23.00 när jag lagt mig i sängen och precis somnat till så hör jag hur Lillebror börjar gorma i sitt och Storebrors rum.
Jag smyger dit och försöker lugna honom, men han eldar bara upp sig ännu mer när jag kommer. Jag får varken stanna eller gå. Han sover fortfarande i spjälsängen och att böja sig ner till honom i tid och otid är inte alls bra för min rygg. Efter en kvart blir jag less, får ont i ryggen, tappar tålamodet och stegar ut därifrån lika munter som en hormonstinn tonåring som fått datorförbud i en månad.
Medan jag fräsande och muttrande surt lägger mig i sängen igen med öronproppar i ett omöjligt försök att stänga ute allt ljud så tar D över projektet att söva om Lillebror.
Efter ytterligare en kvart får jag sällskap i dubbelsängen av Storebror som lessnat på brorsans härjande och hellre vill sova någorlunda ostört brevid sin mamma.
Genom öronpropparnas dämpade ljud hör jag sedan den följande timmen hur Lillebror gång på gång klättrar ur spjälsängen och springer ut ur sovrummet, varpå D med en ängels tålamod lugnt och stillsamt lyfter tillbaka honom igen.
När jag ligger där och lyssnar på min arga son så börjar jag tänka på alla ensamstående föräldrar som inte har någon annan som kan ta över när propparna går mentalt och man bara behöver få bryta ihop lite och få sova. Vilket enormt jobb ni gör.
Alla ensamstående föräldrar, här får ni rosor av mig.
onsdag, februari 25, 2009
Twilight
Jag började läsa Twilight häromdagen och jag kan inte lägga den ifrån mig.
Det var länge sedan jag läste en bok som var så beroendeframkallande.
Det var länge sedan jag läste en bok som var så beroendeframkallande.
tisdag, februari 24, 2009
Än tycker han inte att jag är pinsam
Man får försöka se saker positivt som sagt.
Som att jag kan spela Vinternoll2 på expertnivå i Guitar Hero.
Givetvis inte med 100% träffsäkerhet som killen som spelar här.
Men ändå.
Min sjuåring tycker att jag rockar.
Som att jag kan spela Vinternoll2 på expertnivå i Guitar Hero.
Givetvis inte med 100% träffsäkerhet som killen som spelar här.
Men ändå.
Min sjuåring tycker att jag rockar.
This just in
Just nu: Söka jobb-ångest.
Och nu snackar jag inte "Ebba Von Sydow cykla hem i regnet i tårar- prestationsångest" för att man har för mycket att göra och har svårt att tacka nej.
Nu snackar jag "skaffa ett jobb så du kan försörja din familj eller gå under-ångest" och det känns jävligt illa ganska ofta. Det ligger och mal i bakhuvudet hela tiden, och så vaknar jag på nätterna av att det sticker till i magen av ångest över att jag ännu inte har fått jobb.
Men jag försöker verkligen hålla mig positiv.
Jag tänker att "snart hittar jag något riktigt bra".
Och nu snackar jag inte "Ebba Von Sydow cykla hem i regnet i tårar- prestationsångest" för att man har för mycket att göra och har svårt att tacka nej.
Nu snackar jag "skaffa ett jobb så du kan försörja din familj eller gå under-ångest" och det känns jävligt illa ganska ofta. Det ligger och mal i bakhuvudet hela tiden, och så vaknar jag på nätterna av att det sticker till i magen av ångest över att jag ännu inte har fått jobb.
Men jag försöker verkligen hålla mig positiv.
Jag tänker att "snart hittar jag något riktigt bra".
DIVE down memory lane
Mió påminner mig idag om musik som jag verkligen har älskat men nästan glömt för att jag inte har hört den på så länge.
Dive med Captain Nemo. Underbar.
Och den här; Ingen kan älska som vi av Grace. Den påminner mig på ett nästan brutalt sätt om hur det var att vara femton år och längta så mycket efter kärlek att det gör ont i kroppen.
Minns in förresten filmen med en ung Izabella Scorupco i huvudrollen med böljande långt brunt hår.
Dive med Captain Nemo. Underbar.
Och den här; Ingen kan älska som vi av Grace. Den påminner mig på ett nästan brutalt sätt om hur det var att vara femton år och längta så mycket efter kärlek att det gör ont i kroppen.
Minns in förresten filmen med en ung Izabella Scorupco i huvudrollen med böljande långt brunt hår.
Mer plattångsbabbel
Tack för alla svar om plattång. Det jag har lyckats klura ut nu är att GHD och GAMA verkar vara de bästa. GHD däremot är rätt dyr, kring 1500 spänn minst, och det är ungefär tusen spänn mer än jag hade tänkt mig för en hårpryl.
Så mycket vet jag iallafall att jag vill ha en som är keramisk och som inte förstör håret.
Jag har ju inte det minsta tillstymmelse till lockar i mitt hår naturligt. Men utan plattång så följer luggen pannan och blir sådär mjuk och mesig och lite böjd, och det känns inte riktigt som jag. Jag vill ha lite bitchigare lugg.
Så mycket vet jag iallafall att jag vill ha en som är keramisk och som inte förstör håret.
Jag har ju inte det minsta tillstymmelse till lockar i mitt hår naturligt. Men utan plattång så följer luggen pannan och blir sådär mjuk och mesig och lite böjd, och det känns inte riktigt som jag. Jag vill ha lite bitchigare lugg.
måndag, februari 23, 2009
Plattång någon?
Med mitt nya raka hår med lugg så är jag plötligt i desperat behov av en plattång.
Men jag har ingen aning om vilket märke, eller vilken modell som är bra till ett bra pris.
Är det någon som kan rekommendera en?
Men jag har ingen aning om vilket märke, eller vilken modell som är bra till ett bra pris.
Är det någon som kan rekommendera en?
Slumdog Millionaire
Ett stort grattis är på sin plats till Danny Boyle (Trainspotting, 28 dagar senare). Igår vann hans Slumdog Millionaire inte mindre än åtta oscars, bland annat för bästa film och bästa regi.
Jag är inte förvånad. Slumdog Millionaire är en fantastisk film. Det är fart och intryck i hundranittio från första stund till sista.
Gå och se!
Betyg: @@@@@ (såklart)
lördag, februari 21, 2009
Som Bambi på hal is
Första gången på slalomskidor på över tio år. Det känns ovant men jag tar mig ner, även om jag är ungefär lika smidig som en säl på ett löpband- det går men inte så fort.
Mina fans
Titta, titta!
Nu har jag tre personer som följer min blogg.
Jag känner storhetsvansinnet* komma krypandes.
*Läs: ödmjukheten
Nu har jag tre personer som följer min blogg.
Jag känner storhetsvansinnet* komma krypandes.
*Läs: ödmjukheten
Milk
På söndag är det Oscarsgala i Hollywood och Sean Penn är nominerad för bästa manliga huvudroll för sin rolltolkning av Harvey Milk i Milk. Förutom det så är den också nominerad i inte mindre än åtta kategorier, bland annat för bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa orginalmanus.
Men om man bortser från alla kategorier som filmen är nominerad i och deras prestationer, så är historien som sådan den mest intressanta i det här fallet.
Trots att jag givetvis inser att det finns en enorm mängd trångsynta människor världen över (och definitivt fler för trettio år sedan än nu) så kan jag inte låta bli att bli alldeles förfärad över att det finns de som verkligen inte tycker att alla människor skall ha samma basala rättigheter. Jag kanske är naiv, men jag kan för mitt liv inte förstå vad som motiverar dessa människor att kämpa emot med näbbar och klor för att försöka minska någon annans rättigheter till ett värdigt liv.
Jag häpnar, jag blir arg och jag blir ledsen.
fredag, februari 20, 2009
Nackdelar och fördelar med att vara småbarnsförälder
Det var minsann ett evigt springade i natt från min sida.
Lillebror har med förkylningen också fått värsta sega slemhostan och det innebär för min del att jag kan glömma det där med att få sova hela natten.
Istället väcks jag av "Mammaaaaaaaaa kan du lääälpa miiig" i tid och otid, och sen är han sur och förbannad (det skulle jag också vara om jag var han) och ingenting duger och så tappar jag tålamodet när jag efter femtioelva vändor får ont i ryggen och han fortfarande försöker bossa omkring mig och bestämma att jag skall sjunga och sitta på stolen och ge täcket eller ta bort det, eller leta tuttar eller någon obskyr mjukisleksak som han just då känner att han behöver när jag helst av allt bara vill sova.
Och som grädde på moset så kissade han ner sängen och jag säger då bara det, att börja byta rubbet med blöja, kläder, sängkläder och sen försöka få honom att somna om klockan fem på morgonen, det tillhör inte min favoritsysselsättning direkt.
Men gissa om allt nattvak känns helt okej när han på morgonen hårt, hårt kramar mitt ben, tittar upp på mig och säger "Jag älskar min mamma jättemycket. Jättemycket älskar jag min mamma".
Gullunge. Då känner jag att han får hålla mig vaken hur mycket han vill.
Lillebror har med förkylningen också fått värsta sega slemhostan och det innebär för min del att jag kan glömma det där med att få sova hela natten.
Istället väcks jag av "Mammaaaaaaaaa kan du lääälpa miiig" i tid och otid, och sen är han sur och förbannad (det skulle jag också vara om jag var han) och ingenting duger och så tappar jag tålamodet när jag efter femtioelva vändor får ont i ryggen och han fortfarande försöker bossa omkring mig och bestämma att jag skall sjunga och sitta på stolen och ge täcket eller ta bort det, eller leta tuttar eller någon obskyr mjukisleksak som han just då känner att han behöver när jag helst av allt bara vill sova.
Och som grädde på moset så kissade han ner sängen och jag säger då bara det, att börja byta rubbet med blöja, kläder, sängkläder och sen försöka få honom att somna om klockan fem på morgonen, det tillhör inte min favoritsysselsättning direkt.
Men gissa om allt nattvak känns helt okej när han på morgonen hårt, hårt kramar mitt ben, tittar upp på mig och säger "Jag älskar min mamma jättemycket. Jättemycket älskar jag min mamma".
Gullunge. Då känner jag att han får hålla mig vaken hur mycket han vill.
In Treatment
Bäst just nu: In Treatment.
Jag är alldeles uppslukad av den här serien.
Tänk er själva att få följa med in på en hel terapisession och verkligen få höra allt. Och sedan göra samma sak igen veckan därpå.
Med intressanta karaktärer och riktigt bra skådespeleri så håller det verkligen hela vägen. Jag kan inte annat än verkligen rekommendera den.
torsdag, februari 19, 2009
Det blev lugg
Mió fick fria händer (om man bortser från mitt paniska "klipp inte helt kort för det har jag haft en gång och då kände jag mig så naken") och nu är jag brunhårig med lugg för första gången sedan 1992.Mió gjorde ett jättejobb med mitt hår och det känns superbra.
Så nu när jag är klippt så är det bara skaffa jobb-delen som är kvar då.
A good day for a good hair day
Solen skiner, det är nästan milt ute med bara -15 grader kallt (allt är relativt), det är gnistrande vintervitt och vackert och idag skall jag äntligen få gå till frisören och göra något åt frisyren.
Det blir en bra dag bestämmer jag nu.
Det blir en bra dag bestämmer jag nu.
onsdag, februari 18, 2009
Temperaturen ute och inne
Jag var bara tvungen att ta en bild på termometern i köket med min nya ärvda kameramobil.I fortsättningen blir det kanske lite mobilbilder on the go. Det blir intressant att se om jag lyckas förstå hur man vänder bilderna rätt. Den här postade jag helt vanligt, annars hade den varit på sniskan.
tisdag, februari 17, 2009
Is love alive?
Hela julen lyssnade jag på den här underbara låten. Som en kuliss av bomull mot omvärlden och en påminnelse om att oavsett det som fattas mig i pengar och karriär i nuläget, så vägs det upp av kärlek.
Jag intalar mig själv att allt jag behöver är kärlek.
Allt annat är sekundärt.
Jag intalar mig själv att allt jag behöver är kärlek.
Allt annat är sekundärt.
Sara Bareilles & Ingrid Michaelson - Winter Song
Vab
Jag vabbar idag.
Det var otroligt länge sedan sist, men det känns bra.
Lillebror är inte lika nöjd.
"Jag vill åka till dagis!" säger han om och om igen med jämna mellanrum.
Ja, det är ju onekligen skönt att han trivs där.
Så idag tittar vi på Pingu och kramas hela dagen tycker jag.
Det var otroligt länge sedan sist, men det känns bra.
Lillebror är inte lika nöjd.
"Jag vill åka till dagis!" säger han om och om igen med jämna mellanrum.
Ja, det är ju onekligen skönt att han trivs där.
Så idag tittar vi på Pingu och kramas hela dagen tycker jag.
måndag, februari 16, 2009
Alltid är det nåt
Gaah. Hela helgen bara flyger förbi utan att jag hinner med något vettigt.
Idag tog jag mig iväg både till sjukgymnastik och träning, så det känns visserligen riktigt bra.
Dessutom har jag fått ärva svärfars gamla mobil så nu är jag lycklig över att ha en fungerande telefon.
Så förutom att det är -17 grader kallt ute och Lillebror precis tempade 39.5 grader i rumpan så är livet helt okej just nu.
Nu skall jag äta en supersen middag bestående av fiskpinnar och kokt potatis och försöka undvika att fräsa ihjäl maken med tanke på hur stingslig jag är.
Idag tog jag mig iväg både till sjukgymnastik och träning, så det känns visserligen riktigt bra.
Dessutom har jag fått ärva svärfars gamla mobil så nu är jag lycklig över att ha en fungerande telefon.
Så förutom att det är -17 grader kallt ute och Lillebror precis tempade 39.5 grader i rumpan så är livet helt okej just nu.
Nu skall jag äta en supersen middag bestående av fiskpinnar och kokt potatis och försöka undvika att fräsa ihjäl maken med tanke på hur stingslig jag är.
fredag, februari 13, 2009
Det var en gång en doktor... men bara en gång.
Aaaaaaarrrrgggggggggghhhhhhhhhhhhh!!!!!!
Jag blir vansinnig på allt det här tjorvet med stafettläkare som de har på min vårdcentral.
Det är nya doktorer varenda gång, och när jag nu behöver ett sjukintyg för veckan jag var däckad av influensa/luftrörskatarr och käkade antibiotika, så är det världens mest komplicerade sak att få till eftersom doktorn jag träffade inte finns kvar, och är lika lätt att få tag på som om han flytt landet och sökt asyl på andra sidan jorden.
Så om jag hade lyckats komma fram under den helt nya doktorns telefontid, så hade han/hon fått skriva ett sjukintyg. Eller kan den doktorn det? Det vet jag inte nu eftersom jag aldrig kom fram och kvinnan i växeln sade att jag måste ringa doktorn (jag aldrig har träffat) själv och förklara situationen.
Det är sånt som kan få den mest luttrade friska människa att gå in i väggen av utbrändhet.
Jag blir vansinnig på allt det här tjorvet med stafettläkare som de har på min vårdcentral.
Det är nya doktorer varenda gång, och när jag nu behöver ett sjukintyg för veckan jag var däckad av influensa/luftrörskatarr och käkade antibiotika, så är det världens mest komplicerade sak att få till eftersom doktorn jag träffade inte finns kvar, och är lika lätt att få tag på som om han flytt landet och sökt asyl på andra sidan jorden.
Så om jag hade lyckats komma fram under den helt nya doktorns telefontid, så hade han/hon fått skriva ett sjukintyg. Eller kan den doktorn det? Det vet jag inte nu eftersom jag aldrig kom fram och kvinnan i växeln sade att jag måste ringa doktorn (jag aldrig har träffat) själv och förklara situationen.
Det är sånt som kan få den mest luttrade friska människa att gå in i väggen av utbrändhet.
torsdag, februari 12, 2009
Att vara förälder
Tårarna trillade av igenkännelse när jag såg den här på Malin Wollins blogg.
Så jag lägger den här också bara för att den är så otroligt bra.
Tack Malin, för dagens skratt.
Och FYI. Hos oss är den lika mycket "The Dad Song" som "The Mom Song". Den borde heta "The Parent Song".
Så jag lägger den här också bara för att den är så otroligt bra.
Tack Malin, för dagens skratt.
Och FYI. Hos oss är den lika mycket "The Dad Song" som "The Mom Song". Den borde heta "The Parent Song".
Urladdning
Jag har förlagt batteriladdaren till kameran.
Nu är batterierna i kameran slut och behöver laddas men var är då laddarfanskapet?
Ingen som vet, ingen som vet.
Jag kanske kan prova att hålla i batterierna när jag ringer till vårdcentralen/försäkringskassan/a-kassan. Mängden explosiv frustration som genereras av allt strul med de tre (som aldrig verkar vara i synk) kanske är tillräckligt för att ladda ett batteri eller två.
Värt att prova.
Nu är batterierna i kameran slut och behöver laddas men var är då laddarfanskapet?
Ingen som vet, ingen som vet.
Jag kanske kan prova att hålla i batterierna när jag ringer till vårdcentralen/försäkringskassan/a-kassan. Mängden explosiv frustration som genereras av allt strul med de tre (som aldrig verkar vara i synk) kanske är tillräckligt för att ladda ett batteri eller två.
Värt att prova.
onsdag, februari 11, 2009
På andra änden av skalan
På mitt förra inlägg skulle man lätt kunna dra slutsatsen att jag är en pretentiös bitch som tror sig vara förmer än alla andra när det gäller musiksmak.
Riktigt så är det inte.
Min musiksmak ligger bara för det mesta rätt så långt bort på skalan jämfört med de som gillar Scotts.
När jag senast gick på en stor konsert (som fattig småbarnsförälder i Norrland så händer det inte så ofta) så såg jag de här.
Året var 2004 och självporträttet dagen efter konserten måste nog vara vara mitt bästa ever.
Riktigt så är det inte.
Min musiksmak ligger bara för det mesta rätt så långt bort på skalan jämfört med de som gillar Scotts.
När jag senast gick på en stor konsert (som fattig småbarnsförälder i Norrland så händer det inte så ofta) så såg jag de här.
Året var 2004 och självporträttet dagen efter konserten måste nog vara vara mitt bästa ever.
Isa till vänster och jag till höger
Oh no! It's alive!
Trots att jag lyckades undvika programmet Dansbandskampen till 100% i höstas, så verkar jag inte komma undan resultatet av det där förbannade programmet.
I varenda kvällstidning och skvallerblaska och överallt på nätet så är det bilder och artiklar om någon grupp som heter Scotts. Jag är inte dummare än att jag inser att ett sådant namn måste ha med dansband att göra.
Och så kommer den plötsligt. TV-reklamen.
Jag dör nästan. Det kliar i halsen och jag får andnöd.
Och jag undrar vad som gick fel i de här männens barndom. Vad var det som gjorde att de valde dansbandsmusik när de bestämde sig för att starta ett band? Hur kunde det bli så fel?
Jag YouTubar "Scotts" och hittar den här.
Oh lård. De har visst en hel drös fans också.
(lägg märke till kommentarerna och de felstavade engelska inläggen i videon).
Jag kan föreställa mig hur fansen sitter där i sina kök med fruktskålsbårder på tapeterna och blommiga volanggardiner i fönstren. Jag kan precis se framför mig hur de skyndar sig för att hinna röka sin gula blend under köksfläkten innan melodifestivalen börjar och Scotts skall inta scenen. Alldeles pirriga av förväntan sätter de sig i sin svängda hörnsoffa av brun sky medan de nervöst tvinnar en hempermanentad lock av sitt hemblonderade hår.
Och jag som hade hoppats att dansbandstrenden var på utdöende på samma sätt som bensindrivna bilar är ett miljöhot. Ju fortare världen blir av med dem, desto bättre.
I varenda kvällstidning och skvallerblaska och överallt på nätet så är det bilder och artiklar om någon grupp som heter Scotts. Jag är inte dummare än att jag inser att ett sådant namn måste ha med dansband att göra.
Och så kommer den plötsligt. TV-reklamen.
Jag dör nästan. Det kliar i halsen och jag får andnöd.
Och jag undrar vad som gick fel i de här männens barndom. Vad var det som gjorde att de valde dansbandsmusik när de bestämde sig för att starta ett band? Hur kunde det bli så fel?
Jag YouTubar "Scotts" och hittar den här.
Oh lård. De har visst en hel drös fans också.
(lägg märke till kommentarerna och de felstavade engelska inläggen i videon).
Jag kan föreställa mig hur fansen sitter där i sina kök med fruktskålsbårder på tapeterna och blommiga volanggardiner i fönstren. Jag kan precis se framför mig hur de skyndar sig för att hinna röka sin gula blend under köksfläkten innan melodifestivalen börjar och Scotts skall inta scenen. Alldeles pirriga av förväntan sätter de sig i sin svängda hörnsoffa av brun sky medan de nervöst tvinnar en hempermanentad lock av sitt hemblonderade hår.
Och jag som hade hoppats att dansbandstrenden var på utdöende på samma sätt som bensindrivna bilar är ett miljöhot. Ju fortare världen blir av med dem, desto bättre.
Facebook-grupper jag precis gått med i
True Blood fans
Addicted to True Blood
Yes I Love Vikings, Especially Ones Named Eric
Sookie & Eric
Aaah. Jag har abstinens.
Addicted to True Blood
Yes I Love Vikings, Especially Ones Named Eric
Sookie & Eric
Aaah. Jag har abstinens.
måndag, februari 09, 2009
När mitt hjärta smälter som is i lava
Tidigare idag,
Lillebror (2,3 år) helt oprovocerat: -"Jag älskar min Mamma!"
och så fick jag en bamsestor kram.
Tidigare har han även deklarerat sin kärlek till ankorna, tuttarna och hockeyklubban. Men jag kan garantera att de inte var lika ändlöst tacksamma och fyllda av vördnad för livet som jag var efteråt.
Underbara, underbara unge.
Lillebror (2,3 år) helt oprovocerat: -"Jag älskar min Mamma!"
och så fick jag en bamsestor kram.
Tidigare har han även deklarerat sin kärlek till ankorna, tuttarna och hockeyklubban. Men jag kan garantera att de inte var lika ändlöst tacksamma och fyllda av vördnad för livet som jag var efteråt.
Underbara, underbara unge.
Som en vind
Hohojaja. Nu känner jag mig duktig nå så jääävulskt.
Jag har precis kommit hem från gymet där jag har susat fram som en vind på löpbandet för första gången i år.
(Ja okej då. Som en vind var väl att ta i, men det kändes bra i alla fall).
Nu: duscha, käka, hämta barnen, handla mat.
Ikväll tänkte jag testa det här receptet, om jag bara får tag på en flarra rödvin. För jag antar att matlagningsvin från mataffären inte är riktigt samma sak i smakväg.
Jag har precis kommit hem från gymet där jag har susat fram som en vind på löpbandet för första gången i år.
(Ja okej då. Som en vind var väl att ta i, men det kändes bra i alla fall).
Nu: duscha, käka, hämta barnen, handla mat.
Ikväll tänkte jag testa det här receptet, om jag bara får tag på en flarra rödvin. För jag antar att matlagningsvin från mataffären inte är riktigt samma sak i smakväg.
Det har snöat lite
Det har knappt snöat sedan i november och så nu plötsligt så bara vräker snön ner.
Så här såg taket ut på fredagmorgon efter en natts snöande.
Jag plåtade en crappy bild ut genom vardagsrumsfönstret bara för att få lite bildbevis.
Ute är det -15 grader kallt och med tanke på hur mycket jag avskyr så här vidrig vinterkyla, när blåsten viner i ansiktet som nålar, så är det ett under att jag inte har flyttat utomlands för länge sedan.
söndag, februari 08, 2009
Dagens to do
Phew.
Det är typiskt mig att sitta med en jobbansökan och fila till sista stund.
Men nu är den skickad i alla fall.
*håller tummarna att de inser hur fantastisk jag är*
Det är typiskt mig att sitta med en jobbansökan och fila till sista stund.
Men nu är den skickad i alla fall.
*håller tummarna att de inser hur fantastisk jag är*
lördag, februari 07, 2009
Veckans vettigaste beslut
Förbannade hormoner. De är jävulens hittepå, det säger jag bara.
Nu har jag käkat färdigt de här personlighetsförändrande gifterna. Jag blir helt galen av dem. Deppig, finnig, ökar i vikt, med ett jävulskt humör och de medför dessutom den största äktenskapsdödaren av dem alla: noll sexlust.
Bränna skiten ska jag. Inte ett piller till passerar mina läppar.
Nu får det vara NOG!
Nu har jag käkat färdigt de här personlighetsförändrande gifterna. Jag blir helt galen av dem. Deppig, finnig, ökar i vikt, med ett jävulskt humör och de medför dessutom den största äktenskapsdödaren av dem alla: noll sexlust.
Bränna skiten ska jag. Inte ett piller till passerar mina läppar.
Nu får det vara NOG!
Lördagskul
Sitter och vrider hjärnan ut och in för att göra en bildpresentation på ett vettigt sätt till ett jobb som jag har blivit anvisad att söka.
Det finns ju annars roligare saker att göra på en lördagkväll (se på film/spela guitar hero/skjuta ihjäl utomjordingar i Halo).
Fast roligast av allt vore givetvis att ha ett jobb.
Så hjärnurvridningsövningen vinner i kväll.
Det finns ju annars roligare saker att göra på en lördagkväll (se på film/spela guitar hero/skjuta ihjäl utomjordingar i Halo).
Fast roligast av allt vore givetvis att ha ett jobb.
Så hjärnurvridningsövningen vinner i kväll.
fredag, februari 06, 2009
Tortyyyyyyyyr
A amigo a a amigo a amigo a a amigo A amigo a a amigo a amigo a a amigo A amigo a a amigo a amigo a a amigo A amigo a a amigo a amigo a a amigo A amigo a a amigo a amigo a a amigo...
Det där jäkla programmet får mig att vilja gnaga av mig mina egna öron.
Det där jäkla programmet får mig att vilja gnaga av mig mina egna öron.
Hinderbana för händiga
Fredag förmiddag och om 25 minuter kommer det en kille/man och skall byta ut fjärrvärmemätaren.
Den där lilla jäkla prylen sitter givetvis fast i väggen längst in under trappen dit man endast tar sig genom att klara följande hinderbana.
1: Vada genom en tvättstuga som svämmar över av kläder, verktyg och allehanda små prylar som man någongång kan tänkas behöva (men som man ändå nästan aldrig hittar när de behövs).
2. Ta sig igenom djungeln av makens rena t-shirtar och skjortor i olika grader av torrhet som hänger på tork (och numera också tydligen som permanent förvaring verkar det som) på galgar i dörröppningen. Ett svårforcerat hinder om man som utomstående inte gärna vill börja plocka i andras kläder. Men vänta... det är ingenting mot vad som kommer härnäst, nämligen...
3. Tvättstugans Boss. Torkställningen som hänger på snören och upptar allt ledigt utrymme i den pyttelilla garderoben under trappen. Här måste alltså torkställningen först forceras, vilket förhindras av att mina halvfärdiga enorma konstverk i acryl samt en mängd rullar med målarduk och en gammal videokamera (modell: jättestor som på åttiotalet) står i vägen på golvet och runt alla väggar.
Någonstans där bakom allt det bråtet finns alltså den där lilla, lilla mätaren som nu skall bytas ut.
Jahapp. Bäst att ta på sig handskarna och ta iiiii lite då så man slipper skämmas.
Den där lilla jäkla prylen sitter givetvis fast i väggen längst in under trappen dit man endast tar sig genom att klara följande hinderbana.
1: Vada genom en tvättstuga som svämmar över av kläder, verktyg och allehanda små prylar som man någongång kan tänkas behöva (men som man ändå nästan aldrig hittar när de behövs).
2. Ta sig igenom djungeln av makens rena t-shirtar och skjortor i olika grader av torrhet som hänger på tork (och numera också tydligen som permanent förvaring verkar det som) på galgar i dörröppningen. Ett svårforcerat hinder om man som utomstående inte gärna vill börja plocka i andras kläder. Men vänta... det är ingenting mot vad som kommer härnäst, nämligen...
3. Tvättstugans Boss. Torkställningen som hänger på snören och upptar allt ledigt utrymme i den pyttelilla garderoben under trappen. Här måste alltså torkställningen först forceras, vilket förhindras av att mina halvfärdiga enorma konstverk i acryl samt en mängd rullar med målarduk och en gammal videokamera (modell: jättestor som på åttiotalet) står i vägen på golvet och runt alla väggar.
Någonstans där bakom allt det bråtet finns alltså den där lilla, lilla mätaren som nu skall bytas ut.
Jahapp. Bäst att ta på sig handskarna och ta iiiii lite då så man slipper skämmas.
torsdag, februari 05, 2009
Grattis!
Läser att Marcus Birro och hans Jonna äntligen har fått sitt lilla barn nu.
Tänk att man kan bli så otroligt glad för någon annans skull som man inte ens känner.
Jag önskar dem verkligen mycket glädje och kärlek.
Tänk att man kan bli så otroligt glad för någon annans skull som man inte ens känner.
Jag önskar dem verkligen mycket glädje och kärlek.
Lite mer spännande än jag hade tänkt mig
Hej och hå bara vilken natt jag har haft.
Den ena mardrömmen har avlöst den andra och det har sannerligen inte varit speciellt kul att sova.
Här har vi ett urval av nattens mardrömmar som jag minns:
* Är på stan och handlar. Medan jag pratar med en expedit så snor någon barnvagnen med mitt barn i.
* Är i ett hus som plötsligt genom skorstenen invaderas av tusentals små svarta märkliga insekter som sätter sig fast överallt på huden hårt som fästingar och som sedan bara växer och utvecklas till någon slags vidriga..tja.. såg ut som svarta sjöborrar som var helt omöjliga att få bort.
* Ser två människor som håller på att drunkna i väldigt strömt vatten på väg ner mot ett stort vattenfall. Jag slänger ner flythjälp och hamnar själv där i och drunknar nästan. Men de dör i alla fall och nu simmar jag omkring med två lik istället.
* Är i ett hus som brinner. Det slår upp enorma lågor ur källaren och hettan är ofattbar. Alla fönster och dörrar är igenspikade och jag kommer inte ut.
Det låter som att jag har sovit gott. Tycker ni inte?
Den ena mardrömmen har avlöst den andra och det har sannerligen inte varit speciellt kul att sova.
Här har vi ett urval av nattens mardrömmar som jag minns:
* Är på stan och handlar. Medan jag pratar med en expedit så snor någon barnvagnen med mitt barn i.
* Är i ett hus som plötsligt genom skorstenen invaderas av tusentals små svarta märkliga insekter som sätter sig fast överallt på huden hårt som fästingar och som sedan bara växer och utvecklas till någon slags vidriga..tja.. såg ut som svarta sjöborrar som var helt omöjliga att få bort.
* Ser två människor som håller på att drunkna i väldigt strömt vatten på väg ner mot ett stort vattenfall. Jag slänger ner flythjälp och hamnar själv där i och drunknar nästan. Men de dör i alla fall och nu simmar jag omkring med två lik istället.
* Är i ett hus som brinner. Det slår upp enorma lågor ur källaren och hettan är ofattbar. Alla fönster och dörrar är igenspikade och jag kommer inte ut.
Det låter som att jag har sovit gott. Tycker ni inte?
onsdag, februari 04, 2009
Lite luft under vingarna
Idag har jag varit på ett uppföljningsmöte på arbetsförmedlingen. Nervöst och jobbigt, men som tur är har jag en riktigt bra arbetsförmedlare som verkligen peppar mig och ger mig bra coaching.
Det känns inte riktigt lika hopplöst när det gäller jobb efter att ha varit där. Det gäller bara att få känslan att hålla i sig längre än en dag och verkligen utnyttja energin till jobbsökeri som leder till något också.
Skulle egentligen på salsa ikväll, men med huvudvärken modell BIG så orkade jag inte ta mig dit utan stannade hemma och nattade mina underbara barn i stället.
Och nu orkar jag bara skriva en enda pytteliten rolig sak och sen tänker jag ställa mig på mina bara knän och be att jag får sova djupt och länge utan att bli väckt av ett endaste litet barn eller vuxen på hela natten.
Dagens roligaste:
Storebror skall läsa läxan och D läser instruktionerna åt honom.
D: -"läs texten tre gånger för dig själv. Läs sedan för en förälder".
Storebror: -"Ola Ola Ola, och och och, Ellen Ellen Ellen..."
Det känns inte riktigt lika hopplöst när det gäller jobb efter att ha varit där. Det gäller bara att få känslan att hålla i sig längre än en dag och verkligen utnyttja energin till jobbsökeri som leder till något också.
Skulle egentligen på salsa ikväll, men med huvudvärken modell BIG så orkade jag inte ta mig dit utan stannade hemma och nattade mina underbara barn i stället.
Och nu orkar jag bara skriva en enda pytteliten rolig sak och sen tänker jag ställa mig på mina bara knän och be att jag får sova djupt och länge utan att bli väckt av ett endaste litet barn eller vuxen på hela natten.
Dagens roligaste:
Storebror skall läsa läxan och D läser instruktionerna åt honom.
D: -"läs texten tre gånger för dig själv. Läs sedan för en förälder".
Storebror: -"Ola Ola Ola, och och och, Ellen Ellen Ellen..."
tisdag, februari 03, 2009
Nattvandring för mamman
Två gånger i natt har jag masat mig upp till Lillebror som halvt vaknat på dåligt humör ur någon alltför livlig dröm. Han har kastat omkring sina ankor och anklagat dem för att vara dumma och sen har han bossat mig fram och tillbaka till hans säng med order om "ska ha filten" följt av "ska inte ha filten" innan jag ens har hunnit ut ur rummet.
För att inte hans hojtande skulle väcka de andra sovande björnarna (läs: storebror och pappan) så har jag kämpat med andas, räkna till tio och försöka vara luuuuugn, pedagogisk och sövande istället för att låta sömnbristen och otåligheten ta över och låta honom rida ut sina filtdemoner alldeles på egen hand.
Jag antar att det är flytten från småbarnsavdelningen till avdelningen med lite större barn på dagis som spökar för honom. Han trivs som fisken i vattnet och älskar sitt dagis, men det är trots allt en ganska stor förändring för honom efter att först ha varit på småis och sedan hemma på jullov och sjukledighet i totalt fem veckor innan han nu tillslut började på den nya avdelningen.
Så tills han har vant sig och lugnet har lagt sig, så får jag nog räkna med att fortsätta stappla fram och tillbaka mellan mitt sovrum och hans under nätterna och bara be till gudarna på mina bara knän att han snart börjar sova bra igen.
För att inte hans hojtande skulle väcka de andra sovande björnarna (läs: storebror och pappan) så har jag kämpat med andas, räkna till tio och försöka vara luuuuugn, pedagogisk och sövande istället för att låta sömnbristen och otåligheten ta över och låta honom rida ut sina filtdemoner alldeles på egen hand.
Jag antar att det är flytten från småbarnsavdelningen till avdelningen med lite större barn på dagis som spökar för honom. Han trivs som fisken i vattnet och älskar sitt dagis, men det är trots allt en ganska stor förändring för honom efter att först ha varit på småis och sedan hemma på jullov och sjukledighet i totalt fem veckor innan han nu tillslut började på den nya avdelningen.
Så tills han har vant sig och lugnet har lagt sig, så får jag nog räkna med att fortsätta stappla fram och tillbaka mellan mitt sovrum och hans under nätterna och bara be till gudarna på mina bara knän att han snart börjar sova bra igen.
Nostalgi
På kanal 6 visar de åttiotalserien Knight Rider och ledmotivet väcker nostalgiska minnen från en helt annan tid då jag och min lillebror satt som klistrade framför den pyttelilla svartvita TV:n i stugan med kornig bild och med kisande ögon försökte hänga med i hur det gick för Michael Knight och Kitt.
Det är inte klokt vad saker och ting har förändrats sedan dess.
Det är inte klokt vad saker och ting har förändrats sedan dess.
måndag, februari 02, 2009
Tystnad - Tagning
Februari.
Det är kallt och jävligt även om solen glimtar fram ibland bakom mina nerdragna persienner.
Den här arbetslösheten börjar göra mig desperat.
Det är så förbannat ångestfyllt att känna att sitt värde som människa är så lågt.
Precis så känns det.
Allt i det här samhället, överallt, är så fixerat vid vilket yrke du har. Översättning: vilket värde du har som människa.
Jobbar du? Inte?
Men då bidrar du inte till samhället heller.
Sorry.
Ställ dig i den där jättelånga kön därborta. Den som innehåller alla de andra som inte längre är värda någonting.
Vart kön går?
Ja men du vet, i dessa tider är det miljötänk som gäller. Ni skall komposteras och återanvändas i något annat sammanhang. Det har väl ingen betydelse vad ni kan och vad ni är bra på. Det är bara en anställning och en löneutbetalning varje månad som räknas. Har du inte det så hör du hemma i den där kön. Återvinningskön. Vi ompaketerar, klyver, skakar om lite och så kommer du ut på andra sidan nästan som ny men utan några krav på stimulans, kreativitet eller hög lön. Det viktiga är ju inte vad du vill. Utan om vi tycker att du duger.
Och just nu duger du inte.
Inte ens tillräckligt för att få ett "tack, men nej tack" på dina jobbansökningar.
Seså. Ställ dig i kön nu, så skall vi se till att du blir av med den där sista lilla gnuttan självkänsla du har kvar. Den behöver du inte där, dit du är på väg nu.
Till de överblivna.
Och jag kan inte låta bli att undra vad som hände.
Vid vilken vägkorsning kunde jag ha valt annorlunda för att inte sitta i den här situationen nu.
Varför i hela fridens namn är allt så fixerat vid vilket yrke man har?
I minsta lilla tidningsreportage som handlar om något helt annat så står det ändå alltid en faktaruta om personen "Namn, Ålder, Stad, Yrke".
Inser ni vilken enorm ångest jag hade i flera veckor innan jag vågade skriva "arbetslös" i min presentation här på bloggen.
Arbetslös är så otroligt negativt laddat. Jag vill inte ha en ruta där det står "Yrke: arbetslös".
Men nu har jag det.
Det är kallt och jävligt även om solen glimtar fram ibland bakom mina nerdragna persienner.
Den här arbetslösheten börjar göra mig desperat.
Det är så förbannat ångestfyllt att känna att sitt värde som människa är så lågt.
Precis så känns det.
Allt i det här samhället, överallt, är så fixerat vid vilket yrke du har. Översättning: vilket värde du har som människa.
Jobbar du? Inte?
Men då bidrar du inte till samhället heller.
Sorry.
Ställ dig i den där jättelånga kön därborta. Den som innehåller alla de andra som inte längre är värda någonting.
Vart kön går?
Ja men du vet, i dessa tider är det miljötänk som gäller. Ni skall komposteras och återanvändas i något annat sammanhang. Det har väl ingen betydelse vad ni kan och vad ni är bra på. Det är bara en anställning och en löneutbetalning varje månad som räknas. Har du inte det så hör du hemma i den där kön. Återvinningskön. Vi ompaketerar, klyver, skakar om lite och så kommer du ut på andra sidan nästan som ny men utan några krav på stimulans, kreativitet eller hög lön. Det viktiga är ju inte vad du vill. Utan om vi tycker att du duger.
Och just nu duger du inte.
Inte ens tillräckligt för att få ett "tack, men nej tack" på dina jobbansökningar.
Seså. Ställ dig i kön nu, så skall vi se till att du blir av med den där sista lilla gnuttan självkänsla du har kvar. Den behöver du inte där, dit du är på väg nu.
Till de överblivna.
Och jag kan inte låta bli att undra vad som hände.
Vid vilken vägkorsning kunde jag ha valt annorlunda för att inte sitta i den här situationen nu.
Varför i hela fridens namn är allt så fixerat vid vilket yrke man har?
I minsta lilla tidningsreportage som handlar om något helt annat så står det ändå alltid en faktaruta om personen "Namn, Ålder, Stad, Yrke".
Inser ni vilken enorm ångest jag hade i flera veckor innan jag vågade skriva "arbetslös" i min presentation här på bloggen.
Arbetslös är så otroligt negativt laddat. Jag vill inte ha en ruta där det står "Yrke: arbetslös".
Men nu har jag det.
söndag, februari 01, 2009
Revolutionary Road
Ännu en helt fantastisk film av Sam Mendez och med underbar musik av Thomas Newman (som också gjorde musiken till American Beauty som Mendez gjorde i slutet av nittiotalet).
Revolutionary Road handlar om det äkta paret Wheelers som porträtteras i Oscarsklass av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio. (Jag är faktiskt förvånad att inte Kate fick en nominering för rollen, men det beror väl på att hon fick en nominering för sin roll i The reader istället). De är i trettioårsåldern, med barn och hus i förorten och ett tråkigt jobb att pendla till dag efter dag. Och med det den självklara frågan som så många har ställt förut: är det så här livet skulle bli? Är det här allt?
I ett 50-talets amerika där kraven på den perfekta amerikanska drömmen ligger starkt rotade ställs allting på sin spets och blir mer tydligt än idag då vi har så många individuella val på ett helt annat sätt.
Finns på en bio nära dig. Gå genast och se.
Betyg: @@@@@
Tillägg: Mer skrivet om filmen här.
Revolutionary Road handlar om det äkta paret Wheelers som porträtteras i Oscarsklass av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio. (Jag är faktiskt förvånad att inte Kate fick en nominering för rollen, men det beror väl på att hon fick en nominering för sin roll i The reader istället). De är i trettioårsåldern, med barn och hus i förorten och ett tråkigt jobb att pendla till dag efter dag. Och med det den självklara frågan som så många har ställt förut: är det så här livet skulle bli? Är det här allt?
I ett 50-talets amerika där kraven på den perfekta amerikanska drömmen ligger starkt rotade ställs allting på sin spets och blir mer tydligt än idag då vi har så många individuella val på ett helt annat sätt.
Finns på en bio nära dig. Gå genast och se.
Betyg: @@@@@
Tillägg: Mer skrivet om filmen här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
