Tystnad - Tagning

Februari.
Det är kallt och jävligt även om solen glimtar fram ibland bakom mina nerdragna persienner.

Den här arbetslösheten börjar göra mig desperat.
Det är så förbannat ångestfyllt att känna att sitt värde som människa är så lågt.
Precis så känns det.
Allt i det här samhället, överallt, är så fixerat vid vilket yrke du har. Översättning: vilket värde du har som människa.

Jobbar du? Inte?
Men då bidrar du inte till samhället heller.
Sorry.
Ställ dig i den där jättelånga kön därborta. Den som innehåller alla de andra som inte längre är värda någonting.
Vart kön går?
Ja men du vet, i dessa tider är det miljötänk som gäller. Ni skall komposteras och återanvändas i något annat sammanhang. Det har väl ingen betydelse vad ni kan och vad ni är bra på. Det är bara en anställning och en löneutbetalning varje månad som räknas. Har du inte det så hör du hemma i den där kön. Återvinningskön. Vi ompaketerar, klyver, skakar om lite och så kommer du ut på andra sidan nästan som ny men utan några krav på stimulans, kreativitet eller hög lön. Det viktiga är ju inte vad du vill. Utan om vi tycker att du duger.
Och just nu duger du inte.
Inte ens tillräckligt för att få ett "tack, men nej tack" på dina jobbansökningar.
Seså. Ställ dig i kön nu, så skall vi se till att du blir av med den där sista lilla gnuttan självkänsla du har kvar. Den behöver du inte där, dit du är på väg nu.
Till de överblivna.

Och jag kan inte låta bli att undra vad som hände.
Vid vilken vägkorsning kunde jag ha valt annorlunda för att inte sitta i den här situationen nu.

Varför i hela fridens namn är allt så fixerat vid vilket yrke man har?
I minsta lilla tidningsreportage som handlar om något helt annat så står det ändå alltid en faktaruta om personen "Namn, Ålder, Stad, Yrke".

Inser ni vilken enorm ångest jag hade i flera veckor innan jag vågade skriva "arbetslös" i min presentation här på bloggen.
Arbetslös är så otroligt negativt laddat. Jag vill inte ha en ruta där det står "Yrke: arbetslös".
Men nu har jag det.