23.00 när jag lagt mig i sängen och precis somnat till så hör jag hur Lillebror börjar gorma i sitt och Storebrors rum.
Jag smyger dit och försöker lugna honom, men han eldar bara upp sig ännu mer när jag kommer. Jag får varken stanna eller gå. Han sover fortfarande i spjälsängen och att böja sig ner till honom i tid och otid är inte alls bra för min rygg. Efter en kvart blir jag less, får ont i ryggen, tappar tålamodet och stegar ut därifrån lika munter som en hormonstinn tonåring som fått datorförbud i en månad.
Medan jag fräsande och muttrande surt lägger mig i sängen igen med öronproppar i ett omöjligt försök att stänga ute allt ljud så tar D över projektet att söva om Lillebror.
Efter ytterligare en kvart får jag sällskap i dubbelsängen av Storebror som lessnat på brorsans härjande och hellre vill sova någorlunda ostört brevid sin mamma.
Genom öronpropparnas dämpade ljud hör jag sedan den följande timmen hur Lillebror gång på gång klättrar ur spjälsängen och springer ut ur sovrummet, varpå D med en ängels tålamod lugnt och stillsamt lyfter tillbaka honom igen.
När jag ligger där och lyssnar på min arga son så börjar jag tänka på alla ensamstående föräldrar som inte har någon annan som kan ta över när propparna går mentalt och man bara behöver få bryta ihop lite och få sova. Vilket enormt jobb ni gör.
Alla ensamstående föräldrar, här får ni rosor av mig.
jag är med och betalar på buketten!
SvaraRaderasamtidigt undrar jag - utan att det minsta vilja förringa de ensamstående kämparna - inte om vi som är "bortskämda" med att vara två har det jäkligare när vi väl är ensamma? vi är ju inte vana? en ensam mamma tittade undrande på mig när jag frågade hur f-n hon fixade det: "vaddå? har jag nåt val?" å så flinade hon och tillade "jag saknar nån att kivas med, men slipper nån att skälla på". klokt. och lite sorgligt.
Haha, känner så väl igen känslan att bli svinarg och frustrerad och INGET hjälper. Ungen somnar inte. Blev tokig på Peo när han var liten, men som sagt, kunde lämna över till pappan. Nu när man är själv blir man arg på precis samma vis, men har inget att snacka med det om! Det är hela skillnaden. För inte är det mindre jobbigt.
SvaraRaderaVackra ord på en vacker bild!
SvaraRaderaDet gör ont att tänka på alla små barn som behöver en kärleksfull vuxen och inte har det.
Och de vuxna som behöver en annan vuxen...
Marianne sa.....
SvaraRaderaVilka vackra och tänkvärda ord till de vackra rosorna.
Jag har inte varit ensamstående, men "musikeränka" med dotter som pga av sjukdom och funktionshinder inte sovit mer än 20 min åt gången under 9 års tid. Jag klarade det eftersom jag älskar min dotter över allt annat i hela världen. En ros till alla kämpande föräldrar!
Råkade komma in på "fel" sida och läste detta. Kände bara TACK!!!! Tanken att någon annan har empati stärker mig. Lever sedan 5 år ensam med mina tre barn ( 7, 9 och 9 år) då deras pappa gick bort i cancer. Precis, man tänker inte så ofta på hur det skulle ha varit "annars". Men jag är också JÄTTEGLAD att jag lever och får vara här med barnen. För detta är jag tacksam VARJE dag!
SvaraRadera