Ett år har gått

Idag är det svårt att hitta orden.

Idag ligger en täcke av sorg över mitt hus, över mig.

Min familj är här, min bror och hans sambo, och jag är inte riktigt närvarande.

Jag ser på TV:n, på mediabevakningen av årsdagen och de minnesstunder i thailand och runt om i landet.

Jag minns.

Jag var inte där,

men jag minns.



Alla de tusentals ansikten jag sett kommer tillbaka till mig.

Alla barn som jag aldrig kommer att glömma namnet på. Jag försöker minnas de bilder jag sett där de leende mot kameran ser så lyckliga ut. Jag minns de andra bilderna också. Men jag vill inte tänka på dem. Jag vill tänka på de där leenderna.

Jag minns deras föräldrar. Deras otroligt starka föräldrar, som nu går genom livet utan sina älskade barn. De som bär sina sår i hjärtat, osynligt för oss andra.



Jag tänker på alla er, små änglar.

Jag tänker på vilken gåva jag fått av er, att se livet för vad det är; så bräckligt, så värdefullt.

Jag tänker på hur jag otroligt tacksam jag är för varje sekund med mina egna barn. Och jag säger varje dag, många, många gånger hur mycket jag älskar dem. Jag vet inte när jag gör det för sista gången, så jag säger det. Idag. Igen och igen. Imorgon, igen, många gånger. "Mamma älskar er. Ni är världens bästa barn, jag är så glad över att ha er i mitt liv."