Självrannsakan

Är fortfarande inte riktigt mig själv efter den mentala meltdown jag hade häromdagen, men det känns bättre nu. Mycket bättre.
Jag har definitivt slutat klandra mig själv. Jag har banne mig gjort något bra i en hemsk situation och det kan ingen ta ifrån mig.

Jag gav min tid och all min energi under väldigt lång tid för att hjälpa andra, och det är jag stolt över. Det har varit jobbigt, men det har varit givande och jag är stolt över att jag har orkat så länge som jag orkade.



Den paus jag tog var nödvändig för mig, och det tänker jag inte be om ursäkt för. Sen att jag missade en del saker för att jag inte längre orkade med mentalt det kan jag bara beklaga, men jag har gjort så gott jag har kunnat. Man kan inte göra mer än så gott man kan.



Jag är fortfarande hemma med sjukt barn. Sonen börjar bli bättre visserligen men är såpass snorig ännu att jag inte vill att han ska vara ute på dagis i -15 grader och dessutom smitta ner andra barn.



Igår var jag på julfest på jobbet. Det var trevligt och jag var så där underbart nykter. Jag måste verkligen säga att det finns ingen fylla som slår högre än känslan att kunna köra sin egen bil hem efter festen när man är trött och har jobb dagen efter.



Fixade pass till ungarna igår. 800 kronor fattigare är vi snart redo att åka utomlands. Skönt att ha det gjort.



Skall försöka städa upp lite nu. Jag står inte ut i den här röran lägre.