I jämförelse...

Såg precis färdigt dokumentären "En annan dag". Om Tsunamin, och om Mio 14 år som dog.



Det var så sorgligt. Så gripande och så starkt.
Jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste vara att förlora ett barn. Sådan obeskrivlig smärta på alla sätt.



Jag tänker på alla dem som jobbat där nere. I värmen, i lukten. Men en fruktansvärt svår och viktig uppgift.



Vad har jag gjort här hemma? Jag har inte kännt hur kropparna luktar. Jag har inte behövt ta i dem. Jag har inte behövt se hur någons saknade sakta förvandlas till oigenkännlighet dag för dag.

Jag har bara jobbat med bilder. Bilder av kroppar i olika stadier, visst. Vissa i betydligt bättre skick än andra. Men ändå. Bilden är ett ögonblick. Ingen lukt, ingen fysisk känsla. Bara ett synintryck som etsar sig fast i minnet och hjärtat.



Jag tänker på dem som förlorat.

Jag tänker på dem som på riktigt, fysiskt, varit där. Letat bland kroppar, Letat bland saker. Letat efter ett bekant, älskat ansikte. Kännt Thailands jord under sina skor, och varit så närvarande.

Då känns min upplevelse med att leta igenom dessa bilder obetydlig. Så klinisk. Så ren, i jämförelse. Jag har kunnat stänga av min dator när det blivit för mycket.



Jag undrar hur jag skall rättfärdiga mitt besök i katastrofområdet. Jag vill inte vara en katastrofturist.

Hur skall jag kunna rättfärdiga mitt behov av att komma dessa människor nära? De som jag aldrig kännt. Alla dessa människor som förlorat så mycket.

Vad är min sorg över dessa i jämförelse. Har jag rätt att vara ledsen?

Har jag rätt att åka dit till ruinerna av ett paradis, till ruinerna av andras liv för att bearbeta mina upplevelser? Jag som aldrig var där. Jag som aldrig kände vattnets förödande styrka. Jag som inte har förlorat någonting i allt det här.