Mental paus

Det har snöat ute idag.



Jag gick ut i mörkret med musik i öronen och bara gick och gick och tänkte igenom allt som hänt det sista året i mitt liv.



Jag trodde jag hade allt under kontroll, att jag mot all förmodan faktiskt mår bra nu.

Idag när sambon kom hem från jobbet så grät jag så jag knappt kunde stå upp och rabblade långa haranger om hur jag glömt att skicka bilder till A eftersom jag helt stängt dörren till allt mitt volontärarbete de senaste tre månaderna, för att jag inte orkar tänka på alla döda bebisar jag har sett.

Och jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta.

Och nu mår jag skit för att jag glömt bort de där bilderna. Det finns säkert många som hade velat se dem. Många som har det värre än jag och vilka jag borde ha tänkt på mer än mig själv.

Jag känner mig så egoistisk. Som bara stängde dörren och tog paus från all den mentala press det trots allt har inneburit att jobba med det här.



Jag undrar om det kommer att bli som vanligt igen någongång.