Nu har älgarna varit här igen. Stora och läskiga. Jag tycker synd om alla barn som går hem från skolan och råkar möta dem. De verkar helt orädda för människor och de är nog knappast helt ofarliga.
Det bara regnar ute mest hela tiden. All snö som kom när sonen föddes är snart borta. Det hade jag aldrig trott.
Nu vill dagispersonalen att äldsta sonen skall ha galonbyxor över overallen eftersom han blir så blöt annars. Problemet är bara att det inte finns att köpa galonbyxor någonstans i den här stan. Jag har ringt runt överallt utan att få napp. Otroligt frustrerande.
Nu skriker yngsta sonen. Bäst att gå.
onsdag, november 29, 2006
Nattblogg
Ännu en nattblogg.
Med minifomdropparna i högsta hugg har vi nu förhoppningsvis återställt ordningen i hemmet något. Igår somnade jag och sonen vid tre tiden på natten och nu när klockan är halv tre så sover han i sjalen som jag har på mig. Jag tror att han sover för natten nu, men det återstår bara att lyckas krångla ur honom ur sjalen utan att han vaknar. Han har inte skrikit lika vansinnigt som han gjorde i förrgår natt när vi var utan minifomdroppar. Han sover emellanåt och vaknar bara för att skrika om vi slutar gå omkring med honom och vagga. Med minifom i magen skriker han bara otröstligt kortare perioder som tur är, men vi blir ändå fruktansvärt trötta eftersom vi inte kan lägga ner honom alls och sova själva.
Att vara vaken på natten har börjat bli en vana. Förutom att vi sover alldeles för lite så har vi iallafall vänt på dygnet och det är inte något större problem att vara uppe till två iallafall. Det är däremot mycket värre att bli tvungen att kliva upp tidigt i ottan för att göra diverse ärenden på de tider då resten av sverige är uppe. Imorgon måste jag beställa tid till doktorn och då måste man ringa 07:45 exakt, annars kan man glömma att få en läkartid. Det känns inte så kul att vakna så tidigt när man har lagt sig vid tre i bästa fall.
Med minifomdropparna i högsta hugg har vi nu förhoppningsvis återställt ordningen i hemmet något. Igår somnade jag och sonen vid tre tiden på natten och nu när klockan är halv tre så sover han i sjalen som jag har på mig. Jag tror att han sover för natten nu, men det återstår bara att lyckas krångla ur honom ur sjalen utan att han vaknar. Han har inte skrikit lika vansinnigt som han gjorde i förrgår natt när vi var utan minifomdroppar. Han sover emellanåt och vaknar bara för att skrika om vi slutar gå omkring med honom och vagga. Med minifom i magen skriker han bara otröstligt kortare perioder som tur är, men vi blir ändå fruktansvärt trötta eftersom vi inte kan lägga ner honom alls och sova själva.
Att vara vaken på natten har börjat bli en vana. Förutom att vi sover alldeles för lite så har vi iallafall vänt på dygnet och det är inte något större problem att vara uppe till två iallafall. Det är däremot mycket värre att bli tvungen att kliva upp tidigt i ottan för att göra diverse ärenden på de tider då resten av sverige är uppe. Imorgon måste jag beställa tid till doktorn och då måste man ringa 07:45 exakt, annars kan man glömma att få en läkartid. Det känns inte så kul att vakna så tidigt när man har lagt sig vid tre i bästa fall.
måndag, november 27, 2006
Kanske i natt
Varje kväll mellan åtta och tio ungefär så sover yngsta sonen jättegott. Mamma vet att det bara är uppladdning inför natten.
Varje kväll vid samma tid säger pappa: "Han kanske har somnat för natten nu?! Han kanske inte alls vaknar och skriker den här natten!".
Han har så mycket förhoppning i rösten att det är alldeles rörande. Jag försöker påpeka för honom att han säger det varje kväll men att yngsta sonen ändå vaknar strax efteråt vid tio för att börja skrika. Och trots att vi nu varit med om samma sak många, många nätter i rad nu, så kan han inte låta bli att säga det igen på kvällen.
"Kanske han sover inatt?"
Varje kväll vid samma tid säger pappa: "Han kanske har somnat för natten nu?! Han kanske inte alls vaknar och skriker den här natten!".
Han har så mycket förhoppning i rösten att det är alldeles rörande. Jag försöker påpeka för honom att han säger det varje kväll men att yngsta sonen ändå vaknar strax efteråt vid tio för att börja skrika. Och trots att vi nu varit med om samma sak många, många nätter i rad nu, så kan han inte låta bli att säga det igen på kvällen.
"Kanske han sover inatt?"
Besök
Fy fan vilken natt.
Ont som fan i brösten, feber och alldeles yr och hängig. Maken har fått ta hela skiftet med att bära på den hysteriskt skrikande sonen. Minifomdropparna var slut och vi hann inte till apoteket i tid igår så sonens skrikande har nått nya oanade höjder inatt. Han slutade inte skrika förrän halv sex imorse.
Jag är fortfarande totalt slut och yr. Febern verkar ha gett med sig, men jag har ingen energi alls och jag vågar inte bära omkring på sonen på grund av yrseln. Jag har varit ensam ett tag eftersom maken var tvungen att åka och handla både mat och nya minifomdroppar. Jag känner mig så otillräcklig när jag är sjuk och det suger. Nyss skrek sonen som besatt och jag försökte ha honom i vagnen och ha fläkten på som tröst, men det slutade bara med att vi båda grät och var ledsna. Som en räddande ängel klev plötsligt mormor in genom dörren och tog över så nu har jag fått sitta ner och hon har lyckats lugna ner sonen och få honom att somna. Tack och lov.
Kolik är verkligen inte roligt.
Alldeles nyss fick vi besök på gården. Tre älgar dundrade in och stod och kalasade på grannens rönn. Jag lyckades norpa åt mig kameran och fota lite, men det var så jäkla mörkt redan och de envisades ju med att röra på sig hela tiden så det blev oskarpt och jävligt. Men bildbevis har jag iallafall. De är sjukt stora när man bara står 5 meter ifrån med bara ett lågt staket emellan. Ett par gånger vände jag snabbt och sprang in i hallen igen när de tittade stint på mig och började gå mot mig. Då kände jag mig inte så modig längre.
Ont som fan i brösten, feber och alldeles yr och hängig. Maken har fått ta hela skiftet med att bära på den hysteriskt skrikande sonen. Minifomdropparna var slut och vi hann inte till apoteket i tid igår så sonens skrikande har nått nya oanade höjder inatt. Han slutade inte skrika förrän halv sex imorse.
Jag är fortfarande totalt slut och yr. Febern verkar ha gett med sig, men jag har ingen energi alls och jag vågar inte bära omkring på sonen på grund av yrseln. Jag har varit ensam ett tag eftersom maken var tvungen att åka och handla både mat och nya minifomdroppar. Jag känner mig så otillräcklig när jag är sjuk och det suger. Nyss skrek sonen som besatt och jag försökte ha honom i vagnen och ha fläkten på som tröst, men det slutade bara med att vi båda grät och var ledsna. Som en räddande ängel klev plötsligt mormor in genom dörren och tog över så nu har jag fått sitta ner och hon har lyckats lugna ner sonen och få honom att somna. Tack och lov.
Kolik är verkligen inte roligt.
Alldeles nyss fick vi besök på gården. Tre älgar dundrade in och stod och kalasade på grannens rönn. Jag lyckades norpa åt mig kameran och fota lite, men det var så jäkla mörkt redan och de envisades ju med att röra på sig hela tiden så det blev oskarpt och jävligt. Men bildbevis har jag iallafall. De är sjukt stora när man bara står 5 meter ifrån med bara ett lågt staket emellan. Ett par gånger vände jag snabbt och sprang in i hallen igen när de tittade stint på mig och började gå mot mig. Då kände jag mig inte så modig längre.
söndag, november 26, 2006
Nätterna i ett nötskal
Skrik, skrik, skrik.
Stackars barn som har ont i magen.
Stackars föräldrar som har ont i öronen och ryggen.
Stackars barn som har ont i magen.
Stackars föräldrar som har ont i öronen och ryggen.
lördag, november 25, 2006
Kalasångest
Läser hos Milla som laddar för sonens 5 års kalas, och jag får så enormt dåligt samvete för att min lilla/stora 5 åring ännu inte fått ha sitt kalas trots att han fyllde år för tre veckor sedan. Vi har hela tiden varit helt inställda på att ha kalas åt honom, men vi har bara inte orkat ta itu med det ännu. Slutet av min graviditet och nu lillebrors kolik gör att varken mamma eller pappa har någon som helst energi över till att ordna barnkalas för ett gäng vilda 5 åringar. Men nu måste jag snart ta itu med det ändå. Det är ju synd om det stackars barnet!
Mina ögon går snart i kors och är så torra att om jag blundar så går de knappt att öppna igen. Jag kisar för att se skärmen och blinkar i slowmotion lite då och då. Klockan är 02:21 och Lillebror skriker hysteriskt och fläkten i köket går för fullt. Just nu är det pappas tur att trösta.
Mina ögon går snart i kors och är så torra att om jag blundar så går de knappt att öppna igen. Jag kisar för att se skärmen och blinkar i slowmotion lite då och då. Klockan är 02:21 och Lillebror skriker hysteriskt och fläkten i köket går för fullt. Just nu är det pappas tur att trösta.
fredag, november 24, 2006
Bebisträff
Idag har jag och yngsta sonen varit på bebisträff med fikagruppen som jag lärde känna under graviditeten. Idag var första gången som vi alla träffades igen efter att vi fått våra bebisar. 9 mammor och 9 bebisar samlades hemma hos en av mammorna och det var jättetrevligt att få träffa andra vuxna igen och att få se alla små liv som växte i våra magar förut.
Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad det är på att få barn nu jämfört med när min dotter föddes för drygt 12 år sedan. Då var jag 18 år och kände mig ensammast i hela världen. Då fanns inte internet som mötesplats så som det är nu, och jag träffade nästan inga andra mammor och av mina kompisar så var det bara en enda som också fick barn ungefär samtidigt. Nu har jag alla dessa andra mammor som befinner sig i samma skede i livet som jag, som har samma problem med skrikiga barn, amning, sövning och annat. Det är skönt att kunna prata med andra vuxna som inte tycker att jag är tråkigast i världen bara för att jag tycker att det är intressant att prata om hur ofta bebisen bajsar och annat som för andra än spädbarnsföräldrar förmodligen är rena sömnpillret. Det är verkligen skillnad på att vara mamma då och nu.
Jag kan inte låta bli att tänka på vilken skillnad det är på att få barn nu jämfört med när min dotter föddes för drygt 12 år sedan. Då var jag 18 år och kände mig ensammast i hela världen. Då fanns inte internet som mötesplats så som det är nu, och jag träffade nästan inga andra mammor och av mina kompisar så var det bara en enda som också fick barn ungefär samtidigt. Nu har jag alla dessa andra mammor som befinner sig i samma skede i livet som jag, som har samma problem med skrikiga barn, amning, sövning och annat. Det är skönt att kunna prata med andra vuxna som inte tycker att jag är tråkigast i världen bara för att jag tycker att det är intressant att prata om hur ofta bebisen bajsar och annat som för andra än spädbarnsföräldrar förmodligen är rena sömnpillret. Det är verkligen skillnad på att vara mamma då och nu.
torsdag, november 23, 2006
Vem skall söva knyttet?
Jag är helt sjukt trött. Inatt somnade lillebror strax före tre. Maken och jag försöker sova i skift, men just nu har jag alldeles för lite på sömnkontot. Jag känner mig väldigt lättirriterad och har noll tålamod med resten av världen.
Förutom fläkten har jag efter tips testat dammsugaren också, och den funkar nästan ännu bättre eftersom den låter mer. Så nu slår jag två flugor i en smäll: jag både städar och tröstar barn samtidigt. Det blir väldigt rent iallafall. Men eftersom jag inte har ork och tid att plocka undan alla saker som ligger överallt så får jag dammsuga lite lagom och manövrera runt alla grejer. Det funkar det med, även om det kanske inte blir riktigt lika dammfritt.
Klockan är 22.37. Maken ligger och sover och jag har sonen i bärsjalen och för tillfället sover han faktiskt. Problemet är att varje gång vi tänker att "nu sover han, nu passar vi på att gå och lägga oss" så hinner vi aldrig längre än att precis bara lägga oss ner och tänka hur skönt det skall bli att sova innan han river av ett vrål och det enda som hjälper är att kliva upp och gå och vanka, vagga och vyssja. Då är det lättare att sova i skift och inte gå och försöka lägga sig med sonen innan man är helt hundra procent säker på att han sover för natten.
Förutom fläkten har jag efter tips testat dammsugaren också, och den funkar nästan ännu bättre eftersom den låter mer. Så nu slår jag två flugor i en smäll: jag både städar och tröstar barn samtidigt. Det blir väldigt rent iallafall. Men eftersom jag inte har ork och tid att plocka undan alla saker som ligger överallt så får jag dammsuga lite lagom och manövrera runt alla grejer. Det funkar det med, även om det kanske inte blir riktigt lika dammfritt.
Klockan är 22.37. Maken ligger och sover och jag har sonen i bärsjalen och för tillfället sover han faktiskt. Problemet är att varje gång vi tänker att "nu sover han, nu passar vi på att gå och lägga oss" så hinner vi aldrig längre än att precis bara lägga oss ner och tänka hur skönt det skall bli att sova innan han river av ett vrål och det enda som hjälper är att kliva upp och gå och vanka, vagga och vyssja. Då är det lättare att sova i skift och inte gå och försöka lägga sig med sonen innan man är helt hundra procent säker på att han sover för natten.
onsdag, november 22, 2006
Kolikträsket
Klockan är 03.38, och än har jag inte kommit i säng. Älskade lilla bebisen har så ont i magen och skriker hysteriskt. Inatt är det min tur att ta sena passet, medan Pappa sover och jag är oerhört glad över att jag har rejäla värktabletter hemma för jag hade aldrig orkat bära på lilla älsklingen utan att vara laddad med starka smärtstillande. Det här med koliken går ändå hyfsat bra, det är bara det att jag har så ont. Jag är så jävla rädd att min rygg skall paja totalt, och jag fattar fortfarande inte hur jag skall klara mig själv när min sjukskrivning går ut på torsdag nästa vecka och maken skall börja jobba igen. Hur skall jag orka när jag inte kan säga "här, ta honom jag har ont, jag orkar inte bära längre" eftersom jag är ensam hemma. Det är scary stuff. Kolik skrämmer mig inte, men att inte kunna ta hand om mitt barn gör mig jätterädd.
Imorgon bitti kl.08.30 är det utvecklingssamtal på storebrors dagis och jag fattar inte hur jag skall orka kliva upp och ta mig dit. Vid den tiden på morgonen brukar både jag och bebis sova som bäst efter en hård natt som den här. Köksfläkten på järnet är det enda som verkligen fungerar riktigt bra, så det blir till att stå i köket en hel del.
tisdag, november 21, 2006
Baka baka
Jag fick sova en timme på eftermiddagen och det gjorde susen för humöret så nu bakar jag plötsligt bröd istället.
Farmor har varit här och tittat på andra barnbarnet för första gången. Hon undrade på telefon om vi var friska så att hon vågade komma och hälsa på utan att få någon influensa eller så.
Vi? friska? så att inte hon får influensa? Brukar det inte var vi som skall fråga det av besökare när vi har nyfödd bebis hemma...
Farmor har varit här och tittat på andra barnbarnet för första gången. Hon undrade på telefon om vi var friska så att hon vågade komma och hälsa på utan att få någon influensa eller så.
Vi? friska? så att inte hon får influensa? Brukar det inte var vi som skall fråga det av besökare när vi har nyfödd bebis hemma...
Combattränade dvärghamstrar
Jag är sjukt trött. Kolik är inte kul mitt i natten när man inget annat vill än att sova och bebisen har ont i magen och hojtar som en mistlur. Det är jättesynd om honom givetvis, men det gör inte mamma och pappa mindre trötta.Bästa medicinen förutom sömn är att få skratta. Då menar jag inte skrattyoga (som verkar så otroligt fånigt att jag fick ont i magen av hur pinsamt det var när jag såg det på TV igår på "Ett herrans liv") utan att få skratta på riktigt. Bästa skrattet på nätet just nu är "The best of Blocket". Rekommenderas.
måndag, november 20, 2006
Helgrapport
Jag har haft fullt upp i helgen.
Min lillebror med sambo, och min pappa har varit här från fredag till söndag så jag inte alls haft tid att sitta vid datorn. Dessutom har min 12 åring snöat in på The Sims och har därför ockuperat datorn i flera dagar. Tillslut fick jag säga åt henne att hon inte får sitta vid datorn sådär mycket, och att det hädanefter är tidsbegränsat spelande som gäller för hennes del.
Mina fogar blir sakta bättre och bättre. Ryggen däremot känns inte alls bra än. Jag var till doktorn förra veckan och blev sjukskriven månaden ut, och fick en stor jäkla bedövningsspruta i bäckenet så att jag skulle försöka gå till fogarna lite under dagen eftersom jag var så enormt stel. Nu kan jag iallafall gå omkring hyfsat här hemma och högerbenet hänger med rätt bra också. Första två veckorna släpade det som efter, eftersom jag inte kunde lyfta det. Jag tror att det förmodligen hände något med höger framfog när jag krystade under förlossningen och sköterskan höll mitt ben, för jag har haft enormt ont just i höger framfog sedan dess. Hoppas det går till sig helt snart. Jag längtar efter att få börja dansa salsa igen.
Vår minichef här hemma verkar ha en släng av kolik. Han har varit otröstlig i ett par tre timmar varje kväll/natt nu den senaste veckan. Det enda som har hjälpt någorlunda är att ha honom i bärselen, gunga/studsa omkring samtidigt som man står i köket vid köksfläkten med den på högsta effekt. Speciellt kul ställe att stå på en längre stund är det inte men vad gör man inte för att trösta liten bebis.
Det är verkligen tur att maken är hemma och avlastar och hjälper till. Min kropp håller inte riktigt för att konka omkring på en 4.5 kilos spjärnande pojke längre stunder. Jag bävar för hur det skall gå när maken börjar jobba igen som vanligt. Förhoppningsvis har jag blivit starkare då.
Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att gå ner i vikt. Just nu har jag exakt 7 kg kvar till inskrivningsvikten, vilket innebär att jag åtminstone blivit av med 10 kg sedan han föddes. Men så lite som jag rör mig, och så mycket som jag gillar att äta så lär det här ta ett tag. Jag behöver dansa!
Min lillebror med sambo, och min pappa har varit här från fredag till söndag så jag inte alls haft tid att sitta vid datorn. Dessutom har min 12 åring snöat in på The Sims och har därför ockuperat datorn i flera dagar. Tillslut fick jag säga åt henne att hon inte får sitta vid datorn sådär mycket, och att det hädanefter är tidsbegränsat spelande som gäller för hennes del.
Mina fogar blir sakta bättre och bättre. Ryggen däremot känns inte alls bra än. Jag var till doktorn förra veckan och blev sjukskriven månaden ut, och fick en stor jäkla bedövningsspruta i bäckenet så att jag skulle försöka gå till fogarna lite under dagen eftersom jag var så enormt stel. Nu kan jag iallafall gå omkring hyfsat här hemma och högerbenet hänger med rätt bra också. Första två veckorna släpade det som efter, eftersom jag inte kunde lyfta det. Jag tror att det förmodligen hände något med höger framfog när jag krystade under förlossningen och sköterskan höll mitt ben, för jag har haft enormt ont just i höger framfog sedan dess. Hoppas det går till sig helt snart. Jag längtar efter att få börja dansa salsa igen.
Vår minichef här hemma verkar ha en släng av kolik. Han har varit otröstlig i ett par tre timmar varje kväll/natt nu den senaste veckan. Det enda som har hjälpt någorlunda är att ha honom i bärselen, gunga/studsa omkring samtidigt som man står i köket vid köksfläkten med den på högsta effekt. Speciellt kul ställe att stå på en längre stund är det inte men vad gör man inte för att trösta liten bebis.
Det är verkligen tur att maken är hemma och avlastar och hjälper till. Min kropp håller inte riktigt för att konka omkring på en 4.5 kilos spjärnande pojke längre stunder. Jag bävar för hur det skall gå när maken börjar jobba igen som vanligt. Förhoppningsvis har jag blivit starkare då.
Jag undrar hur lång tid det kommer att ta för mig att gå ner i vikt. Just nu har jag exakt 7 kg kvar till inskrivningsvikten, vilket innebär att jag åtminstone blivit av med 10 kg sedan han föddes. Men så lite som jag rör mig, och så mycket som jag gillar att äta så lär det här ta ett tag. Jag behöver dansa!
fredag, november 17, 2006
Lillprins bus 2 veckor idag
Idag är familjens minsta medlem hela två veckor gammal. De här 14 dagarna har bara flygit förbi. Lilllbebisen blir tyngre och starkare för varje dag och han har längre vakenperioder. Just nu längtar vi mest efter första leendet. Det är verkligen otroligt dåligt väder ute. 0 gradigt och regn så bilen kör nästan fast i slasket ute. Det är inte alltid helt praktiskt att ha en lägre bil.
Idag körde vi till makens jobb och visade upp nytillskottet till hans kollegor. Maken hade ett möte med sina chefer och under tiden passade jag på att amma lillebror och han passade därefter på att bajsa det största lasset hittills. Vi som "rutinerade" föräldrar borde ju givetvis vid det här laget ha sinnesnärvaro att ha med attiraljer till att byta blöja på bästa sätt, men det hade vi givetvis inte. Sonens skötväska består för tillfället av två extra blöjor i min handväska. Inte en tvättlapp i sikte och inget ombyte heller. Phew. Vilken pärs. Nåja, det löste sig, och jag insåg att det nog är dags att jag hittar den där skötväskan och packar den färdigt till nästa utflykt.
Nu hojtar sonen. Matdags.
torsdag, november 16, 2006
Ibland
Det där med min förrförra rubrik, om att bebisen sover gott ibland, stämmer verkligen med betoning på ibland. Inatt höll han sin mamma vaken till strax efter tre.
Me not so happy då. Me very trött nu.
Me not so happy då. Me very trött nu.
The boss of me
Turbo, turbo. Allt går i stressens tecken. Hinna äta, hinna duscha, hinna blogga. Dagarna flyger förbi, när man har en 13 dagar gammal chef här hemma. Han bestämmer det mesta just nu. Vad jag äter, när jag äter, hur jag äter, när jag duschar, när jag sover, osv.
Jag måste införskaffa nya kläder till minichefen. Han har hur mycket kläder som helst sedan tidigare, så mycket att maken vägrar att ta fram kläder ur hans klädlåda eftersom den är alldeles för överfull av vad vi nu inser är i stort sett oanvändbara kläder. Jag har blivit så vansinnigt praktiskt lagd på äldre dagar verkar det som. Plötsligt har jag ingen lust att dra på snygga men opraktiska kläder som jag köpt tidigare. Om det inte går fort och lätt att ta på och underlättar blöjbytet så tar jag inte på honom det. Det innebär i stort sett en hel låda med kläder som han inte använder. Vanliga tröjor är helt värdelösa tycker jag. De åker ju bara upp hela tiden så att magen och ryggen blir bara på det stackars lilla livet när man lyfter i honom (och det måste man ju hela tiden). Bodys som går att knäppa i grenen tillsammans med byxor är perfekt. Pyjamasar och heldressar med knäppning i grenen är också storfavoriter. Nej, rensa är vad jag måste göra. Big time.
Imorgon kommer min lillebror och hans sambo hit. Det ser jag verkligen fram emot. Vi träffas alldeles för sällan. Men nu håller de på och skall bygga nytt hus, så till sommaren skall det bli ändring på hur ofta vi träffas eftersom vi då får plats att sova över hos dem också. Då skall vi ses betydligt oftare.
Jag känner förresten att det börjar dra i IKEA-tarmen också. Det var premiär igår för IKEA i Haparanda, så jag måste absolut åka dit någon dag snart och passa på att träffa pappa också, som än så länge bor ca 1 km därifrån. Otroligt praktiskt.
Hoppas bara att jag får mina pengar snart så att jag har råd att handla något. Annars är det ju knappast någon idé att åka dit.
Jag måste införskaffa nya kläder till minichefen. Han har hur mycket kläder som helst sedan tidigare, så mycket att maken vägrar att ta fram kläder ur hans klädlåda eftersom den är alldeles för överfull av vad vi nu inser är i stort sett oanvändbara kläder. Jag har blivit så vansinnigt praktiskt lagd på äldre dagar verkar det som. Plötsligt har jag ingen lust att dra på snygga men opraktiska kläder som jag köpt tidigare. Om det inte går fort och lätt att ta på och underlättar blöjbytet så tar jag inte på honom det. Det innebär i stort sett en hel låda med kläder som han inte använder. Vanliga tröjor är helt värdelösa tycker jag. De åker ju bara upp hela tiden så att magen och ryggen blir bara på det stackars lilla livet när man lyfter i honom (och det måste man ju hela tiden). Bodys som går att knäppa i grenen tillsammans med byxor är perfekt. Pyjamasar och heldressar med knäppning i grenen är också storfavoriter. Nej, rensa är vad jag måste göra. Big time.
Imorgon kommer min lillebror och hans sambo hit. Det ser jag verkligen fram emot. Vi träffas alldeles för sällan. Men nu håller de på och skall bygga nytt hus, så till sommaren skall det bli ändring på hur ofta vi träffas eftersom vi då får plats att sova över hos dem också. Då skall vi ses betydligt oftare.
Jag känner förresten att det börjar dra i IKEA-tarmen också. Det var premiär igår för IKEA i Haparanda, så jag måste absolut åka dit någon dag snart och passa på att träffa pappa också, som än så länge bor ca 1 km därifrån. Otroligt praktiskt.
Hoppas bara att jag får mina pengar snart så att jag har råd att handla något. Annars är det ju knappast någon idé att åka dit.
tisdag, november 14, 2006
Bebisen sover gott ibland
Inatt har vi faktiskt sovit ganska gott. Lillebror har bara ammat 3 gånger under natten, vilket resulterat i han sovit jättegott och jag sovit hyfsat tills mina bröst höll på att sprängas av all överflöd av mjölk och jag bad att min lilla bebis snart skulle vakna och äta. Det gjorde han inte trots att jag försökte smyga in bröstet i munnen på honom vid minsta lilla tecken på att han höll på att kvickna till. Det resulterade bara i att jag somnade om innan han började äta för att senare vakna och inse att hela hans kudde var alldeles genomblöt av matläckaget.
Häromdagen fick vi ett brev med en jättefin liten mössa. Äkta Emmastickat! Önskar jag också hade tid och energi att hitta på saker att göra. Just nu är jag nöjd om jag hinner ta en dusch emellanåt.
måndag, november 13, 2006
En sekunds frist
Det är helt sjukt vad dagarna flyger förbi. Jag hinner knappt äta själv. Stressar i mig maten under tiden som maken håller i lilleman, eftersom han givetvis får för sig att han skall äta precis när jag har tänkt äta.
Just nu sover lillebror alldeles själv (några sekunder iallafall), och helt otroligt nog så hinner jag sätta mig en stund vid datorn.
Vi hade en jobbig natt inatt och igårnatt. Han verkar ha haft ont i magen för han har varit väldigt missnöjd och ingenting har fungerat som tröst. Jag försökte amma bort missnöjet, men det resulterade bara i en fontänkräkning utan dess like då både jag och bebis var helt täckta av bebiskräk. Så nu försöker jag istället hålla koll på när jag ammar, så att jag vet om det rimligtvis borde vara hunger eller något annat som stör när han blir missnöjd. Att bara hela tiden erbjuda bröstet by default fungerar uppenbarligen mindre bra.
Ute bara vräker snön ner. Tur att det inte är jag som skottar i familjen.
Maken svär och har sig över kommunens usla snöröjning. De kommer med stora väghyveln och pressar upp allt snö från gatan upp på våran gård i en stenhård isvall som vi tydligen förväntas ta bort själva. Det är så lagom kul när maken redan har skottat nästan hela kvällen och så kommer plogbilen efter 22 när vi är på väg i säng och det enda som finns att göra då är att klä på sig igen och gå ut och skotta innan vallen fryser fast. Annars har man inte en chans att komma ut med bilen nästa dag.
Idag ringde han till kommunen och gjorde en "felanmälan" till tekniska kontoret angående deras snöröjning. Tydligen var han inte den enda som gjorde det, för de var väldigt ovilliga att ens koppla fram honom från början.
Men jag håller helt med. Snön på våran gård är givetvis vårat ansvar, men snön på gatan är ju kommunens ansvar, då skall väl ändå inte kommunen skotta upp all sin snö och sitt problem på våran gård. Det är helt klart grund för en felanmälan. Men om de gör något åt det.. knappast.
Just nu sover lillebror alldeles själv (några sekunder iallafall), och helt otroligt nog så hinner jag sätta mig en stund vid datorn.
Vi hade en jobbig natt inatt och igårnatt. Han verkar ha haft ont i magen för han har varit väldigt missnöjd och ingenting har fungerat som tröst. Jag försökte amma bort missnöjet, men det resulterade bara i en fontänkräkning utan dess like då både jag och bebis var helt täckta av bebiskräk. Så nu försöker jag istället hålla koll på när jag ammar, så att jag vet om det rimligtvis borde vara hunger eller något annat som stör när han blir missnöjd. Att bara hela tiden erbjuda bröstet by default fungerar uppenbarligen mindre bra.
Ute bara vräker snön ner. Tur att det inte är jag som skottar i familjen.
Maken svär och har sig över kommunens usla snöröjning. De kommer med stora väghyveln och pressar upp allt snö från gatan upp på våran gård i en stenhård isvall som vi tydligen förväntas ta bort själva. Det är så lagom kul när maken redan har skottat nästan hela kvällen och så kommer plogbilen efter 22 när vi är på väg i säng och det enda som finns att göra då är att klä på sig igen och gå ut och skotta innan vallen fryser fast. Annars har man inte en chans att komma ut med bilen nästa dag.
Idag ringde han till kommunen och gjorde en "felanmälan" till tekniska kontoret angående deras snöröjning. Tydligen var han inte den enda som gjorde det, för de var väldigt ovilliga att ens koppla fram honom från början.
Men jag håller helt med. Snön på våran gård är givetvis vårat ansvar, men snön på gatan är ju kommunens ansvar, då skall väl ändå inte kommunen skotta upp all sin snö och sitt problem på våran gård. Det är helt klart grund för en felanmälan. Men om de gör något åt det.. knappast.
lördag, november 11, 2006
Förlossningsberättelse
På Torsdag den 2 November, efter att ha gått tre dagar över tiden så ringer jag till förlossningen för att rådgöra med en barnmorska om hur jag skall göra. Jag är vid det laget så otroligt trött och framförallt så har jag så ont i kroppen av foglossningen att jag känner att jag behöver få en bedömning om hur mogen jag är, om det eventuellt är en förlossning på gång inom de närmsta dagarna eller om jag behöver prata med en läkare om att få ett datum för igångsättning.
Barnmorskan råder mig att komma in till kvällen så att vi får prata om min situation och se hur vi skall göra beroende på hur jag mår.
Vi tar med sonen till McDonalds för att äta middag innan vi skall släppa av honom hos farfar för natten. Vi vet ju inte om det blir aktuellt för mig att stanna kvar på sjukhuset eller inte, så han får sova över hos farfar.
På mcDonalds känner jag för första gången en värk som är mer som en “riktig” värk. Sådär så att jag inte kan fortsätta prata under tiden och inte som tidigare att magen bara blir hård och mjuk.
När vi lämnat av sonen och jag sitter kvar i bilen så kommer ytterligare en värk kl. 19.33 och sedan efter det kommer det några till i bilen på väg in till förlossningen. Jag blir givetvis överlycklig, eftersom det betyder att det kanske åtminstone skall visa på någon aktivitet på CTG-kurvan så jag slipper ligga där och känna mig som en simulant.
Väl inne på förlossningen får vi sitta och vänta ganska länge och medan vi väntar blir jag helt plöstligt akut dålig i magen. Wohoo, ännu ett tecken på att något kanske är på gång!
CTG-kurvan visar aktivitet, och värkar med ca 5-6 minuters mellanrum. Men de är inte alls rejäla sådana som man föder barn på, och när barnmorskan undersöker mig så konstaterar hon att det inte har hänt ett endaste dugg sedan vi var in en sväng på måndagen och fick en sovdos med oss hem. Fortfarande är jag så omogen att hon inte ens kan komma åt att känna på livmodertappen så mitt mod sjunker ganska drastiskt.
Vi pratar en hel del och hon lovar prata med min Norea-BM på morgonen när hon går på sitt skift igen. Hon i sin tur skall prata med doktorn som är i tjänst om ett datum för igångsättning för mig, och sedan ringa mig under dagen. Det känns som en lättnad att få veta att det åtminstone fanns ett slut på eländet några dagar bort, så jag får med mig en sovdos igen och sedan åker vi hem.
Hemma tillbringar jag kvällen vid TV:n och jag har lite värkar med ca 5-8 minuters mellanrum, men de verkar inte tillta alls utan känns mer som förvärkar så när klockan blir midnatt så tar jag sömntabletterna jag fått, panodil och går och lägger mig för att sova.
Vid tvåtiden kliver jag upp igen. Då kommer värkarna fortfarande med 5 mintuers mellanrum, men de känns lite mer så jag bestämmer mig för att värma vetekudden, koppla på TENS och sätta mig vid datorn och fördriva tiden ett tag och vänta och se om något mer händer.
Vid fyra är jag trött och slut och värkarna kommer inte oftare (snarare lite glesare) så jag bestämmer mig för att prova sova med TENS och vetekudde till hjälp.
När jag gått och lagt mig så börjar värkarna ta i mer så det blir helt omöjligt att sova. När klockan närmar sig fem på morgonen så går jag och väcker maken och säger att jag har värkar och att de tar i ganska mycket nu så att han nog skall börja förbereda sig på att vi behöver åka in till förlossningen ganska snart.
Vi ligger kvar i sängen en stund i mörkret och vilar. Mellan värkarna känns allt som vanligt, men när de väl kommer så tar de i ordentligt. Strax före sex på morgonen säger jag till att vi måste klä på oss och äta frukost och sedan åka in, eftersom jag snart inte står ut längre utan smärtlindring. Fortfarande kommer värkarna med 5 minuters mellanrum.
När jag klivit upp och börjat ta på mig kläderna så börjar värkarna ta i mer och komma tätare. Plötsligt är det bara 1.5-2 minuter mellan när jag rör på mig och de gör så ont att jag skriker rätt ut av smärta när de väl kommer. Maken får brottomt att packa in våra väskor i bilen och under tiden så står jag på hallgolvet på alla fyra och hojtar och försöker uthärda smärtan vid varje värk.
Vi kör snabbt till Sunderbyn och eftersom klockan är före sju på morgonen så finns det gott om lediga pakeringsplatser närmast ingången. Maken går för att hämta en rullstol under tiden som jag sitter kvar i bilen och försöker jobba mig igenom värkarna bäst det går.
kl. 06.45 kommer vi in på förlossningsavdelningen och blir mottagna av en BM och visade in på ett förlossningsrum.
Barnmorskorna har skiftbyte kl. 07.00 så under tiden får vi vänta ensamma på vårt rum. Mina värkar känns ganska outhärdliga vid det här laget och jag ligger på sidan i sängen och bara väntar på att en BM skall komma in så att jag får be om lustgas.
kl. 07.05 Får vi äntligen träffa vår barnmorska (BM), som efter att hon presenterat sig äntligen ger mig den efterlängtade lustgasen. Nu känns livet genast mycket lättare. Värkarna kommer med 3-4 minuters intervall.
kl. 07.50 Undersöker BM mig och berättar att jag är 4 cm öppen! Wohooo! Jag har lyckats jobba mig igenom värkarna nästan halvvägs hemma! Det känns som en otrolig lättnad eftersom jag under båda mina tidigare förlossningar blivit igångsatt med värkstimulerande när mina egna värkar inte fått mig att öppnas mer än ca 2 centimeter.
Jag får lavemang, eftersom jag bett om det i min förlossningsplan, och jag timar in det så att jag hinner iväg på toa mellan värkarna.
Eftersom jag redan är öppen 4 centimeter så säger BM att jag nu kan få EDA, vilket jag absolut vill, så hon går för att ringa efter narkosläkaren.
kl. 08.35 Kommer Narkosläkaren för att lägga EDA. Jag får ligga på sidan och kuta med ryggen medan hon mellan två värkar lägger min efterlängtade epidural.
Nu känns livet jättebra. Jag har EDA som hjälper bra och lustgas som bedövar så att förlossningsarbetet känns lätt och bra. Jag käkar bullar och godis och dricker läsk och saft mellan värkarna och trivs rätt bra med att föda barn.
Andas lustgas och håller koll på värkarna på monitorn som CTG:n är kopplad till.
Monitorn visar barnets aktivitet och mina värkar.
kl. 09.55 Undersöker BM mig igen och konstaterar att jag är 6 cm öppen. De tar hål på hinnorna eftersom värkarna kommer lite glesare efter att jag fått EDA.
kl. 10.38 är det dags för en ny undersökning för att kolla om det har hänt något sedan vattnet gick. Jag är fortfarande bara öppen 6 cm så BM frågar om jag kan tänka mig att prova stå upp med hjälp av ett gåbord, och det kan jag absolut göra, så jag ställer mig upp och hänger på gåbordet brevid sängen och har lustgasen i ett fast grepp i ena handen.
kl. 10.49 När jag ställt mig upp så kopplar BM värkstimulerande dropp för att få fart på värkarbetet igen.
kl. 10.53 Klagar jag på att EDA:n inte hjälper tillräckligt längre, så jag får en bolusdos i EDA:n.
Jag står upp och har tre rejäla värkar. Och på sista värken så känner jag kraftigt tryck neråt och krystkänsla. Jag säger till min man att jag måste lägga mig ner och att han skall ringa efter BM eftersom jag får krystvärkar.
Jag lägger jag mig ner och efter undersökning så konstaterar BM att jag är 10 cm öppen.
När krystvärkarna kommer så känns de rejält, och jag hinner få lite panik och börjar gråta eftersom jag blir rädd att min livlina, dvs lustgasen skall tas ifrån mig, och det känns som att jag inte klarar av att föda utan, men BM lugnar mig och lovar att ingen skall ta ifrån mig lustgasen och att jag får ha kvar den medans jag krystar.
BM coachar mig och säger precis när jag skall trycka på och när jag inte skall göra det utan bara andas. Jag följer instruktionerna och gör precis som hon säger och två minuter och bara två krystvärkar senare kl. 11.16 föds våran lille gosse, 4185 gram tung och 51 cm lång. AS 9-10-10p.
Snabbt kom han ut, och jag räknar med att det nu blir dags att sy. BM undersöker mig och konstaterar att det inte behöver sys alls. Inga bristningar eller slitningar och därmed inga stygn trots sonens snabba entré.
Wohooo! Är det såhär det kan vara att föda barn, så kan jag tänka mig att göra det igen!
Third time is the charm. :-)
Ammar för första gången och håller i mammas finger.
Storebror kommer och inspekterar nykomlingen.
tisdag, november 07, 2006
Host, host
Snabb uppdatering bara. Har inte tid att göra annat än amma i stort sett.
Har råkat ut för en förkylning med hosta och det är ju lagom kul när man har en nyfödd bebis att ta hand om.
Dessutom har ryggen pajat igen, så det blir doktorn imorgon för min del. Typiskt.
Annars är allt bra. Bebisen är underbar och jag kan inte göra annat än att titta på honom hela dagarna. Det här är verkligen det absolut mest fantastiska man kan vara med om.
Nu måste jag gå igen, det rinner bebiskräk på min rygg...
Har råkat ut för en förkylning med hosta och det är ju lagom kul när man har en nyfödd bebis att ta hand om.
Dessutom har ryggen pajat igen, så det blir doktorn imorgon för min del. Typiskt.
Annars är allt bra. Bebisen är underbar och jag kan inte göra annat än att titta på honom hela dagarna. Det här är verkligen det absolut mest fantastiska man kan vara med om.
Nu måste jag gå igen, det rinner bebiskräk på min rygg...
söndag, november 05, 2006
Äntligen!!!
Så kom han tillslut. Lillebror. Den 3 November kl. 11:16. 4185 gram tung och 51 cm lång.Allt har gått jättebra men vi är jättetrötta. Jag berättar mer senare, för nu vill grabben ha mat.
fredag, november 03, 2006
Snart åker vi
Nu ringer vi till förlossningen och åker in. Jag står inte ut här hemma längre.
I need drugs!
I need drugs!
På gång?
Jag har försökt sova ett par timmar men utan större resultat.
Värkarna kommer för tillfället med 3 minuters intervaller. De gör ont, men de varar inte så länge.
Jag tog en sömntablett innan jag gick och lade mig, men det verkar inte hjälpa tillräckligt mot det här, så kanske, kanske är det på riktigt nu. Jag vågar knappt hoppas.
Hursomhelst så går det inte att ligga och sova just nu.
Jag skall sätta mig framför TV:n och se någon lämplig serie och fördriva tiden medan värkarna antingen blir värre eller avtar, så får jag se om det blir mer sömn senare istället eller ännu en trip till förlossningen.
Just nu gör det iallafall skitont trots både TENS, varm vetekudde och Dexofen.
torsdag, november 02, 2006
Rapport
Okej. Hemma igen.
Undersökningsmässigt; ingen förändring. Inte ett dugg mer mogen än sist.
Värkmässigt så har jag under tiden på förlossningen och efteråt haft 5 minuter mellan värkarna och de tar i ganska ordentligt nuförtiden. Inte längre sådär att magen blir hård och mjuk bara, utan sådär så att det inte går att prata under tiden. Dessutom blev jag akut dålig i magen på förlossningen, och det brukar vara ett tecken på att något är på gång.
I varje fall så fick jag med mig en sovdos hem igen för att vila under natten så mycket jag kan (om det inte sätter igång ordentligt vill säga), och imorgon jobbar min Norea-barnmorska igen så då skulle hon prata med doktorn om eventuell igångsättning (när det nu skulle bli aktuellt vet jag inte, men senast måndag hoppas jag).
Så nu har jag iallafall hopp om livet igen. Allt känns inte lika nattsvart när jag vet att det är på gång inom de närmaste dagarna och inte om två veckor vilket det säkert annars hade kunnat vara.
Undersökningsmässigt; ingen förändring. Inte ett dugg mer mogen än sist.
Värkmässigt så har jag under tiden på förlossningen och efteråt haft 5 minuter mellan värkarna och de tar i ganska ordentligt nuförtiden. Inte längre sådär att magen blir hård och mjuk bara, utan sådär så att det inte går att prata under tiden. Dessutom blev jag akut dålig i magen på förlossningen, och det brukar vara ett tecken på att något är på gång.
I varje fall så fick jag med mig en sovdos hem igen för att vila under natten så mycket jag kan (om det inte sätter igång ordentligt vill säga), och imorgon jobbar min Norea-barnmorska igen så då skulle hon prata med doktorn om eventuell igångsättning (när det nu skulle bli aktuellt vet jag inte, men senast måndag hoppas jag).
Så nu har jag iallafall hopp om livet igen. Allt känns inte lika nattsvart när jag vet att det är på gång inom de närmaste dagarna och inte om två veckor vilket det säkert annars hade kunnat vara.
Vi tar en sväng
Ringde och pratade med förlossningen igen om att jag har så ont i kroppen.
Vi skall åka in en sväng för att kolla läget iallafall även om jag mest troligt bara får en sovdos och sedan åka hem igen. Det känns iallafall bra att få en undersökning och en lägesrapport så att jag får veta om det har hänt något.
Jag återkommer.
Vi skall åka in en sväng för att kolla läget iallafall även om jag mest troligt bara får en sovdos och sedan åka hem igen. Det känns iallafall bra att få en undersökning och en lägesrapport så att jag får veta om det har hänt något.
Jag återkommer.
Skam den som ger sig
Passande tisfördriv för tillfället är att lägga patians på datorn.
Kollade precis på statistiken och jag har lagt 622 rundor, varav jag har vunnit 125.
Behöver jag säga att jag gärna gör något annat nu. Som föder barn.
Kollade precis på statistiken och jag har lagt 622 rundor, varav jag har vunnit 125.
Behöver jag säga att jag gärna gör något annat nu. Som föder barn.
Jag vill också få igång förlossningen!
Jag sitter här som en strandad val, med överjävligt värkande fogar, täppt näsa (varför sväller näsan igen i slutet på graviditeten utan att man är sjuk?), och ett helvetiskt dåligt humör.
Jag pendlar mellan att tycka otroligt synd om mig själv, till att vara arg som fan på den här värken och skräckslagen för att faktiskt åka in och föda barn. Konstigt nog samtidigt som att jag verkligen ingenting hellre vill nu än att klämma ut den här ungen (som jag tidigare påpekat faktiskt enbart bidar sin tid i min mage och bli fetare och fetare trots att den är klar). Jag har kanhända ändå insett att en förlossning, hur horribel den än må vara, är det enda botemedlet på mina krämpor.
I vilket fall som helst så fattar jag inte hur andra extremt höggravida blivande mammor har mage att så peppat räkna upp hur de nu när de är på övertid passar på att:
1. Storstäda hela huset
2. Gå massor i trappor
3. Springa på stan i hopp om att förlossningen skall sätta igång
4. Storhandla
5. Ställa sig i köket och laga en massa mat som de fryser in (givetvis utan att få ont i ryggen eller bränna magen på spisen)
6. Ta långa promenader.
7. Färdknäppa i tid och otid (ha sex med andra ord), ("man får ju passa på innan barnet kommer och det är ju så myyyyysigt". Jo tjena. Det är så lagom mysigt när det känns som att hela bäckenet nyss har blivit påkört av en ångvält. En färdknäpp kan komma på tal i ren desperation av att få ut den här ungen eftersom hormonerna i spermierna tydligen kan hjälpa till att starta förlossningen, men kom inte och säg att det är njutbart.).
Sen har de ändå mage att gnälla över hur jobbigt det är att vänta, trots att de faktiskt fungerar nästan normalt och inte bara ligger och glor på klockan utan att kunna röra sig. (som undertecknad då, som passar på att vältra sig i självömkan och kasta hatiska himlande blickar på alla peppiga inlägg på diverse familjeforum som de andra förhållandevis friska övertidsgravida har skrivit).
Varför finns det inga bra fungerande husmorsknep för foglossningsdrabbade, orörliga barbamammor som jag? Sådana som faktiskt fungerar utan att man behöver springa i en miljard trappor eller svinga runt i sänghalmen som om man inte hade ett bowlingklot mellan benen som trycker på. Jag menar, kom igen: Jag vill också få igång den här förbaskade förlossningen!
Jag pendlar mellan att tycka otroligt synd om mig själv, till att vara arg som fan på den här värken och skräckslagen för att faktiskt åka in och föda barn. Konstigt nog samtidigt som att jag verkligen ingenting hellre vill nu än att klämma ut den här ungen (som jag tidigare påpekat faktiskt enbart bidar sin tid i min mage och bli fetare och fetare trots att den är klar). Jag har kanhända ändå insett att en förlossning, hur horribel den än må vara, är det enda botemedlet på mina krämpor.
I vilket fall som helst så fattar jag inte hur andra extremt höggravida blivande mammor har mage att så peppat räkna upp hur de nu när de är på övertid passar på att:
1. Storstäda hela huset
2. Gå massor i trappor
3. Springa på stan i hopp om att förlossningen skall sätta igång
4. Storhandla
5. Ställa sig i köket och laga en massa mat som de fryser in (givetvis utan att få ont i ryggen eller bränna magen på spisen)
6. Ta långa promenader.
7. Färdknäppa i tid och otid (ha sex med andra ord), ("man får ju passa på innan barnet kommer och det är ju så myyyyysigt". Jo tjena. Det är så lagom mysigt när det känns som att hela bäckenet nyss har blivit påkört av en ångvält. En färdknäpp kan komma på tal i ren desperation av att få ut den här ungen eftersom hormonerna i spermierna tydligen kan hjälpa till att starta förlossningen, men kom inte och säg att det är njutbart.).
Sen har de ändå mage att gnälla över hur jobbigt det är att vänta, trots att de faktiskt fungerar nästan normalt och inte bara ligger och glor på klockan utan att kunna röra sig. (som undertecknad då, som passar på att vältra sig i självömkan och kasta hatiska himlande blickar på alla peppiga inlägg på diverse familjeforum som de andra förhållandevis friska övertidsgravida har skrivit).
Varför finns det inga bra fungerande husmorsknep för foglossningsdrabbade, orörliga barbamammor som jag? Sådana som faktiskt fungerar utan att man behöver springa i en miljard trappor eller svinga runt i sänghalmen som om man inte hade ett bowlingklot mellan benen som trycker på. Jag menar, kom igen: Jag vill också få igång den här förbaskade förlossningen!
BF+3
Jag blir så frustrerad. Och ond och hormonell som bara den. Mina nerver håller inte riktigt och jag blir skitarg och exploderar för minsta lilla.
Jag har sovit hyfsat inatt. Vaknade av värkar vid femtiden, men ingenting regelbundet och nu verkar de som vanligt ha avtagit.
Men även utan värkar måste jag upp och kissa på natten en gång i timmen och det är ett helvete med min foglossning. Det gör så jävla ont att röra sig!
Jag önskar så otroligt hett att jag skall få egna vettiga värkar så jag kan ringa in till förlossningen och säga att vi kommer in på grund av värkarna.
Istället sitter jag här och sneglar på telefonen och undrar om jag skall ringa dit och fråga om jag får komma bara för att jag inte orkar ha ont längre och vänta på värkar som aldrig kommer.
Så då sitter jag här istället och gör ingenting, och slänger luren i örat på maken som pressar mig om hur jag vill göra och om han skall åka direkt till jobbet från dagis eller inte.
Jag har sovit hyfsat inatt. Vaknade av värkar vid femtiden, men ingenting regelbundet och nu verkar de som vanligt ha avtagit.
Men även utan värkar måste jag upp och kissa på natten en gång i timmen och det är ett helvete med min foglossning. Det gör så jävla ont att röra sig!
Jag önskar så otroligt hett att jag skall få egna vettiga värkar så jag kan ringa in till förlossningen och säga att vi kommer in på grund av värkarna.
Istället sitter jag här och sneglar på telefonen och undrar om jag skall ringa dit och fråga om jag får komma bara för att jag inte orkar ha ont längre och vänta på värkar som aldrig kommer.
Så då sitter jag här istället och gör ingenting, och slänger luren i örat på maken som pressar mig om hur jag vill göra och om han skall åka direkt till jobbet från dagis eller inte.
onsdag, november 01, 2006
Vänta, vänta, vänta
Nej.
Ingen bebis i sikte.
Åååhhhhhhhh. Jag blir så less på att bara vänta!
Ikväll har jag haft pinvärkar framför TV:n med ca 12 minuters mellanrum. Men de verkar ha avtagit.
Men oj. Nu kommer det en! :-)
Men en värk föder man ju inga barn på.
Jag skall gå och ta en dusch och sedan försöka sova. Ju fortare det blir imorgon desto bättre. Då är jag en dag närmare bebis.
Ingen bebis i sikte.
Åååhhhhhhhh. Jag blir så less på att bara vänta!
Ikväll har jag haft pinvärkar framför TV:n med ca 12 minuters mellanrum. Men de verkar ha avtagit.
Men oj. Nu kommer det en! :-)
Men en värk föder man ju inga barn på.
Jag skall gå och ta en dusch och sedan försöka sova. Ju fortare det blir imorgon desto bättre. Då är jag en dag närmare bebis.
BF+2
Har varit en sväng till min barnmorska på MVC och kollat läget. Bebisen verkar må utmärkt i magen, det är bara mamman som mår dåligt.
Jag lyckades sova ett par timmar (med undantag för att gå upp och kissa) i förmiddags så jag känner mig lite mer utvilad. Problemet är att jag har så förbannat ont i fogarna.
Jag har hållt mig hemma så mycket att jag knappt har märkt hur mycket sämre fogarna har blivit, men idag när jag var tvungen att gå en lite längre sträcka på kryckorna mellan bilen och barnmorskans rum, så gick det fruktansvärt sakta. Pyttepyttesmå myrsteg och det gjorde så in i helvete ont hela tiden.
Inte är det konstigt att jag tycker att det är dags för bebisen att komma ut nu.
Jag lyckades sova ett par timmar (med undantag för att gå upp och kissa) i förmiddags så jag känner mig lite mer utvilad. Problemet är att jag har så förbannat ont i fogarna.
Jag har hållt mig hemma så mycket att jag knappt har märkt hur mycket sämre fogarna har blivit, men idag när jag var tvungen att gå en lite längre sträcka på kryckorna mellan bilen och barnmorskans rum, så gick det fruktansvärt sakta. Pyttepyttesmå myrsteg och det gjorde så in i helvete ont hela tiden.
Inte är det konstigt att jag tycker att det är dags för bebisen att komma ut nu.
Nattrapport
Somnade vid midnatt och har sedan varit upp och kissat en gång i timman fram till strax före tre när jag vaknade av förvärkar igen. De höll i sig ett par timmar och jag kunde inte somna om förrän vid halv sex tiden. Har sedan sovit till sju. Inte så många timmar med andra ord och jag är trött som en gnu fortfarande.
Vi hade tänkt ringa in på morgonen och få åka in för en bedömning, men eftersom det just nu är rätt lugnt i magen så åkte maken med sonen till dagis och så åkte han själv till jobbet. Jag skall försöka sova på förmiddagen så får vi åka in efter lunch istället om det känns rätt.
Det är så jäkla svårt att veta hur jag skall göra.
Å ena sidan så har jag ju definitivt inte något etablerat värkarbete så det känns så fånigt att komma dit och ligga i någon jäkla CTG-kurva som ändå inte kommer att visa att det är förlossning på gång. Å andra sidan så har jag konstant ont både i magen men framförallt i fogarna och ryggen och jag sover så otroligt dåligt och lite att jag borde åka in bara för det.
Gaaah. Vad skall jag göra?
Vi hade tänkt ringa in på morgonen och få åka in för en bedömning, men eftersom det just nu är rätt lugnt i magen så åkte maken med sonen till dagis och så åkte han själv till jobbet. Jag skall försöka sova på förmiddagen så får vi åka in efter lunch istället om det känns rätt.
Det är så jäkla svårt att veta hur jag skall göra.
Å ena sidan så har jag ju definitivt inte något etablerat värkarbete så det känns så fånigt att komma dit och ligga i någon jäkla CTG-kurva som ändå inte kommer att visa att det är förlossning på gång. Å andra sidan så har jag konstant ont både i magen men framförallt i fogarna och ryggen och jag sover så otroligt dåligt och lite att jag borde åka in bara för det.
Gaaah. Vad skall jag göra?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
