Förlossningsberättelse

På Torsdag den 2 November, efter att ha gått tre dagar över tiden så ringer jag till förlossningen för att rådgöra med en barnmorska om hur jag skall göra. Jag är vid det laget så otroligt trött och framförallt så har jag så ont i kroppen av foglossningen att jag känner att jag behöver få en bedömning om hur mogen jag är, om det eventuellt är en förlossning på gång inom de närmsta dagarna eller om jag behöver prata med en läkare om att få ett datum för igångsättning.

Barnmorskan råder mig att komma in till kvällen så att vi får prata om min situation och se hur vi skall göra beroende på hur jag mår.


Vi tar med sonen till McDonalds för att äta middag innan vi skall släppa av honom hos farfar för natten. Vi vet ju inte om det blir aktuellt för mig att stanna kvar på sjukhuset eller inte, så han får sova över hos farfar.
På mcDonalds känner jag för första gången en värk som är mer som en “riktig” värk. Sådär så att jag inte kan fortsätta prata under tiden och inte som tidigare att magen bara blir hård och mjuk.

När vi lämnat av sonen och jag sitter kvar i bilen så kommer ytterligare en värk kl. 19.33 och sedan efter det kommer det några till i bilen på väg in till förlossningen. Jag blir givetvis överlycklig, eftersom det betyder att det kanske åtminstone skall visa på någon aktivitet på CTG-kurvan så jag slipper ligga där och känna mig som en simulant.

Väl inne på förlossningen får vi sitta och vänta ganska länge och medan vi väntar blir jag helt plöstligt akut dålig i magen. Wohoo, ännu ett tecken på att något kanske är på gång!


CTG-kurvan visar aktivitet, och värkar med ca 5-6 minuters mellanrum. Men de är inte alls rejäla sådana som man föder barn på, och när barnmorskan undersöker mig så konstaterar hon att det inte har hänt ett endaste dugg sedan vi var in en sväng på måndagen och fick en sovdos med oss hem. Fortfarande är jag så omogen att hon inte ens kan komma åt att känna på livmodertappen så mitt mod sjunker ganska drastiskt.


Vi pratar en hel del och hon lovar prata med min Norea-BM på morgonen när hon går på sitt skift igen. Hon i sin tur skall prata med doktorn som är i tjänst om ett datum för igångsättning för mig, och sedan ringa mig under dagen. Det känns som en lättnad att få veta att det åtminstone fanns ett slut på eländet några dagar bort, så jag får med mig en sovdos igen och sedan åker vi hem.


Hemma tillbringar jag kvällen vid TV:n och jag har lite värkar med ca 5-8 minuters mellanrum, men de verkar inte tillta alls utan känns mer som förvärkar så när klockan blir midnatt så tar jag sömntabletterna jag fått, panodil och går och lägger mig för att sova.


Vid tvåtiden kliver jag upp igen. Då kommer värkarna fortfarande med 5 mintuers mellanrum, men de känns lite mer så jag bestämmer mig för att värma vetekudden, koppla på TENS och sätta mig vid datorn och fördriva tiden ett tag och vänta och se om något mer händer.

Vid fyra är jag trött och slut och värkarna kommer inte oftare (snarare lite glesare) så jag bestämmer mig för att prova sova med TENS och vetekudde till hjälp.
När jag gått och lagt mig så börjar värkarna ta i mer så det blir helt omöjligt att sova. När klockan närmar sig fem på morgonen så går jag och väcker maken och säger att jag har värkar och att de tar i ganska mycket nu så att han nog skall börja förbereda sig på att vi behöver åka in till förlossningen ganska snart.

Vi ligger kvar i sängen en stund i mörkret och vilar. Mellan värkarna känns allt som vanligt, men när de väl kommer så tar de i ordentligt. Strax före sex på morgonen säger jag till att vi måste klä på oss och äta frukost och sedan åka in, eftersom jag snart inte står ut längre utan smärtlindring. Fortfarande kommer värkarna med 5 minuters mellanrum.


När jag klivit upp och börjat ta på mig kläderna så börjar värkarna ta i mer och komma tätare. Plötsligt är det bara 1.5-2 minuter mellan när jag rör på mig och de gör så ont att jag skriker rätt ut av smärta när de väl kommer. Maken får brottomt att packa in våra väskor i bilen och under tiden så står jag på hallgolvet på alla fyra och hojtar och försöker uthärda smärtan vid varje värk.

Vi kör snabbt till Sunderbyn och eftersom klockan är före sju på morgonen så finns det gott om lediga pakeringsplatser närmast ingången. Maken går för att hämta en rullstol under tiden som jag sitter kvar i bilen och försöker jobba mig igenom värkarna bäst det går.


kl. 06.45 kommer vi in på förlossningsavdelningen och blir mottagna av en BM och visade in på ett förlossningsrum.

Barnmorskorna har skiftbyte kl. 07.00 så under tiden får vi vänta ensamma på vårt rum. Mina värkar känns ganska outhärdliga vid det här laget och jag ligger på sidan i sängen och bara väntar på att en BM skall komma in så att jag får be om lustgas.


kl. 07.05 Får vi äntligen träffa vår barnmorska (BM), som efter att hon presenterat sig äntligen ger mig den efterlängtade lustgasen. Nu känns livet genast mycket lättare. Värkarna kommer med 3-4 minuters intervall.


kl. 07.50 Undersöker BM mig och berättar att jag är 4 cm öppen! Wohooo! Jag har lyckats jobba mig igenom värkarna nästan halvvägs hemma! Det känns som en otrolig lättnad eftersom jag under båda mina tidigare förlossningar blivit igångsatt med värkstimulerande när mina egna värkar inte fått mig att öppnas mer än ca 2 centimeter.

Jag får lavemang, eftersom jag bett om det i min förlossningsplan, och jag timar in det så att jag hinner iväg på toa mellan värkarna.

Eftersom jag redan är öppen 4 centimeter så säger BM att jag nu kan få EDA, vilket jag absolut vill, så hon går för att ringa efter narkosläkaren.


kl. 08.35 Kommer Narkosläkaren för att lägga EDA. Jag får ligga på sidan och kuta med ryggen medan hon mellan två värkar lägger min efterlängtade epidural.

Nu känns livet jättebra. Jag har EDA som hjälper bra och lustgas som bedövar så att förlossningsarbetet känns lätt och bra. Jag käkar bullar och godis och dricker läsk och saft mellan värkarna och trivs rätt bra med att föda barn.

Andas lustgas och håller koll på värkarna på monitorn som CTG:n är kopplad till.

Monitorn visar barnets aktivitet och mina värkar.

kl. 09.55 Undersöker BM mig igen och konstaterar att jag är 6 cm öppen. De tar hål på hinnorna eftersom värkarna kommer lite glesare efter att jag fått EDA.

kl. 10.38 är det dags för en ny undersökning för att kolla om det har hänt något sedan vattnet gick. Jag är fortfarande bara öppen 6 cm så BM frågar om jag kan tänka mig att prova stå upp med hjälp av ett gåbord, och det kan jag absolut göra, så jag ställer mig upp och hänger på gåbordet brevid sängen och har lustgasen i ett fast grepp i ena handen.


kl. 10.49 När jag ställt mig upp så kopplar BM värkstimulerande dropp för att få fart på värkarbetet igen.

kl. 10.53 Klagar jag på att EDA:n inte hjälper tillräckligt längre, så jag får en bolusdos i EDA:n.

Jag står upp och har tre rejäla värkar. Och på sista värken så känner jag kraftigt tryck neråt och krystkänsla. Jag säger till min man att jag måste lägga mig ner och att han skall ringa efter BM eftersom jag får krystvärkar.

Jag lägger jag mig ner och efter undersökning så konstaterar BM att jag är 10 cm öppen.


När krystvärkarna kommer så känns de rejält, och jag hinner få lite panik och börjar gråta eftersom jag blir rädd att min livlina, dvs lustgasen skall tas ifrån mig, och det känns som att jag inte klarar av att föda utan, men BM lugnar mig och lovar att ingen skall ta ifrån mig lustgasen och att jag får ha kvar den medans jag krystar.

BM coachar mig och säger precis när jag skall trycka på och när jag inte skall göra det utan bara andas. Jag följer instruktionerna och gör precis som hon säger och två minuter och bara två krystvärkar senare kl. 11.16 föds våran lille gosse, 4185 gram tung och 51 cm lång. AS 9-10-10p.

Snabbt kom han ut, och jag räknar med att det nu blir dags att sy. BM undersöker mig och konstaterar att det inte behöver sys alls. Inga bristningar eller slitningar och därmed inga stygn trots sonens snabba entré.


Wohooo! Är det såhär det kan vara att föda barn, så kan jag tänka mig att göra det igen!

Third time is the charm. :-)

Ligger och kikar på mamma.

Ammar för första gången och håller i mammas finger.

Storebror kommer och inspekterar nykomlingen.