Kolikträsket

Klockan är 03.38, och än har jag inte kommit i säng. Älskade lilla bebisen har så ont i magen och skriker hysteriskt. Inatt är det min tur att ta sena passet, medan Pappa sover och jag är oerhört glad över att jag har rejäla värktabletter hemma för jag hade aldrig orkat bära på lilla älsklingen utan att vara laddad med starka smärtstillande. Det här med koliken går ändå hyfsat bra, det är bara det att jag har så ont. Jag är så jävla rädd att min rygg skall paja totalt, och jag fattar fortfarande inte hur jag skall klara mig själv när min sjukskrivning går ut på torsdag nästa vecka och maken skall börja jobba igen. Hur skall jag orka när jag inte kan säga "här, ta honom jag har ont, jag orkar inte bära längre" eftersom jag är ensam hemma. Det är scary stuff. Kolik skrämmer mig inte, men att inte kunna ta hand om mitt barn gör mig jätterädd.


Imorgon bitti kl.08.30 är det utvecklingssamtal på storebrors dagis och jag fattar inte hur jag skall orka kliva upp och ta mig dit. Vid den tiden på morgonen brukar både jag och bebis sova som bäst efter en hård natt som den här.



























Köksfläkten på järnet är det enda som verkligen fungerar riktigt bra, så det blir till att stå i köket en hel del.