torsdag, november 02, 2006

Jag vill också få igång förlossningen!

Jag sitter här som en strandad val, med överjävligt värkande fogar, täppt näsa (varför sväller näsan igen i slutet på graviditeten utan att man är sjuk?), och ett helvetiskt dåligt humör.
Jag pendlar mellan att tycka otroligt synd om mig själv, till att vara arg som fan på den här värken och skräckslagen för att faktiskt åka in och föda barn. Konstigt nog samtidigt som att jag verkligen ingenting hellre vill nu än att klämma ut den här ungen (som jag tidigare påpekat faktiskt enbart bidar sin tid i min mage och bli fetare och fetare trots att den är klar). Jag har kanhända ändå insett att en förlossning, hur horribel den än må vara, är det enda botemedlet på mina krämpor.



I vilket fall som helst så fattar jag inte hur andra extremt höggravida blivande mammor har mage att så peppat räkna upp hur de nu när de är på övertid passar på att:

1. Storstäda hela huset

2. Gå massor i trappor

3. Springa på stan i hopp om att förlossningen skall sätta igång

4. Storhandla

5. Ställa sig i köket och laga en massa mat som de fryser in (givetvis utan att få ont i ryggen eller bränna magen på spisen)

6. Ta långa promenader.

7. Färdknäppa i tid och otid (ha sex med andra ord), ("man får ju passa på innan barnet kommer och det är ju så myyyyysigt". Jo tjena. Det är så lagom mysigt när det känns som att hela bäckenet nyss har blivit påkört av en ångvält. En färdknäpp kan komma på tal i ren desperation av att få ut den här ungen eftersom hormonerna i spermierna tydligen kan hjälpa till att starta förlossningen, men kom inte och säg att det är njutbart.).



Sen har de ändå mage att gnälla över hur jobbigt det är att vänta, trots att de faktiskt fungerar nästan normalt och inte bara ligger och glor på klockan utan att kunna röra sig. (som undertecknad då, som passar på att vältra sig i självömkan och kasta hatiska himlande blickar på alla peppiga inlägg på diverse familjeforum som de andra förhållandevis friska övertidsgravida har skrivit).



Varför finns det inga bra fungerande husmorsknep för foglossningsdrabbade, orörliga barbamammor som jag? Sådana som faktiskt fungerar utan att man behöver springa i en miljard trappor eller svinga runt i sänghalmen som om man inte hade ett bowlingklot mellan benen som trycker på. Jag menar, kom igen: Jag vill också få igång den här förbaskade förlossningen!

3 kommentarer:

  1. Hej Ina!
    Vill bara säga att din insndare är underbar och jag känner igen allt du skriver! Jag är alltså oxå en barbapappamamma. Tillbringar kvällarna med att prata med min numera strimmiga mage om att jag vissst ser fram emot det lilla liv som VÄXER! i mammas mage trots att det är svårt att tro eftersom jag dessutom tillbringar mina dagar med att tycka synd om mig själv och gnälla över att jag inte kan knyta skorna själv...hallonblads te skall tydligen vara en gamal huskur...men bara efter v35, skall själv rusa till hälsokosten då v 40 e här. Kram på dig & Lycka till!

    SvaraRadera
  2. ...och dagen efter såg världens underbaraste Lillebror världen för första gången. 4150g och 51cm.
    Det blev en helt fantastisk förlossning!

    SvaraRadera
  3. Guuud vad jag känner igen mig i det du har skrivit :P Humöret går upp och ner, försöker komma på vad jag ska göra för att få igång allt.. Fick tecken i helgen på att allt hade börjat men nu är det måndag och allt har avtagit igen :(

    SvaraRadera