Ny månad, ny sjukskivning

Då var det den första dagen i månaden igen och för min del innebar det ett läkarbesök. Som vanligt.

Varje månad hoppas jag att just den månaden skall bli den sista då jag är heltidssjukskriven och då jag åtminstone är tillräckligt bra i ryggen för att själv kunna ta hand om Lillebror halvtid. Men även om tillfrisknandet visserligen är på väg, och ryggen börjar kännas lite bättre, så är det långt ifrån tillräckligt bra. Det krävs så otroligt lite för att jag skall vara tillbaka på ruta ett igen, med full dos värktabletter, då jag bara går omkring som en zombie här hemma och känner mig helt värdelös som mamma och människa. Jag vill blir FRISK!


Det händer inte sällan att jag bara gråter, för att jag känner mig som en så oduglig mamma. Som häromdagen, när jag inte ens kunde hålla i Lillebror en liten stund i soffan medans Maken som satt brevid fixade med inställningarna på TV:n. Jag vill så gärna kunna hålla i honom en liten stund iallafall, men våran 11 månader gamla bebis har sällan lust att sitta stilla utan beter sig mer som en vild krokodil som rullar sig fram och tillbaka och spjärnar allt vad han har med armar och ben, vilket gör det totalt omöjligt för mig att hålla i honom. Det gör så jävla ont och av smärta, ilska, frustration och skam så bara rann tårarna på mig när jag än en gång blev tvungen att be Maken ta bebisen.


Varje månad går jag dessutom och oroar mig för om det blir den här månaden som försäkringskassan tycker att jag inte längre borde vara sjukskriven. Det är så mycket skrämselpropaganda i omlopp överallt om alla dessa hårda regler att jag mår otroligt dåligt eftersom jag ständigt är oroligt för att mina ryggbesvär inte skall tas på allvar och att någon beskäftig läkare på försäkringskassan skall bestämma sig för att jag "mår bra".

Hittills har jag faktiskt, tack och lov, blivit bemött med förståelse och empati av mina handläggare på försäkringskassan, men ju längre tid mitt tillfrisknande tar, detsto oroligare blir jag. Varje gång en ny sjuskskrivningsperiod påbörjats hoppas jag så innerligt att jag nästa månad åtminstone skall kunna gå ner på halvtid och klara av det utan att bli sämre. Jag tränar och kämpar otroligt hårt för att få bättre hälsa, men den där gnagande oron förföljer mig ändå.


Jag vill bli frisk!