På väg ut ur tunneln?

Läkarbesök idag.
Från och med imorgon så går jag från 100% sjukskrivning till 75% sjukskrivning.
Vilket innebär att jag räknas som 25% frisk! Wohoo!

Imorgon är det jag som stegar till arbetsförmedlingen och anmäler mig som arbetssökande.
Spännande grejer det här!

Mitt i natten-kul

En gammal klassiker.

Styggelsen

Nu har jag läst ut Styggelsen.

Och jag ville aldrig att den skulle ta slut.
Den är krypande, obehaglig, skrämmande och alldeles, alldeles underbar.

Min enda invändning är att jag ville ha mer. Den tog slut för fort. Jag hade gärna stannat kvar i Skardala i ett bra tag till och fått veta lite mer om karaktärerna.
Jag vill helst slänga mig på telefonen och ringa upp Amanda och peppra henne med frågor.

Men mest av allt vill jag säga att jag är helt hänförd av Styggelsen och av Amanda Hellbergs berättarförmåga.
Äntligen har vi fått en kvinnlig författare som både språkligt och innehållsmässigt mäter sig med manliga författare som John Ajvide Lindqvist och Stephen King.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa fler böcker av Amanda Hellberg.
Jag är helt övertygad om att hon kommer att gå långt.
Mark my words: Styggelsen är bara början på en fantastisk karriär.

JAG VANN!!!

Det känns jättekul!

Jag vann med 24% av rösterna.
Tvåan hade 15%.

Jag tror aldrig jag har vunnit något i hela mitt liv.

Tack till alla som har röstat på mig!
Tack till Amanda och Leen och alla som har skrivit om mig.
Och extra stort tack till Terése som tipsade mig om tävlingen.
Jag känner mig så otroligt tacksam över att jag har så många fina vänner i mitt liv.

Helt fast

Amanda, du pajar min tårtkoncentration!

Jag har en tårta att baka, men "Styggelsen" är helt omöjlig att lägga ifrån sig.

Thriller stafett: "Enbart en viskning"

Utmanad av Penny. Mitt bidrag längre ner.
Jag utmanar Emma att fortsätta.

Så Thrillern "Enbart en viskning" kommer här:

Enbart en viskning
Enbart en viskning var allt som hördes, i övrigt var det helt tyst. Hennes ögon glänste när hon stilla lutade sig fram för att höra de svaga orden. "Snälla ge mig din hand, ge mig en chans. Jag lovar, ja, jag lovar allt vad du vill, vad som helst bara du ger mig din hand, så snälla, snälla, ge mig din hand!"

Skulle hon våga? Hon tittade länge på varelsen som låg där nere. Tårarna rann när hon tvekande sträckte fram sin hand. Jag måste göra det, jag måste bara göra det, tänkte hon. Jag kan inte låta bli... Hon kände något mot fingertopparna... något kallt... Det gick som en skälvning genom hennes kropp, men från någonstans djupt inom hennes så hittade hon en inre styrka. Hon tog den iskalla handen, utan att visa sina känslor. Alice hade sett något djupt inne i varelsens blick som visade en godhet.

Tankarna gick blixtsnabbt genom hennes huvud hur hon skulle ta kontrollen över varelsen. Med en mjuk faströst ,sade hon: För att ta oss till friheten är vi beroende av varandra du och jag. Glöm inte det! Får Zack den minsta aning om att vi vet hans hemlighet om koden till valvet, så kommer han låta oss "försvinna" . Varelsen vred sig i slingrande långsamma rörelser......Du vet, du vet.... om hemligheten.... hörde hon honom väsa, med en röst som fick huden att knottra sig! Alice tittade lugnt på honom med sin klara blick, tog hans hand i ett stadig grepp och sade...... Vi måste tillsammans göra allt för att snabbt komma till valvet före Zack.

Ljudlöst smög dom i korridoren, det fanns inte någon tid för rädslan nu. För lät hon tanken bara nudda en uns vid vad hon var på väg att göra nu, så skulle känslan av tvekan kanske ha övermannat henne. Varelsen gnällde med ett strävt väsande vid hennes sida, när hon drog honom vidare.

Snabbt, snabbt tassade dom fram tills dom nådde porten. Alice repeterade koden febrilt i sitt inre för att vara beredd så fort dom kom ner och med darriga händer slog hon koden. Ingenting hände, hela tiden kände Alice hjärtat slå hårt i kroppen. Det måste bara vara rätt kod, kunde det vara så att Alice i sin desperation blandat ihop siffrorna. Alice puls var outhärdligt hög om ändå den kallsvettige tillsynes färglöst bleka mannen vid hennes sida kunde vara still, så.... Så äntligen! Kodlåsets klickande visade att hon ändå hade rätt... Men just när hon skulle släppa den iskalla handen för att öppna dörren till valvet, så kände hon förändringen. Hur handen från att ha varit kall och slapp, grep tag i henne med en styrka som överraskade, en styrka som gjorde ont. Hon vände sig långsamt om mot sin följeslagare.

Hon såg hur han förändrades, det var ingen kraftlös stackare längre. Hon såg hur hans kropp återfick det som så länge varit förlorat och hon såg hans ögon. Hur kunde hon tagit så fel? Hur kunde hon sett godhet i dessa ögon som nu triumferande stirrade tillbaka?

"Du stannar här." Hans röst var plötsligt fast och hård. Hon kände paniken komma krypande. Det här var deras enda chans. Om Zack fick veta att hon försökt ta sig in i valvet var det kört. De måste komma undan nu, annars fanns det ingen mer möjlighet. Varelsen sköt henne hårt inåt rummet. "Jag hjälpte dig", hennes röst bar och lät stark och dov mellan betongväggarna. Hon var förvånad själv över hur bestämd hon lät. "Jag tog din hand och drog dig upp ur det där fasansfulla hålet". Nu, måste du hjälpa mig.

Hon såg tveksamheten i hans ögon och höll fast vid den med skärpa trots sitt bultande hjärta och ångesten som skar som knivar i magen. De vände samtidigt på huvudet när de hörde en dörr slå igen långt borta. Åh, nej – det var han. Hon såg paniken växa i sin följeslagares ögon och tvekan, skulle de springa in i valvet, eller tillbaks? Skulle hon gömma sig. Var skulle hon gömma sig. Och från vem. Plötsligt visste hon inte alls vem och vad hon kunde lita på.

Långt bort kunde man höra steg. Först långsamma, sedan allt snabbare, allt närmre, allt mer bestämda. Som i ett töcken famlade hon bakom sig för att på något sätt finna stöd. Mot någon eller något. Hon vacklade till en aning innan hennes hand lyckades greppa om porten till valvet. Knappt hann hon reagera på dess kalla, skrovliga yta förrän den med ett ryck slets igen. Smärtan i handen var obeskrivlig.

Luften i rummet hon befann sig i försvann. Hon trycktes upp mot väggen ofrivillgt men fann den trygg trots att den kylde mot ryggen så att svetten kondeserades till svala droppar. Hon pressade handflatan mot väggen för att döva smärtan. Hon ville egentligen att den skulle dröja kvar lite. Den gjorde henne koncentrerad. Alla hennes sinnen var beredda. Dammkornen stod stilla i luften som vita prickar i det halvmörka utrymmet. De fångade ljuset från gluggen högre upp. Hon stirrade på dem medan hennes tankar fördes till solen utanför, där allt började i vad som kändes som ett annat liv.

"Alice. Vad i helv... "
Zack. Han var ikapp dem nu. Hans fräna kroppslukt var det första hon uppfattade. Varelsen brevid Alice halkade till på det ojämna golvet. Dess klor raspade i stenen.
"Alice, fort, bort från den där," sa Zack och bredde ut armarna mot henne. Det fanns ingenting ondskefullt över honom. Varelsen fräste. Något blänkte kallt i dess hand.

Innan Alice hade uppfattat vad det var som blänkte så förtrollat hade Zack fattat hennes hand och tillsammans skyndade dem bort. Bort från varelsen, tingsten som hon knappt kunde känna igen längre.
”Hur kunde du Alice?!” sa Zack samtidigt som störtade framåt samtidigt som han släpade med sig henne i armen. ”Förstår du ens vad du har gjort?”
Tunga hastiga steg hördes bakom dem. Alice skakade av sig chocken och sprang tillsammans med Zack, hon behövde tid att tänka, tid för att komma på hur hon skulle ta sig ur knipan som hon försatt sig i.

Alice tankar malde febrilt. Zacks hand kändes varm och fuktig i hennes där han drog henne med sig längs gången. Ljudet av deras springande fötter studsade mot korridorens väggar och ökade adrenalinet som rusade som skenande hästar under hennes hud. Hon visste att Zack förlitade sig på att hon skulle ge efter för den falska tryggheten i värmen från hans hand och för den välbekanta övertygande tonen i hans röst. Han hade manipulerat henne så ledigt och otvunget under så lång tid att hon inte längre visste om han någonsin varit ärlig. Det hade tagit henne månader att inse vem som dolde sig bakom hans väloljade charm. Så många månader, tills det kändes som att allt det som hon vetat var hon sakta formats om till en annan Alice. En som hon inte längre kände igen. Och nu sprang hon här brevid honom. Sprang medan tankarna letade efter ett kryphål ut ur denna omöjliga situation.


Här fortsätter historien.


Var med och skriv en gemensam berättelse!
Läs först igenom historien på bloggen hos den som kontaktade dig. Du kopierar också all denna förklarande text i inlägget hos den som kontaktade dig. Kolla ovanför rubriken om temat är Thriller, Humor eller Romans. Följ temat som är på just din historia! Var och en skriver en till tre mening/meningar. Längst ner fyller du på med ditt namn under listan av författare, länka gärna till din sida. Därefter publicerar du på din blogg och kontaktar någon som du vill ska fortsätta historien. Du försäkrar dig om att historien publiceras hos den du kontaktar. Annars kontaktar du någon annan. När du gjort detta bekräfta du hos den du fick ifrån. På kvällen den 15 oktober 2008 skall du som då har en av de tre historierna kontaktar Peter PC Carlsson på bloggen Enbart som startade historien den 15 september. Därefter publiceras historierna i sin helhet på http://enbart.blogg.se/

Författare: Peter PC Carlssson, Proforma, LissenTo, Anna, Matmia, Ischa, Misen, Mamma Mia!, Terése, Amanda, Penny, Ina

Tävlingstårtan igen

Bilden på tårtan på alltombarn var så liten. Så jag lägger upp den här igen.


Gå in på länken i förra inlägget och rösta om ni inte redan har gjort det!

Rösta på snyggaste barntårtan

Nu måste ni gå in och rösta på vilken barntårta ni tycker är finast.

Jag är med och tävlar. :-)

Kul att det var på framsidan av Expressens nätbilaga också.

Uppdrag: Skräck. Del 3

Ett riktigt bra manus är givetvis a och o. Det måste vara trovärdigt i all sin otrolighet. För mycket information visuellt och ljudmässigt kan också få helt motsatt effekt än att skrämmas. Så där har vi en bra början: bra manus och lagom med effekter.

Förutom att använda skrämmande bilder i skräckfilmer, så är det framförallt fyra saker som gör en skräckfilm riktigt läskig, och de fyra måste användas tillsammans på ett bra sätt.

1: Riktigt bra ljud. Det är ljudet som bestämmer hur vi skall känna och som förvarnar om att något är på gång. (Lyssna på ljudet i klippet med tvillingarna i The Shining i förra inlägget. Lyssna på hur det låter precis innan och när Danny ser tvillingarna).
2: En uppbyggande spänning. Det är det vi inte ser, utan det vi fantiserar om som får adrenalinet i kroppen till flyktberedskap. (Som tjejen som hade dött av skräck i början av The Ring)
3: I en bra skräckfilm behövs klassiska "Jump"-sekvenser. Scener där man insinktivt förstår att något kommer att hända, men som ändå får en att ofrivilligt hoppa till, när något obehagligt plötsligt dyker upp.
4: Klippningen. Skräckfilmer klipps oftast på ett helt annat sätt än andra filmer. Det är tvära klipp i både bild och ljud hela tiden. Även när lugna normala scener utspelar sig.

Tänk på klippningen nästa gång du ser film. Om vi tar en situation som lätt kan finnas i både en romatisk komedi och en skräckfilm. En kvinna är i ett kök och slår på kranen för att ta ett glas vatten.
I en romantisk komedi filmar man ofta hela scenen en bit bort ifrån. Hon går fram till kranen, tar ett glas, slår på kranen och spolar upp vatten och dricker. Kanske ser hon lite tankfull ut.
I en skräckfilm klipper man oftast direkt från en helt annan scen till ögonblicket då hon med full kraft slår på vattenkranen, som man får se i närbild. Först efter att vi hoppat till av det, får man se att hon faktiskt bara skulle dricka ett glas vatten, och vi kan andas ut en stund.


Titta på det här introt till 28 weeks later. Den bygger väldigt effektivt upp spänningen till det där Jump-momentet som vi alla vet kommer förr eller senare. Lyssna på hur de använder ljudet för att förstärka och förvilla våra förväntingar.

Washi washi med Boschi

Storebror: "Är det där den nya tvättmaskinen? Cooooolt. Det är silvrigt runt."

Aldrig hade jag trott att jag skulle bli så glad över att köpa ny tvättmaskin.
När våran plötsligt slutade fungera för två veckor sedan hade jag ingen aning om hur snabbt tvättberget växer när man är fem personer i familjen. Dessutom finns det roligare saker att lägga pengar på än en tvättmaskin.

Men min tvättmaskinsångest vändes till lycka på två veckor. Ikväll skall vi äntligen tvätta igen. Wohooo!

Som plus i kanten är det värt att nämna att vi lyckades köpa den på kampanj på El-Giganten sista dagen erbjudandet gällde och fick den tvåtusen kronor billigare än vad den kostar till ordinarie pris idag.

Uppdrag: Skräck. Del 2

Rent generellt kan jag direkt säga att när det gäller Zombie-filmer, så gillar jag dem fortfarande, men nuförtiden mer av bu-effekten de ger än av rädslan. Jag blir inte rädd mitt i natten av en zombie-film. Inte heller filmer med seriemördare har den effekten på mig. Jag sover gott om natten oavsett vilken Hannibalfigur som lurat i skuggorna på TV:n. Inte för att jag inte hoppar till och blir rädd när jag ser filmen, men det som fortfarande skrämmer mig, som får min puls att stiga på natten och som följer med mig in i mina drömmar är klassiska spökfilmer.
Jag blir mest rädd för figurer som dyker upp bakom en i reflektioner, eller plötsligt bara finns där framför en.


Det beror nog på att spöken inte bara är förvridna mänskliga hjärnor (som Jack Torrance i The Shining eller Hannibal Lecter i När lammen tystnar) eller kroppar av människor som blivit sjuka (Zombies) utan spöken går inte att ta på.
Jag blir riktigt rädd för allt sådant som inte en kökskniv av bra storlek rent hypotetiskt rår på, helt enkelt.

Uppdrag: Skräck. Del 1

En sak som alltid har fascinerat mig är hur mycket ljud, ljus och klippning påverkar oss i film. Tydligast blir det i filmer där spänning, adrenalin och skräck är ingridienserna.

Jag minns första gången jag såg en skräckfilm. Det var i mitten av åttiotalet. Jag hälsade på hos min kusin och hennes sambo och de hade hyrt Evil Dead. Min kusin som är nio år äldre än jag var säkert mogen för att se skräckfilm men det var absolut inte jag. Det upptäckte jag när jag skräckslagen och kissnödig varken vågade gå på toa eller sova på natten efter att ha sett den första zombie-filmen i mitt liv.
Jag glömmer aldrig hur fruktansvärt rädd jag var och hur jag föreställde mig klibbiga blodiga zombiehänder sticka fram under sängen och gripa tag i mina ben i samma sekund jag satte ner foten på golvet.

Ända sedan den skräckupplevelsen har jag alltid varit både fascinerad och rädd för skräckfilmer. Det är en märklig känsla att frivilligt utsätta sig för att se en film när man i förväg vet att man kommer att bli skrämd. En slags blandning mellan fascination och självplågeri.
Men vad är det vi blir så rädda för egentligen? Det är ju trots allt bara film.

Efter att jag såg The Ring på bio för några år sedan och blev så hysteriskt rädd igen så började jag titta på skräckfilmer regelbundet, oftast ensam, i någon sorts terapisyfte.
Samara i The Ring skrämde mig verkligen och efter några sömnlösa nätter tyckte jag att det var dags att analysera exakt vad det är i skräckfilmer som triggar min rädsla.

(Hon skrämmer mig inte lika mycket nu när jag vet att Samara spelas av Daveigh Chase som också spelar Rhonda Volmer i Big Love, och gör rösten till Lilo i Lilo & Stitch.)

Vad är det en riktigt bra skräckfilm innehåller? Varför är vissa skräckfilmer väldigt obehagliga, medan andra går att skratta bort?

Alltså påbörjade jag Uppdrag: skräckfilm.

Plus

A men vafan. Nu har jag ju gått upp ett kilo medan jag var sjuk.
Så går det när man inte kan träna, tröstar sin nyopererade kropp med glass och käkar mackor som att man aldrig hört talas om GI.

Nu är det bara smisk på rumpan och marsch till gymet.

Styggelsen

Nu har den äntligen kommit!
Jag har hämtat ut den på posten och känt på den lite.
Nu får Jens Lapidus och John Ajvide Lindqvist ursäkta, nu åker era böcker åt sidan.
Ikväll tänker jag läsa Amanda Hellberg.

Sia och Zero 7

Jag har hojtat om Sias förträfflighet förut. Och jag måste bara lägga ut lite mer klipp med henne.
Jag upptäckte Sia Furler när jag började lyssna på Zero 7 för något år sedan. Hon har verkligen en underbar röst. Så full av känsla.


Här med live med Zero 7.


Här live på KCRW. När hon tar i 05:06 in i låten så får jag verkligen ett gåshuds-moment. Det är så man gråter. Så vackert är det.

Ett slag för pumlan

Helena undrar vad 17 en pumla är för något.

Det här är en pumla. Såklart.
Julgranskula. Pfft. Det är ju som att säga fotograferingsmaskin om kamera.

Det här är en intressant artikel om pumlor.
Pumlans vänner hittar ni här.

Ljus

Appropå stearinljus.
I brist på sol och värme ute, tänder jag ljus inne varje dag nu.
Maken säger att jag är ljusmissbrukare.

På önskelistan

Jag längtar efter ett varmt bad.
Här brukar jag ligga med någon trevlig bok och läsa i skenet av stearinljusen.
Jag undrar hur länge jag måste vänta med det efter operationen. Än så länge sitter stygnen kvar, men de kliar.

Syskonkärlek

Det är så här en lördagmorgon skall spenderas. I soffan under en fleecefilt brevid brorsan. Ankan är också med. Såklart.
Och Lillebror har helst tutten upp och ner.

Big Love

Big Love fascinerar mig verkligen.
Det är bra skådespeleri och intressanta karaktärer i en för de flesta ovanlig vardagssituation. Bara tanken att dela min make med två andra kvinnor känns för mig galet svårt, och kanske blir krocken mellan mina värderingar och karaktärernas, en av de effekter som gör serien så intessant.

Tre kvinnor från olika bakgrunder svetsas samman av kärleken till samma man. Barbra Henrickson som spelas av Jeanne Trippelhorn gör en hjärtskärande roll som Bills första fru som efter elva års äktenskap och livmodercancer böjer sig för sin makes önskan att leva som polygamist på grund av hans religiösa övertygelse, även om det egentligen går emot allt hon själv lärt sig under sin uppväxt.
Nicki, fru nummer två, spelas av Chloë Sevigny som gör en fantastisk rolltolkning av den djupt troende polygamisten som är dotter till den religiösa korrupta profeten/ledaren Roman.
Margene är den unga, naiva, godhjärtade fru nummer tre och spelas av Ginnifer Goodwyn. Margene är en vanlig tjej som inte alls har religiös bakgrund, men som i sitt sökande efter trygghet och mening med sitt liv, går från barnvakt i familjen till fru nummer tre.
Sen har vi självklart Bill, som kämpar för att försörja sin stora familj med tre hus, tre fruar och sju barn i ett samhälle där hans livsstil är olaglig. Det skapar självklart en hel del problematik och konflikter både inom och utom familjen.

Det är ett komplext drama med mycket hjärta och humor som helt klart är värt att se.


Här kan du se mer om serien.

Och som vanligt är det HBO som står bakom. Jag är inte ett dugg förvånad.

Efter helgen

Helgen har varit helt okej. Jag mår mycket bättre nu. Inte så att jag lägger mig och gör crunches eller snör på skorna och drar ut och springer, men jag har avancerat från liggläge i soffan till att promenera lite iallafall. Babysteps.

Maken och jag hade lördagen barnfri. Vi engagerade mor och farföräldrar till att ta hand om varsitt barnbarn och så passade vi på att äta billig snabbmat i form av färdiggrillad kyckling från ICA och färsk pasta. Vi såg en film och maken slocknade jättetidigt medan jag ensam satt uppe och fortsatte att beta av Big Love-avsnitt.

Jag har sådan ångest över min oförmåga att hjälpa till med barnen här hemma. Framförallt är det nätterna och tidiga morgonar som är problemet. D är helt slutkörd eftersom Lillebror vaknar mycket på nätterna och kliver upp tidigt. Förut delade vi på uppgiften att ta hand om nattvak och kliva upp med Lillebror på morgonen, men i takt med att min rygg inte blev ett dugg bättre, utan snarare sämre av de uppgifterna för min del så fick han ta över det helt. Och visst har ryggen blivit bättre av det, men jag kan ändå inte låta bli att känna skuld när jag ser hur enormt trött D är mest hela tiden. Jag vet inte riktigt hur jag skall avhjälpa problemet.

Jaja.
Storebror hade fotbollsavslutning i helgen och nu slipper vi äntligen tjata två gånger i veckan om att åka på fotbollsträningen. Skönt. Jag hoppas att lusten till fotbollen blir bättre till nästa säsong för honom. Det är inte kul att tjata och nästintill tvinga dit honom ibland, även om jag vet att han tycker att det är roligt att spela när han väl är där med alla sina kompisar.

Storebror med sina vackra ögon på förra helgens match.

Vissa har det

Den här killen har helt galen kroppskontroll. Att det ens går att dansa och röra sin kropp sådär. Det är helt otroligt.

Kids. Don't try this at home!

REC

Idag satt jag ensam i soffan och såg en riktigt bra spansk skräckis.
Lite "Blair witch project möter 28 dagar senare".

Nyanser

Igår var jag så otroligt lättad över att ha fått komma hem igen.
Idag har jag tillbringat hela dagen ensam hemma i soffan och plötsligt minns jag så mycket nyanser från min vistelse på sjukhuset. På kvällen berättar jag för D hur jag tänkte och kände.
Jag berättar hur jag oroade mig för att han skulle bli ledsen att han inte hann till sjukhuset från jobbet innan de körde mig till operation. Hur otroligt dåligt jag mådde precis innan så att sköterskorna fick byta kläder på mig där jag låg sängliggandes med magsmärtor, askgrå i ansiktet. Att jag tänkte hur stor operationssalen var och hur mina ben och armar skakade för att jag var tvungen att ligga på rygg innan jag blev sövd. Att jag tänkte på Thailand när narkosläkaren uppmanade mig att tänka på en plats där jag kände mig riktigt avslappnad, lugn och lycklig.
Jag blundade och såg palmer vaja i vinden när morfinet gick in i blodet och min kropp äntligen slappnade av.

True Blood igen

Jag kunde inte låta bli att tjuvtitta på True Blood.
Med skyhöga förväntningar på allt bänkade maken och jag oss framför TV:n och de två första avsnitten.

Och det tar sig. Efter lite virrigt och flamsigt intryck i första avsnittet lugnar Sookie ner sig och det börjar kännas riktigt trovärdigt och bra. Jag älskar att Alan Ball vågar ta ut svängarna och inte har tonat ner varken våldet eller sexet mitt bland all humor, spänning och hillbilly-romantik. Min största rädsla var att det skulle bli overkligt och fejkat som i Buffy eller Charmed. Men han klarar det galant.

Här är de fyra första minutrarna av första avsnittet.

För övrigt så älskar jag titellåten.

Läget

Det känns som att jag blivit överkörd av en gaffeltruck.
Och sen påbackad ett par gånger extra.
Öm är bara förnamnet.
Det går varken att hosta eller snyta sig.
Det blir liggläge i soffan framför TV:n hela dagen idag.

När man tackar gudarna för svensk sjukvård

Nu är jag hemma igen efter ett minst sagt oväntat insjuknande.
Jag hade haft mensvärk ett par dagar, men på söndag kväll efter middagen så fick jag rejält ont i magen. Magen svällde upp som en ballong och det gjorde ordentligt ont av och till.
Klockan två på natten hade värken eskalerat såpass att jag ropade på D som kom springade till hallen där jag låg på knä med vad som kändes som en kniv på höger sida i magen.
Vi ringde jourcentralen som tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset direkt. D undrade om jag ville att han skulle ringa ambulans, men jag vägrade med orden "tänk om det bara är gaser? Jag vill inte åka ambulans bara för att en fis ligger fel.". Mamma kom och tog hand om barnen som sov och D körde in mig till akuten.
Efter diverse prover och undersökningar av kirurgen och gynjouren blev jag inlagd med rejält smärtstillande och dropp. Det gjorde helvetiskt ont hela tiden. Som att ha en kökskniv i magen ungefär.
Igår eftermiddag kördes jag till operation där de sövde ner mig, intuberade och öppnade för att se vad som var fel.
Tydligen hade det börjat blöda från högra äggledaren så att jag hade buken full med blod och det var därför jag hade så ont. Blödningen hade slutat när de öppnade, så de spolade rent och sydde ihop mig. Alla prover i övrigt var bra.

Idag har jag fått komma hem. Jag har två plåster på magen där de gått in och jag är öm och ordentligt utmattad. Men annars mår jag bra nu.

Violet Hill

Älskar, älskar, älskar den här.
Högt, högt spelar jag den och blundar.

Styggelsen

Nu har jag beställt en efterlängtad bok!

Bra TV

Jag har tittat på första säsongen av Dexter.
Det tog sig och blev riktigt spännande.
Jag gillar verkligen Michael C Hall.
Även om det var lite svårt för mig att ställa om till Dexter. För mig kommer han alltid att vara David Fisher, i Six Feet Under.


Och på tal om Six Feet Under, så snubblade jag över en quiz. Which Six Feet Under Character are you?

You're funky Claire, the baby of the Fisher family. Creativity flows through you, but you may not realize your full potential just yet. You are your biggest obstacle and your worst critic.

Kanske inte ett helt oväntat resultat.

Stick John Blund, jag har inte tid!

Galet trött.
Stått och slavat vid spisen hos mamma hela dagen ungefär. Fixat käk till hennes fest imorgon. Fyller man jämt så fyller man. Klart mamsen skall få fest. Laga maten är väl det minsta jag kan göra.
Sen springa runt som en galning på stan och köpa present i sista sekunden eftersom det jag egentligen hade tänkt inte gick att få tag på längre. Jag får skylla mig själv som inte kunde bestämma mig och väntade för länge.
Nu: så trött att jag nästan sover. (Det kan hända att jag skriver det här i sömnen).
Men det blir ingenting av det för nu skall jag baka.
Halleluja.

Imorgonbitti tänkte jag försöka hinna med det där Yoga-passet iallafall.

Färöarnas sista bögar

Jag måste bara tipsa om en dokumentär på SVT2 som jag råkade fastna vid i förrgår.
Färöarnas sista bögar visas på SVT2 kl: 12:45 nu på lördag den 6/9.

Det är för mig helt obegripligt att man accepterar politiker som står och predikar i tinget (eller vad det nu heter, den politiska arenan där på Färöarna) om sodom och gomorra och om hur homosexualitet är syndigt.
Helt galet!

Det mest tragiska var nog intervjun med den "lyckade" omvandligen av en "före detta" bög. En stackars kille som nu minsann hade jesus i sitt sinne istället och som nu förstod hur syndigt det var att ha samkönat sex. Det var så tragiskt. Att tänka på att den stackars killen aldrig skulle få blir kär och älska någon med gott samvete, gjorde mig så ledsen. Och ARG.

I love it when my friends become successful

Har suttit ikväll och försökt läsa min vän P:s doktorsavhandling som kom på posten.
Det ser galet komplicerat ut i mina ögon eftersom jag inte är ett dugg insatt i medicinska termer.
Men gissa om jag blir stolt. Jag tycker att det är så fantastiskt imponerande att hon skrivit en doktorsavhandling i medicin.
Och så blev jag lite tårögd av att se mitt namn i tacklistan.

Rolig sida

Kolla in den här roliga sidan som Amanda tipsade mig om för ett tag sedan.

Photoshop disasters.

Phelps ser lite väl bred ut. Och kanske brukar man ha på sig simglasögonen när man simmar. Och har han inte lite väl annorlunda färg i ansiktet jämfört med resten av kroppen. För att inte tala om flinet trots att han simmar fjäril. Kan det vara så att hans ansikte är ditklistrat i efterhand? Hmmm.

Jeez

Äntligen börjar jag känna mig lite som en människa igen och inte som en skakig urvattnad trasa med hjärtklappning.
Jag har fortfarande inte lyckats äta något, men nu känner jag iallafall att jag kan tänka mig att prova. För ett par timmar sedan kunde jag inte fatta hur jag någonsin skulle vilja äta igen.

Men nu. På bättringsvägen.

D är helt återställd och Storebror likaså. Lillebror har än så länge klarat sig undan kräkningarna och bara haft feber. Men vi är inte över bäcken än.

Urk

Då var det min tur då.
Hej magsjuka.

Lägesrapport

Storebror slutade kräkas någon gång vid tvåsnåret i natt. D kräktes bara den där enda gången, och även om han fortfarande inte är helt hundra, så han mår bättre.
Själv går jag och inbillar mig illamående och krämpor hela tiden, men jag tror att det mest är inbillning faktiskt.
Lillebror kräks inte. Men han är förkyld, har feber och är jättegnällig.
Jag fick ta med honom i vagnen och gå ut på långpromenad trots febern. Det funkade inte alls bra att bara vara hemma. För Lillebror är det nämligen bara pappa som duger om han får välja mellan oss två, och när pappa är sjuk så kan ni ju gissa hur jobbigt det blir.
"Paaapppaaaaaaa"
"Nej, pappa är sjuk. Var med mamma istället."
"Neeej, inte mamma. Paappaaaa!"
Och sådär håller de på. Som tur är sover de båda just nu och Storebror och jag får lite andrum.

Karantän

Herrejessus.
Båda ungarna i säng i tid, mätta och belåtna.
Strax före nio på kvällen hör vi en duns från övervåningen och därefter ett ljud som är svårt att missta sig på.
Storebror fontänkräks. Över hela sitt rum, hela hallen (inklusive den stora vita mattan) och hela badrummet. Det var länge sedan jag såg så mycket kräk på en och samma gång. (Det måste ha varit någon gång 1993 när jag var gravid och kräktes nudlar genom näsan kanske). Iallafall. You get the picture: jävligt mycket spya och en hysterisk sexåring.
Vi har tvättat och skurat med klorin, och de senaste tre timmarna har jag hållit hans panna med min ena hand och hinken med den andra. Efter femton spyor slutade jag räkna.
Nu är det lite lugnare. Nu kräks han bara en gång i halvtimmen ungefär. Hojtar kommandon "Mamma, håll hinken och min panna, jag måste kräkas!". Och sen sitter han där och hulkar magen tom, med det ljusa nytvättade håret doftande av balsam.

Jag drog iväg en sväng på Coop och handlade nödproviant ifall vi andra också blir sjuka. Jag undrar vad kassörskan tänkte när jag köpte sju liter proviva.

Shit. Nu spyr D på toa!
Jag mår lite illa jag också.
Nu är det bara att hålla tummar och tår för att inte minstingen också börjar kräkas inatt. Det klarar inte min rygg av.