En vecka kvar

Det har varit en otroligt jobbig dag idag.

Jag har haft så förbannat ont i kroppen, och det kulminerade när jag inte fick in mitt andra ben i bilen efter att vi varit iväg en kort sväng för att spana på jackor åt dottern (som fortfarande är utan vinterjacka trots att snön nu har kommit). Jag grät för att det gjorde så jäkla ont och maken fick gå runt bilen och lyfta in benet åt mig. Jag är trött på det här nu. Jag vill inte vara gravid längre, det gör för ont.



I min enfald hade jag planerat att åka till Nolia barn-mässan idag. Som tur var så fick jag sms av min kompis L, som jag skulle ha åkt med, att hennes värkar hade satt igång på natten. Jag kalkylerade rätt snabbt att jag inte vågade köra fram och tillbaka till Piteå själv ifall mina egna värkar skulle starta så jag gav upp den idén, och med tanke på hur ont jag har haft i kroppen idag så var det nog en väldig tur att jag inte envisades med att åka dit för det hade jag aldrig klarat hur roligt det än verkade i teorin.



Men trots ont i kroppen så är det kolugnt i magen. Det känns absolut ingenting än så länge så det känns som att en förlossning fortfarande är långt bort. Nu är det exakt en vecka kvar till beräknat datum, men eftersom jag inte fått de andra två barnen tidigare än beräknat, utan gått över tiden, så räknar jag med det nu också. Jag fattar bara inte hur jag skall orka.



Jag satt ikväll, efter att jag sovit ett par timmar på soffan, och tittade på filmen från min sons förlossning för fem år sedan. Det känns helt overkligt att jag snart skall göra det igen. Jag både bävar och ser fram emot det. Jag måste se till att både videokameran och systemkameran blir nerpackade i BB-väskan så att vi får dokumentera även den här bebisens första tid i livet. Det är verkligen otroligt värdefullt att ha kvar, för man glömmer alla de där små detaljerna och hur fantastiskt det är att faktiskt få uppleva en annan människas första andetag. Jag är så otroligt glad över att vi har kvar det på film.