Kanske

Phew.

Att ha kalas är ansträngande även när man inte är superhöggravid som jag är just nu. Det kändes som att det var folk precis överallt och att min mage var ivägen precis hela tiden. Maken till och med gick rätt in i den från sidan. Det gjorde skitont. Jag menar, hallo, den är ju inte diskret direkt.

Jag blev i vilket fall helt slut i huvudet av att ha allt folk här, även om det bara var absolut närmaste släkten. Det är tur att de är så trevliga. Makens mormor är så gullig. Hon klappar magen och det bara lyser ur ögonen på henne när hon pratar om nya barnbarnsbarnet som snart skall komma. Man får försöka stå ut med att alla i bekantskapskretsen är superintresserade av minsta lilla sammandragning jag känner. Jag är ju likadan själv.

Jag löste kalasmaten med att köpa tårta på konditori åt sonen. Fanns inte en chans att jag skulle ställa mig och baka idag.

Men tydligen gick mina bullar åt mer än tårtan (de jag bakade för någon vecka sedan just för att jag insåg att jag knappast skulle orka baka nu) för jag hann sätta i mig fyra bitar av den och det finns fortfarande kvar. Det blir bra frukost imorgon.



Ikväll har jag haft sammandragningar var tionde minut ungerfär. Inget som har gjort skitont, men det det har kännts ganska ordentligt och magen har blivit hård som ett bowlingklot. Det är bara att vänta och se om det blir mer eller om det avtar.

Det var såhär det började när min dotter skulle födas, men hon anlände ändå inte förrän tre dygn senare med hjälp av värkstimulerande dropp.

Jaja. Jag avvaktar.

Och jag lovar att jag skriver något om jag åker in eller så. Så det är ingen idé att börja spekulera om jag inte bloggar på ett tag. Jag är förmodligen bara less på att vänta och ligger och pillar mig i den icke existerande naveln istället.