För fyra år...

...en timma och 52 minuter sedan föddes vår son.


En 4335 gram tung och 51 cm lång kille kom han till världen ur en extremt lättad mamma som sa "aldrig mer, nästa gång blir det kejsarsnitt".


Men så låg han där på magen, rödmosig och hal och skrek för full hals.

De hänförda och rörda föräldrarna bytte menande blickar med varandra vid tonerna av sonens fantastiska röstkapacitet som säkerligen kunde få den vassaste av brandbilssirener att sucka avundsjukt. Aldrig hade föräldrarna hört något så vackert.


"Kolla, honom har vi gjort själv!" viskade de malligt. "En Lillebror".


Doulan, tillika bästa vännen och den blivande gudmodern grät och filmade.


Mamman hade haft en snabbare förlossning den här gången än när storasyster föddes.


Klockan 07.00 på onsdag morgon den 31 Oktober 2001 befann de sig på förlossningsavdelningen för igångsättning.

Det gelades och lyssnades, och när de första mensvärksliknande molande värkarna satte igång en stund senare grät mamman en skvätt för att hon kom ihåg dem sen sist ("nu blir det ju bara värre och värre tills det är färdigt") och nu ångrade sig och inte alls hade lust med en förlossning längre. Hon ringde Doulan som genast satte sig i bilen och körde till förlossningen i ilfart.


"JAG SKA HA LAVEMANG!!!" meddelade den blivande mamman bestämt, och så blev det.

Därefter vankades det en hel massa i diverse korridorer och den förväntansfulla trion lunchade i restaurangen på sjukhuset. Doulan och den blivande fadern klämde i sig skrovmål medan den blivande mamman åt någonslags mandelkaka. Allt medan värkarna kom och gick och kom och gick. Besökare på sjukhuset tittade förundrat när mamman fick stanna till ibland och vänta ut värkarna under promenaderna i sjukhusets korridorer.

Senare tillbringade hon en tid av värkarbetet i ett varmt bad med levande ljus på badkarskanten och en bit mörk choklad i handen.


Mot kvällen avtog värkarna lite och det bestämdes att hon skulle få sovdos för att vila under natten. Mamman tackade och tog emot och sov hyfsat mellan värkarna den natten i förlossningsrummet.


Torsdag morgon den 1 November 2001 klockan sju på morgonen sattes en elektrod på barnets huvud och värkstimulerande dropp kopplades in. Nu skulle här födas barn minsann!


Därefter är minnet ganska suddigt.

Det mamman minns är smärta, ljuvlig lustgas, barnets hjärtljud i högtalarna och en oerhörd lättnad, ja närmast dyrkande kärlek till narkosläkaren som satte epidural på eftermiddagen.


Senare krystvärkar med en mamma som inte hade lust längre. "Nu får den (lägg in lämpligt ord här) ungen ta och komma UUUT någongång!!!"


19.47 den 1 November 2001 kom han tillslut. 37 timmar och 47 minuter efter igångsättning.


Efter tio minuter var all smärta nästan glömd och definitivt förlåten.
Jajjamän. En till. Tre till. Hur många som helst. Bring them on. Inga problem lixom.



För det var värt det. Alla gånger.

Slutresultatet blev ju faktiskt världens finaste lilla son, (helt objektivt givetvis).