Kalasfunderingar

Igår var jag med sonen på barnkalas.

14 barn i åldrarna 3-5 år, och inga föräldrar i sikte, utom jag och födelsedagsbarnets mamma, pappa och en äldre syster (tror jag).



Det var något kaosartat.

Jag måste säga att jag är förvånad över att de andra föräldrarna vågar lämna sin 3-4-5 åring ensam i två timmar med, visserligen dagiskompisarna, men med vuxna som de faktiskt inte känner.



Utöver min egen son, så blev under kalaset tre andra pojkar ledsna. En saknade pappa efter att pappa hade åkt och han stod och tryckte vid dörren med tårar i ögonen och sa "var är min pappa?". Jag pratade med honom och fick honom på andra tankar. Jag sa att vi skulle smyga till de andra pojkarna och kittla dem och busa lite. Så med sin hand i min gick han efter lite övertalning med mig och blev glad efter en stund.



Pojke nummer två satt helt plötsligt själv i ett hörn och var ledsen med tårar i ögonen. Storasystern på festen satt på en stol brevid och sa till mig: "jag tror han är ledsen". Så då fick Ina rycka in igen och sätta sig på golvet med honom och prata en stund. Jag ropade dit min egen son och kittlade honom och den ledsna pojken lite, och då fick pojkarna mod att kittla mig. Efter en stund hade jag fem pojkar hängande på ryggen, i armarna och i mina ben, kittlandes allt vad de orkade, och den ledsna pojken var inte längre ledsen.



Pojke nummer tre kom i slutet av kalaset krypande på golvet, gråtande och hade inte alls lust att vara på kalas längre. "jag vill åka hem nu" sa han, och jag tog upp honom i famnen. Honom avledde jag med att erbjuda honom fika och godis, men han var inte alls intresserad. "Jag vill ha hamburgare" snyftade han och vi pratade om vilka hamburgare som var godast och var de brukade köpa hamburgare. Efter en stund lugnade han ner sig och ville ha en ballong, så då tog jag honom i famnen och så fixade vi en ballong. Han satt sedan resten av kalaset kloss mot mig i soffan och tittade när de andra pojkarna lekte. Han var inte ledsen längre, men han behövde väl tryggheten av en vuxen.



Och under hela tiden undrade jag var i allsindar de andra föräldrarna höll hus. Varför inte kalasföräldrarna åtminstone hade en lista med telefonnummer att ringa om det hände något.

Min egen son slog huvudet i ett bord och blev jätteledsen en stund, och jag tänkte för mig själv vilken tur det var att jag var där.

Man måste väl för all del kunna nå föräldrarna i nödfall. Och på ett vilt kalas för 4 åringar så händer det grejer. Garanterat.