Premiär

Idag har jag åkt snowboard för första gången på säsongen.

Vi åkte till Kåbdalis hela familjen och lämnade ett molnigt nollgradigt Luleå för ett soligt Kåbdalis med temperatur på -14 grader.



Backen var hård, ojämn, brant och kort. Liften ännu värre.

Förutom knappliftar* är spåriga bygelliftar det värsta jag vet. Efter ett flertal sprickor i korsbenet så är jag nu livrädd för att ramla i liften, vilket gör att jag givetvis blir dörädd och orolig när jag ser att det är spårigt, och det i sin tur gör att liftåkandet blir till ett riktigt stort Gissel.

I vanliga fall brukar jag snika skjuts upp med sambon som åker slalom, men idag hade vi sonen med oss så det gick inte. Kvar stod jag och försökte flirta mig in hos någon ensam stabil slalomåkare första gången jag skulle upp. Det gick sådär. Efter tio minuter förbarmade sig en tolvårig pojkspoling och frågade "vill du åka upp med mig" vilket jag såklart ville. Gullunge.

Upp tog jag mig. Ner tog jag mig också. Hjälpligt. Sa jag att det var ishalt, skithårt och ojämt? Sa jag att jag är livrädd för att göra illa mig igen?



Hursomhelst var det underbart att vara i backen. I love my bräda. Det är värt att få ont om man ramlar, för det är så jävla kul. Mycket roligare än slalom. Sådeså.

Det ska vara hjälm i år.

Kåbban i skymning.

* Första gången jag åkte knapplift var i våras, och jag ställdes inför en tuff uppgift i Hemavan. Det är inte lätt att försöka behålla värdigheten när man kommer åkande i Rammsteinmössa, Rob Zombie i lurarna, med solbrillorna på och först på femte försöket tar sig upp i knappliften Kattungen. Då är man så lagom cool.