Livet rent generellt

Min mage känns gigantisk. Den bara växer och växer och jag når knappt fram till datorn längre. Jag får stå sidledes för att kunna stå någorlunda bekvämt och ta vatten ur kranen.

Sen finns det andra saker som är väldigt otympliga och nästintill omöjliga att göra. Raka bikinilinjen är helt uteslutet. Det får någon annan göra. Jag når inte. Det är nog jobbigt att kämpa varje dag med att lyckas torka sig när man varit på toa. Det är liksom mage i vägen precis hela tiden.

Jag kan inte minnas när jag sist såg mina fötter.

Jag får be maken om hjälp med att ta av och på byxor. Att ta på mig sockar är en avancerad syssla som jag med nöd och näppe knappt klarar för att jag måste för att inte frysa sönder fötterna.

Jag blir vansinnigt anfådd av att göra något ansträngande, som att resa mig upp från en stol.

Att vända på mig i sängen är ett stort projekt. Det krävs rejäla trosor som jag kan ta tag ett ordentligt grepp i sidan på och lyfta upp höften med hjälp av armstyrka för att ta mig runt.


Och samtidigt,
så är det helt fantastiskt och underbart att känna en liten bebis som sparkar i magen. En liten fot eller en hand som sticker ut extra mycket som man nästan, nästan kan känna på, med bara huden på min mage emellan.


Jag undrar hur bebisen ser ut.
Har den ljust hår som sin pappa och storebor, eller får den mörkare hår som jag. Är håret lockigt eller rakt, har den fått näsa som pappa och storebror, eller som jag och storasyster? Kommer bebisen att vara lik sonen? Jag tänkte inte lika mycket på det när han var i magen eftersom sonen och dottern har olika pappor, som i sin tur ser helt olika ut. Som natt och dag. Men nu längtar jag efter att få se hur bebisen ser ut. Jag längtar efter att få hålla bebisen i mina armar och titta in i bebisens ögon.