Heja Peter!

Har precis sovit en timme, för att försöka döva illamåendet. Det brukar funka ganska bra. Sömn och mat och medicin i lagom dos.



Igår övertalades jag att följa med en snabb sväng till stan där SM-finalerna i sprint gick av stapeln. Vi hittade en bra plats på isen och hejade på Peter Larsson på upploppet, men tyvärr blev det bara silver för Peter igår. Typiskt. Det var iallafall så spännande att jag med mina graviditetshormoner till och med stod och grät en skvätt. Vi gick och gratulerade Peter till silverplatsen efteråt och skyndade sedan till OK och käkade korv eftersom jag höll på att börja kräkas som vanligt.



Jag är sjukskriven även nästa vecka, och det känns väldigt skönt eftersom jag fortfarande mår så dåligt. Men jag börjar få ångest och panik över att jag missar så mycket på jobbet och halkar efter med skolarbetet. Jag hatar deadlines.