Att springa är terapi.
Fyra kilometer i skogen på motionsspåret och jag är helt slut.
När jag kommer fram till bilen igen så är det en sådan lättnad att jag nästan börjar gråta. Och jag gissar att tårarna inte bara beror på motionen.
Det är som att vrida på en ventil och lätta på trycket av all ångest.
Allt jag behöver koncentrera mig på är att sätta den ena foten framför den andra och andas, andas, andas.
lördag, augusti 23, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh, den där låten är så fin. upptäckte den i början av sommaren via soundtrack nummer två till Six Feet Under. Videon var ju också grymt häftig, hade inte sett den förr.
SvaraRaderaVisst är det härligt! Jag har inte kunnat springa på en vecka, knappt ens gå, pga ett ont knä :-( Har inte heller tränat på gymmet men nu på måndag börjar jag träna med övningar som inte belastar knäet. Cykla går bra nu också så jag ska spinna på tis och tors kl 12. Men det har varit jobbigt att inte kunna träna... Nästan depressionsvarning.
SvaraRaderaLeen: ja, springa är underbart! Stackars dig som har ont i knät. Det repar sig säkert snart.
SvaraRaderaJag längtar som tusan till måndag när höstschemat äntligen sätter igång.
Fy fan för skitdagar... Har själv haft två skitveckor. Allt bara strular! Energin är i botten av allt skit som händer och stubinen rekordkort. Men det vänder snart... MÅTTE det vända snart...
SvaraRaderasupergela: Jag håller med. Måtte det vända snart. Jag avskyr sådana här perioder när allt känns skit.
SvaraRadera