Zandén och Gyllenhammar har fått det om bakfoten

Jag läser Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars röriga debattartikel på Newsmill och undrar vad det är de vill ha sagt egentligen. Varför tror de att det frodas tristess och ljumma korv o mos-samlag i jämställda förhållanden?

Jag tror att tristessen och korv och mos-samlagen har mer att göra med det faktum att så många nöjer sig och är så tacksamma över att bli älskade att de gifter sig med någon för trygghetens skull och i förhoppning om att det räcker för ett långt liv i lyckans tecken, och inte för den himlastormande kärleken och passionen.

Zandén och Gyllenhammar misstar sig om de drar likamed-tecken mellan jämställdhet och brist på passion. Att dela på ansvar för hem och barn tar inte död på kärleken, den får kärleken att räcka längre. Det är inte jämställdheten som gör att passionen brister, det är missuppfattningen om att passionen skall infinna sig i ett förhållande som aldrig har haft någon, bara för att man ställer sig framför prästen och säger Ja till nöd och lust.

Ett förhållande baserat på biologi och makt kan knappast gynna någon, utom möjligen de självgoda fega kräk som slår sina fruar och kommer undan med det. Det finns knappast kärlek och ömhet i ett slag över munnen. Att två kvinnor skriver det får mig att undra under vilken illusion de själva lever. Tror de att makt och våld är bevis på kärlek? Då borde de kanske gå i terapi istället för att raljera om något så galet.

Himlastormande passion, kärlek och fantastisk sex finns även i de tryggaste av familjer där jämställdhet råder och papporna vaggar sina barn till sömns i lika hög grad som mammorna. Där räcker den dessutom längre.

Jag har inget behov av att "leva ensam med sina barn på en grekisk ö och ha en femton år yngre älskare". Jag lever hellre med min jämställda fantastiska man och mina barn i mitt eget hem, oavsett var i världen det ligger, på en grekisk ö eller i en förort i Norrbotten.
Vi har både trygghet och passion.
Varför tror Zandén och Gyllenhammar att man måste välja antingen det ena eller det andra?
Beror det på att de själva berövats lyckan av att träffa en jämställd trettioårig pappa som hämtar lika mycket på dagis men älskar sin fru passionerat ändå.