Jonas är min idol.
Jag beundrar verkligen honom. Han vågar göra det där jag bara vågar viska och drömma om.
Han packar sina lådor och låter magkänslan styra. Han vågar visa världen vad han kan och han vågar pröva sina vingar.
Jag har följt hans blogg i några år nu. Sett honom förändra sitt liv och följa sina drömmar.
Han inspirerar mig.
Jag önskar bara att jag vågade jag också.
Innerst inne känner jag att jag kan. Jag tror att jag har det där som krävs. Bildseendet.
Men jag fattar inte hur jag skall våga.
Jag är så fast i den ständiga "du ska inte tro att du är något"-mentaliteten.
Den äter upp mig inifrån.
torsdag, augusti 14, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad jag jobbar för att komma ur janten... den finns där hela tiden och jag tror att man måste acceptera sin historia och att det går att förändra innan man kan ändra sitt beteende. *nu pratar vi inte motion och vikt eller :-)*
SvaraRaderaMen förresten ... titta vad du har gjort där... med din kropp och din hälsa. Det har du ju klarat alldeles galant. Att kunna förändra det beteendet har du ju klarat.
Du tror på dig själv en liten stund varje dag så blir det längre och längre stunder för du KAN, du VILL och du VÅGAR!!!!
Fast man slipper ju aldrig Jante. Folk helt utan Jante finner jag olidliga.
SvaraRaderaMen grejen (för mig i a f) är att inte låta Jante vinna precis hela tiden för då blir ju livet en jämmerdal.
Mod är inte att vara helt orädd - mod är att göra saker trots att man är rädd & osäker.
Ni har såklart rätt båda två.
SvaraRaderaAtt vara modig är helt klart att våga även om man är rädd.