Ina Yogar

Jag var på Yoga igår.
Det var packat med folk. Vi stod och trängdes som sardiner i en burk på våra små mattor och det var varmt i salen.
Jag placerade mig längst bak och pustande tog jag mig nästan igenom det 75 minuter långa passet. Instruktören J var jätteduktig och sade till när man skulle akta sig, om man som jag, har ryggproblem.

Jag har provat yoga förut, men det var för så länge sedan så jag minns det knappt. Det var i ett helt annat liv. Innan diskbråcken.

Jag yogade på, även om jag inte för mitt liv kunde förstå hur det var möjligt för de andra att ta tag i sin stortå, sträcka ut benet framför sig och stå och hålla så jättejättelänge, stående på bara ett ben. Själv var jag mest glad att det stod en pelare brevid mig så jag kunde ta tag ibland så att inte hela yogaklassen föll som av en dominoeffekt där jag var den första brickan att falla. Jag höll mig upprätt även om det var med lite fusk.

Sen var det den där solhälsningen. Att hoppa fram med benet fram till händerna igen efter hunden, var helt galet. Hur går det till? Man måste nog ha betyyydligt mindre deg fram än vad jag har för att lyckas med det på ett smidigt sätt.

Jaja, det gick nog ändå hyfsat med tanke på hur osmidig jag är.
Det positiva är att jag har hört ryktas att man blir smidigare och starkare om man fortsätter, så jag får väl fortsätta och se om det stämmer helt enkelt.

Det är faktiskt en filosofi jag lever efter. Att ge alla nya saker minst fem gånger innan jag ger upp och säger att det inte är något för mig. Rom byggdes inte på en dag. Och med både pilatesen och spinningen i färskt minne där det var exakt så, så vet jag bättre nu.
Nu yogar vi på helt enkelt.