Tid

Jag längtar så mycket efter min fjortonåring just nu.
Två veckor borta är på tok för lång tid. Det blir så tomt här hemma.
Varje dag går jag in i hennes rum för att mata och sköta hennes gerbiler. Där ligger täcket i en enda hög i hennes säng. Använda kläder kastade över saccosäcken, som att hon bara gått ut genom dörren alldeles nyss och inte för tolv dagar sedan.
Nu är hon fjorton och dagarna, veckorna och månaderna rusar förbi. Hennes barndom känns inte längre som en lång sträcka av tid. Det känns inte längre som att jag har all tid i världen att försöka ta igen allt jag missat alla de där veckorna som hon inte har varit här utan någon annanstans.
Nu går livet så fort, så fort.
Och jag hinner inte riktigt med.