Det är -18 grader ute.
Minus arton.
Det är jävligt kallt.
Jag tror att jag är född på helt fel plats. I mitt tidigare liv levde jag garanterat i något tropiskt land, för jag klarar banne mig inte av kyla när den är så extrem.
Förra vinterns nyttigaste upptäckt/lärdom fick jag av min man när vi var ute och promenerade på vintern och jag som vanligt gnällde och klagade högljutt över att det gjorde så ont i ansiktet och särskilt näsan. D tittade förvånat på mig och utbrast:
"Det är väl inget problem med näsan. Den blir ju varm när du andas"
"Det blir den väl inte. Det blir ju ännu värre om man andas genom den. Jag andas bara genom munnen när det är såhär kallt. Annars går det inte. Och om det blåser så kvävs jag nästan"
"Men älskling, du måste andas in genom munnen och ut genom näsan."
Det var lätt årets mest revolutionerande upptäckt. Här har jag, med äkta finskt blod i ådrorna och med rötterna i Tornedalen (där temperaturen bara höjs över nollstrecket ett par veckor i juli och renarna står och fryser skaven av sig på bakgårdarna resten av året), otroligt nog aldrig lärt mig att andas ut genom näsan på vintern!
Varför har ingen talat om det här för mig förut?! Förutsätter föräldrarna bara att alla ungar norr om polcirkeln automatiskt vet hur man andas på vintern för att inte förfrysa ansiktet, och därmed borde klara några timmar i pulkan i någon snödriva när snöstormarna yr?
Lidande andades jag, vinter efter vinter utan bättre vetande, bara genom munnen och frös näsan till en istapp.
"Det som inte dödar det härdar" och "Det är inte meningen att livet skall vara lätt, det är bara meningen att man skall överleva tills man dör", var fraser som farsan slängde omkring sig på rungande finska om vi klagade.
Om jag hade vetat det här med att andas ut genom näsan, redan när jag var yngre, då hade kanhända nära döden upplevelserna i skidspåret i Pajala på idrottslektionerna också varit betydligt färre.
För är det något jag minns tydligt så är det att det alltid var skidor på schemat hela jäkla vintern, och med en köldgräns på -20 så låg temperaturen ständigt på -19.8 grader. Garanterat.
-"UUUT I SPÅREN MED ER! Killarna åker runt så många varv ni hinner och tjejerna följer efter i mormorstakt", gastade vår stenhårda polska idrottslärare, och vi svor och plågade oss runt elljusspåren på bakhala låneskidor från skolan, år efter år.
Jag hatade verkligen skidåkning med hetta på den tiden.
Nu idag älskar jag skidåkning. Den där motviljan mot skidor på idrotten hade knappast med själva sporten i sig att göra, utan andra faktorer som kylan (och att jag då var en obstinat tonåring på skidor som åkte mer bakåt än framåt). Jag hatar fortfarande kyla.
Så det här med att bara andas ut genom näsan, det är minst sagt revolutionerande.
Det är helt enkelt en nyckel till vinteröverlevnad för en sådan som jag, som verkligen helst bara vill ha sol och palmer året om.
måndag, december 08, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ibland blir man så glad av att läsa dina inlägg :-))
SvaraRaderaKänner igen mig i beskrivningen av skidåkning i vilket väder som helst.
Däremot så älskar jag den där kalla vintern som du skriver om, hellre det än Stockholmsvinter med regn och slask.
Var tvungen att fundera hur jag andades när det är kallt och det är nog som din man säger. In med luften i munnen och ut med den ur näsan... Hade du inte halsduk för munnen när det var riktigt kallt *-30*? Då värmde man ju upp luften innan den kom in i munnen...
Gråa hälsningar från +3 i Stockholm.
He he jag citerar fortfarande idrottsläraren ibland (han som delade upp lagen i "proffs och amatörer") "Nej NEJ Sluta din Dumma Skalle!!"
SvaraRaderaCecilia: det där hade jag nästan glömt. Fy, inte konstigt att jag som trots allt gillade idrott men var en medelmåtta, fick ångest. Jag var aldrig tillräckligt bra för att vara bland proffsen.
SvaraRaderaEller just ja, på simning och trampolin så var det annorlunda. Jag minns att jag fick ligga i bassängen och simma rygglängder fram och tillbaka medan resten av klassen tittade på för att se "hur man skulle göra". Men för det mesta var jag aldrig bra nog. Glädjedödare till lärare.
Jag har inga issues med kölden egentligen, bortsett från att det blir lite opraktiskt om den är riktigt extrem. Däremot skulle jag gärna ha lite mer minusgrader. Vintrar ska vara torra för att jag ska kunna gilla dem hyfsat mycket - inget slaskande, inget regnande, inget pendalnde mellan strax under och strax över noll. Jag behöver lite varaktig snö för att inte bli självmordsbenägen av mörkret!
SvaraRaderaFör det är just mörkret som är mitt stora problem med vintrarna. Jag fixar inte att det är mörkt hela tiden. I år har jag genomlevt en förvånansvärt bra höst, vilket jag misstänker beror på att jag börjat med yoga. Men till slut vann mörkret över yogan, och jag stiftar bekantskap med den omotiverade sömnlösheten igen.
Det gäller bara att försöka bita ihop, komma ihåg att man inte är deprimerad på riktigt, att det "bara" är ljus som fattas en när man blir gråtmild och svartsynt och känner hopplösheten knappa in på en. Och framför allt komma ihåg att om mindre än tre veckor vänder det. Då går vi sakta men säkert mot vintermörkrets absoluta motpol, när jag som den dagsljusnarkoman jag är kommer att bli hög på det ständiga ljuset och älska hela världen.
Jag älskar Norrland ( Västerbotten i mitt fall ) på sommaren. Vintrarna är vidriga . Och vilken härlig blogg du har! Skrivw rju jättebra . JAag länkar dårå .
SvaraRaderaIka: Jag hålller med om mörkret. Den suger verkligen musten ur en. Det är mörkt när man vaknar och innan man hämtat barnen från dagis och skola så är det mörkt igen. mörkt mörkt mörkt.
SvaraRaderaMed snö blir det betydligt ljusare ute.
Snart vänder det som sagt!
Tania: Jag älskar också sommaren här. Fast inte när det är under 18 grader. Jag vill inte frysa på sommaren.
Och tack för komplimagen. Roligt att du gillar blogggen. :-)