Trotsmonstret

Jag sitter och väntar på att svärmor skall komma hem med ungarna från dagis och skola.
Igår hämtade jag dem själv. På väg dit var jag på så bra humör och ryggen verkade vara i finfint skick.
Och sen träffade jag minimonstret med tvåårstrotsen från hell.
Efter att ha lyckats åla på honom tjocksockar, fleeckläder, overall och en sko så var det stopp. Hur jag än försökte så kunde jag för mitt liv inte få på honom skon. Jag kämpade mig svettig och bände så det vitnade om knogarna, men inte fasicken gick det ändå. Ungen kämpade emot för kung och fosterland samtidigt som har vrålade som en distad siren. Helt otroligt vad stark, snabb och smart han har blivit. Så fort ett ben var i ena skon och jag började med nästa så hade han lyckats vrida ur antingen den första foten eller någon annan lämplig kroppsdel ur overall eller sko. Jäkla onge. Han är som Houdini, han tar sig alltid ur knipan och man har ingen aning om hur det gick till.

Jag försökte hota med att gå hem utan honom. Han brydde sig inte ett skvatt trots att jag gick iväg. Tillslut blev jag tvungen att bära honom till vagnen och på något sätt vika ihop honom tillräckligt för att få ner honom så att jag kunde gå vidare. Utan handskar och med bara en sko, gick vi sedan i -10 grader till Storebrors skola under tiden som Lillebror fortsatte att förära omgivningarna med sina imponerande röstresurser.
Han var billig då vill jag lova.

Idag är min rygg mer än lovligt mör, så farmor fick nöjet att hämta hem dem. Då får hon ta striden om det krävs.
Det blir intressant att se hur det går.