Till helgen väntar jag besök av en röd vän.
Det är bara det att den här vännen inte är så vänlig längre.
Mer fiende.
För det är väl så det definieras om man blir så rädd för besöket att man ligger och skakar i sängen när lampan är släckt bara för att man vet att om några dagar, då kommer den igen. Kommer och förvandlar starka mig till en skakande svag trasa.
Kanske slipper jag den här gången.
tisdag, december 09, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har du endometrios?
SvaraRaderaHelena: Det vore ju det självklara när det blir såhär, men konstigt nog så hittar de ingenting. "Allt ser bra ut, det ser ut precis som det ska" säger de bara.
SvaraRaderaPrecis som det ska, my ass. Något är helt klart fel. Vore jag helt frisk skulle det inte bli såhär. Det känns helt klart som att det är ett symtom på något annat, de vet bara inte vad.
Grejen är ju den att jag aldrig någonsin har haft problem överhuvudtaget när det gäller sånt här. Allt har varit precis som det ska, och helt problemfritt de senaste 33 åren. Och nu, pang bara. Tre månader i rad, och varje gång gör det så ont att jag tror att jag håller på att dö.
Sånt är ju verkligen inte kul att höra, för om man får en diagnos blir det ju på något sätt lättare att hantera eftersom det oftast går att behandla bara man vet vad det är. Min bästa vän har endometrios, och dom hittade inget på henne heller. I två år åkte hon till akuten vid både mens och ägglossning (inte varje gång, men ofta) innan hon till slut fick någon slags hormoner (samma som vid endo) utskrivna. Och eftersom hon svarade på behandlingen så fick hon till slut diagnosen trots att dom fortfarande inte hittat några konstigheter innuti henne. Tjata säger jag bara....
SvaraRaderaHelena: Det var verkligen värdefull information!
SvaraRaderaJag lovar att jag skall tjata och inte ge mig. Det är inte normalt att ha det såhär.