Mer ångest

...och så satte jag i ren tröst över viktångesten i mig fyra kanelknäcke och fyra Fingers.

Smidigt Ina. Smidigt.

Sista kvällen

Bläh. Det känns inge kul det här med vikten. Även om jag VET att det kommer svackor, och nästa vecka kanske det går jättebra. Men ändå. Jag blir lite modstulen.



Oroar mig för om jag får vara kvar på jobbet.

Min praktiktid går ju ut om två veckor och innan dess skall väl chefen ta ställning till om de har råd att ha mig kvar. Eller nåt.

Det känns hursomhelst jobbigt att inte veta om jag får jobba där längre än två veckor till. Jag trivs ju så otroligt bra och nu känner jag att jag verkligen börjar komma in i rutinerna där. Jag vill vara kvaaar.
Den som lever får se.



Ikväll var sista kvällen med min treåring. Imorgon är det en fyraåring som vaknar här hos oss. Jag måste slå in lite presenter till honom som jag har köpt.
Han är väldigt exalterad över födelsedagen. Vi har köpt glasstrutar att ta med till dagis imorgon och bjuda på.



Jag skall väl baka en tårta ikväll eller nåt. Om jag hinner.

Förra året fick han en spindelmannentårta. Jag orkar inte göra något avancerat i år tror jag.

Viktrapport

Vägningsdags. Idag var det INTE roligt!!! trots att jag kämpat hela veckan så har jag gått UPP ett hekto istället för ner. :-((((((((((


*ångest, ångest, ångest*


Dagens vikt Måndag 31 Oktober: 76,4 kg +0,1 kg ! :-(((

Måndag 24 Oktober: 76,3 kg -0,9 kg

Måndag 17 Oktober: 77,2 kg -1,9

Måndag 10 Oktober: 79,1 kg -0,3

Måndag 3 Oktober: 79,4 kg


Vikminskning totalt: -3,0 kg.

Crash

Se den. Årets bästa film.

Prylar

Idag har vi varit på Luleå Alpinas skidbytardag. Det var helt hysteriskt mycket folk, men vi vågade oss in i trängseln för att försöka hitta slalomutrustning till sonen. Vi hittade ingen som passade, men däremot fick han ett par jättefina skridskor. Skidorna får vi försöka hitta på annat håll istället.



Nu är visst dottern sjuk. Jag ringde idag till hennes pappa som meddelade att hon har magsjuka. Än så länge har jag och sonen klarat oss från det, peppar peppar.



Lindyträning i eftermiddag. Tills dess skall jag försöka ta en långpromenad och jobba bort lite bildbehandling i datorn.

Äntligen

M är okej. *djup suck av lättnad*.


Ska strax gå och lägga mig. Har varit och storhandlat med sonen idag. Sambon har varit hemma hela dagen i magsjuka.

Och vi som skulle fira sonens födelsedag imorgon. Han fyller år på tisdag men vi tänkte ha kalas imorgon. Så blev det inte nu när pappa är sjuk och lite ynklig. Det får bli en annan dag.

Livstecken del 2

Forftarande inget livstecken från M.

Det här känns inte bra.

Det bara small till

och så satt jag där.



Hello whiplash-skada eller.



Strax efter fyra på eftermiddagen när jag för en gångs skull fick skjuts från jobbet till min BK klass på sjukgymnastiken så blev vi påkörda bakifrån vid ett trafikljus.



Först kändes det nästan ingenting alls.

Efter en halvtimme började en molande och stickande värk framträda i nacken.

Kul. Verkligen. Jättekul. (märk ironin).

Särskilt kul nu när jag är på sista veckan av min halvtidssjukskrivning. Nu när jag nästan är frisk. Nu när jag har börjat jobba igen.

Hello ny skada eller?



"Men bilen bara gled. Jag hann inte bromsa, det var så halt", försökte föraren som körde på oss hävda till polisen när kontapeln påtalade att "man måste hålla avståndet och vara uppmärksam på väglaget, och det blir minsann böter för det här".



Jävla pucko, säger jag. Det är ju hans ansvar att anpassa hastigheten efter väglaget och inte skylla på yttre omständigheter. Dessutom var det inte särskilt halt. Och dessutom får man bara köra fucking 30 km i timmen där, precis utanför skolan. Inte för att det gick så värst fort kanske. Men tillräckligt fort för att min nacke skulle få aj,aj.



Våran nya bil blev inte heller så fin. Särskilt glada var varken sambon eller jag över bucklan i bakluckan. Glad var inte heller jaghannintebromsa-killen som fällde kommentaren "och jag som precis har bytt front på bilen".

Det var alltså inte första gången han inte hann bromsa.



Jourcentralen nästa för mig med värkande nacke.

Doktorn gav en panocod och skickade mig vidare till sjukhuset för akutröntgen.

Åkte dit i sjuktaxi eftersom vi inte hade någon barnvakt och jag dessutom kände mig illamående utöver värken i nacken.

Där har jag tillbringat resten av kvällen.



Doktorn såg inget särskilt på bilderna som tur var.

Jag hoppas att det inte är någon fara.

Hoppas hoppas.

Äntligen är hon tillbaka

Ett kärt återseende.



http://mammamu.blogspot.com/

Segt

Har känt mig hängig.

Hade feber igårkväll och under natten. Satt framför datorn i fleecetröja och frös som en hund.



På morgonen kändes det bättre så jag åkte till jobbet ändå. Idag har jag kännt mig ganska okej. Lite seg bara.



Men nu är jag trött.

Har ännu inte hunnit äta middag.

Skall sätta mig framför TV:n och käka och se Desperate Housewives.

Ibland är det skönt att bara vara.

En känsla så stark

Februari 2001. Vi skall strax kliva av båten och sätta våra fötter på Phi Phi Don för första gången. Denna fantastiskt vackra lilla ö som jag skall sakna så oändligt mycket när jag kommer hem.



Det är här vi bestämmer oss för att försöka få barn.

Nio månader senare föds vår son.



Jag har längtat, längtat så efter att sätta mina fötter på den vita sandstranden igen.

Jag har drömt om att åka tillbaka.

Om att gå där med sonen.

Det där underbara stället som för alltid förknippas med honom. För mig.



Drömmen har fått sällskap av ett behov.

En känsla så stark att den är svår att värja sig från.



Den 26 December kom vågen och sköljde tvärs över ön.

Jag var inte där fysiskt. Men mitt hjärta var där.

Jag minns att jag satt i bastun hemma och bara grät och grät och grät.

Tänkte på alla de föräldrar som precis innan gått där med sina barn. På den där stranden de också längtat till.



Handfallen stod jag i Sverige. Med en tom plånbok, en värkande rygg, men med en vilja att hjälpa. Göra något. Vad som helst.

Att skänka några kronor av de få jag hade kändes inte nog.



Jag bläddrade mig igenom sida efter sida i tidningar och på internet och grät mig igenom alla människoöden.

Den 6 Januari snubblade jag över en notis. En frivilligorganisation som behövde volontärer för att hemma vid datorn sortera ut kännetecken från bilder på omkomna.


Ett mail och tjugofyra timmar senare började jag arbeta. Systematiskt gå igenom bild efter bild. Jobba i photoshop, klippa ut delar av bilderna. Klockor, smycken, baddräkter, tröjor, tatueringar. Allt som kunde vara till hjälp vid identifieringen av de omkomna.

Jag klippte och klonade. Retuscherade och fixade till. Suddade bort all hud, allt blod.

Gick igenom bild efter bild efter bild efter bild.

Dag efter dag.

Kontakter med myndigheter. Letade efter försvunna. Hittade. Skickade in till polisen.

Ständig kontakt med de andra volontärerna.

M och A. Så viktiga för mig. Fanns alltid där. Samma upplevelser, samma intensiva sorg över alla dessa barn, föräldrar, systrar, bröder. Samma brådska. Söka, söka, söka.



Så många tusen bilder.

Så många ansikten jag minns.

Så många som fick namn, blev en person. Någon som var så älskad, så saknad.

Så mycket förtvivlad sorg att möta.



Och det där behovet.

Som bara växer sig starkare.

Jag behöver åka tillbaka till den där stranden.



Jag har drömt så många gånger att jag går där.

Stranden är full av föräldralösa sovande barn. De är så många att jag inte kan ta ett enda steg. Måste ta mig framåt. Jag försöker sätta ner fötterna försiktigt. Men jag kan inte utan att väcka dem. De vaknar och gråter, och jag kan inte trösta. Jag bara vadar genom havet av sovande barn, försöker ta mig vidare. Tar mig igenom. Bakom mig hörs gråt av saknad. Jag faller handlöst ner på sanden. Borrar in fingrarna i det vita mjölet. Gråter så att jag inte kan få luft.

Vaknar, gråtande.



Jag behöver åka tillbaka.

...

Idag är jag ledsen och orolig.



Ingenting har jag hört från M.

Jag hoppas att det bara är brist på elektricitet som gör att hon är offline fortfarande och inte har rapporterat hur hon mår.

Jag bara väntar och väntar.





En annan av mina närmaste vänner mår dåligt.

Jag vill så gärna hjälpa, bara finnas där för henne, men det är så svårt, så svårt.

Jag hittar inga ord.

Och jag tror inte det finns något jag kan säga heller som hjälper.

Men ändå.



Jag önskar jag kunde dränera henne på smärtan.

Göra den mer uthärdlig.



Men jag når inte fram. Det blir bara banalt och löjligt.

Fuck.

Äntligen

Idag har det äntligen snöat lite.


Och det ligger kvar! wohoo!

Barnarbete del 2

Lillebror tog självmant de två kvarvarande matkassarna ur bakluckan på bilen och bar in dem.



Det ska börjas i tid.

Var går gränsen del 2

Min blogg är min blogg.



Ja, eller hur.

Och jag skulle kunna skriva vad fan jag ville om en jävla massa människor som jag har åsikter om.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om personer i min närhet och de fel och brister som jag tycker att de lider av.


Men jag låter bli.

Eftersom det finns andra inblandade, och jag har ingen lust att dra någon genom smutsen.



Men det finns andra som gör det.

Och jag kan inte annat än sucka medlidsamt över bristen på respekt.



Det är bara så jäkla synd när det finns barn involverade.

M

Tänker på M.



Nu härjar Wilma som värst därborta.

Undrar om hon sitter i badrummet med sin gamla mamma och lyssnar på orkanen och hoppas att huset håller.



Kära Gud, låt det gå bra.

Brrrr!!

Fy fan vad det är kallt här i Luleå!



Imorse när jag åkte till jobbet stod termometern på -8 grader. Det är inte alls roligt när det är så kallt och alldeles kalt ute. Jag vill ha snö.



Har suttit framför datorn nästan hela dagen på jobbet idag och fixat bilder i photoshop.

Dagens roligaste händelse var att jag fick assistera när Orszagh och Bartecko från Luleå Hockey skulle fotas i studion.

Det är alltid lika kul att assistera vid fotograferingar.

Jag lär mig så otroligt mycket om ljussättning och det är precis det jag vill lära mig mer av.



Nu måste jag laga middag till hungrig familj.

Viktrapport

Måndagmorgon betyder dags för vågen igen.



Dagens vikt Måndag 24 Oktober: 76,3 kg -0,9 kg

Måndag 17 Oktober: 77,2 kg -1,9

Måndag 10 Oktober: 79,1 kg -0,3

Måndag 3 Oktober: 79,4 kg



Vikminskning totalt: -3,1 kg.

Lördagsgodis

Har samlat points under hela veckan och av någon underlig anledning så valde jag att spendera dem på en jävla massa marshmallows.

Det var inte gott.

Så det gör jag inte om.

Frukost

"Mamma och Pappa har sagt att jag behöver något mer än bara välling. Mormor, jag tror att det är bäst att du tar fram godis åt mig från skåpet."



(Sonen försöker manipulera Mormor efter morgonvällingen.)

Det där med medicinen

För ett par dagar sedan fick jag ont i ryggen igen.

Det började lite lätt.

Eskalerade.

Nu käkar jag Dexofen igen för fulla muggar. Känner mig yr och hängig, men vägrar låta bli saker jag tycker om, som att dansa.



Lindy Hop kurs i helgen igen. Två dagars intensivt dansande. Ryggen tycker inte det är så jättekul, men det tycker jag.

Förutom att jag får kämpa tio gånger mer för att lära mig koreografin. Allt är som i dimma, och ändå gör det ont också. Fast med knark i kroppen så skiter jag i smärtan.



Sjukgymnasten sa till mig i för ett par månader sedan när det började se riktigt ljust ut för min del att "räkna med att det kommer svackor!. De blir färre och färre, och med längre mellanrum och de gör mindre ont, men du är inte helt bra än."

Och tydligen så är det sant.



Jag försöker hålla humöret uppe och tänka att det nog går över om några dagar.



Nu ska jag knapra mer piller, värma min fina vetekudde som jag fick av Isa och bulla upp mig i soffan med svägerskans blivande roman.

Note to self

Att försöka lära sig koreografi i fem timmar går mindre bra om man äter triangelmedicin.

Wilma

Jag är så orolig för M!

Hon är mitt i Wilmas färdväg i Florida.

Hon kan inte evakuera, vilket innebär att hon kommer att vara precis där Wilma drar förbi.



Hon sa till mig igår att inte oroa mig. "Det går säkert bra".

Men om det inte gör det då.

Jag kan inte låta bli att oroa mig.

Frisyrrapport

Resultatet av hemmaprojektet förra helgen blev såhär.

Inte så rött och knalligt som jag hade tänkt, men det kan man kanske inte förvänta sig av hårfärg som finns att köpa på ICA.

Det skulle bli "mörkbrunt", "intensivt rött" och "flame".

Det känns som att det intensivt röda var ganska ointensivt på nåt sätt. bah.

Dagsrapport

Är precis på väg i säng.

Har haft fullt upp idag.



Först lämna på dagis, därefter raka vägen till gymmet. Träna i en timme.

Sedan fort som tusan till jobbet och jobba till fyra idag, slänga sig i bilen, hämta först dottern hemma sen sonen på dagis. In med ungarna i bilen skjutsa dem i ilfart till farfar, lämna av dem innanför dörren där och sen vidare till sjukgymnastiken och min BK-klass. Efter BK:n raka vägen tillbaka till farfar, hämta upp familjen, skjutsa hem dem, byta kläder och iväg på salsa.

Salsa ett par timmar, hem, käka, se på tv en liten stund och nu... sovdags.

Om jag inte går ner i vikt av det här så vet jag inte vad.



Imorgon kommer Mamma hit.

Lunch

Eftersom nu Mamman viktväktar och helst vill äta så få points som möjligt till lunch uppstod just ett litet lunchdilemma. Sonen behöver ju som bekant äta lite mer kaloririkt till lunch.



Mamman: "Vill du ha makaroner till lunch?"

Sonen: "Neeej.... *tänker*... "jag vill ha ett bröd, med smör, och smält ost. Och så skall det vara räkor och korv på den... och Mamma, sätt korven mellan räkorna. En sån smörgås vill jag ha nu. Kan du fixa det till mig?"



Han fick ett pitabröd med keso och kokt skinka. Close enough.

Sjuk son

Hemma med sjukt barn.



Inatt har han vaknat fler gånger än jag orkar räkna.

Ont i magen, ont i hälen, ont i halsen, sticka i handen.

Det blev inte mycket sömn.



Nu ligger han i soffan och hostar rossligt lite då och då. Däckad under en filt av fleece och ser halvhjärtat på barnkanalen.



Och jag som verkligen behövde åka till jobbet idag.

Jag skulle få besök från arbetsförmedlingens arbetsterapeut. Hon skulle inspektera min arbetsmiljö. Jag ringde dit häromdagen och påtalade att jag behöver en bättre stol att sitta på framför datorn.

Men nu blev jag tvungen att avboka.



Det känns inte bra att behöva vara hemma när jag har nytt jobb och vill visa framfötterna.

Sambon hann åka till jobbet innan sonen vaknade. Han samåker med tre andra och det var hans tur att köra idag. Han har fullt upp.


Men jag har ju också fullt upp!

Var går gränsen?

Sedan start har jag läst Skugges blogg.

Jag tyckte från början att det var kul att läsa hennes blogg eftersom hon var så modig och frispråkig och varvade nojor och dagiskräksjukor med tyngre ämnen. Det var underhållande.



Sen någonstans på vägen så känns det som att det började gå utför.

Jag vet inte om det beror på den enorma mängden mail av varierande art som dimper ner i hennes inbox eller vad det är som gör att hennes attityd verkar ha förändrats.

Jag känner närmast obehag när jag läser Lindas blogg allt som oftast numera.



Självklart skall inte alla bloggar och krönikor vara tillrättalagda, politiskt korrekta och bekväma.

Linda skriver ofta bra om många viktiga saker.



Men jag tycker också att Linda ofta går över gränsen för vad som är okej.



Jag känner inte Linda mer än via hennes blogg och hennes krönikor.

Men i hennes blogg påminner hon mig om något jag upplevt allt för många gånger i min barndom. En sorts person som finns i varje skola.

De där tjejerna som var tuffast i klassen.

De som nästan ingen vågade säga emot, av rädsla för att själva hamna i det kalla strålkastarljuset och bli utsatt.

De som kände alla de coola och sällan trevliga killarna.

De där tjejerna som tittade med nedlåtande blick och fällde en så sylvass kommentar som de bara kunde. En sådan som ingen tyckte var rolig, men som alla fnissade åt, för att de inte vågade annat.



Och jag tycker inte det är modigt längre.

Jag får bara ont i magen.

Är det rätt färg nu då?

Men helvetes tekniska prylar.



Har fått låna en skärmkalibrator via jobbet och ska kalibrera min skärm.

Jag tror att det gick bra... men det var så konstigt så jag kan inte veta säkert. Dessutom såg det helt annorlunda ut när jag gjorde det på PC:n här hemma än när vi gjorde det på Mac:arna på jobbet.

Inte fan fick jag välja diverse grejer som man skulle göra i menyer på Mac:en. *suck*

Och då provade jag ändå att göra det två gånger och så vitt jag kunde se så gick det inte att göra på nåt annat sätt. Så då vet jag inte om det beror på att jag skulle behöva ladda hem någon uppdatering eller... men hur då..

äh.



Jävla tekniska prylar.

Snart så!

Wohoooooo!!!


Om två veckor börjar öppnar Kåbdalis liftarna om allt går som planerat.



Jisses vad jag längtar efter att åka bräda igen!

TV nörd

Jag hinner knappt se på TV längre.

Fatta.



TV var mitt liv i princip tidigare.

Fortfarande har jag en hel drös med serier som jag måste se. Men sedan videon slutade funka och jag helt skippade Days of our lives (jajjamän, såg det måndag till fredag i drygt 6 år), så har TV bördan blivit något mindre.



Fortfarande måste ändå en hel del hinnas med:



Lost, Desperate housewives, 24, Alias, OC, One tree hill, City akuten, Simpsons, Six feet under (bästa, bästa, bästa serien!'), 4400, Gilmore Girls och Medium.



Sen finns det en del annat också som jag ser. Men ovanstående ser jag varenda avsnitt av. Och jag älskar varenda minut av mitt TV tittande.

Jag fattar bara inte hur jag ska hinna med allt ibland. Men att låta bli? Glöm det.

Låtar som ger mig eksem

På jobbet har vi igång radion hela dagarna.
Oftast är Radio rix bannlyst på grund av reklamen och den monotona spellistan till förmån för p3 som tur är.



Men ändå. Det går inte att komma undan. Vissa låtar spelas tills man nästan kräks.



Nedan följer en lista på mina topp 5 hatlåtar på radio just nu.



1. September - Sattelites

Efter att ha hört den minst tre gånger om dagen varje dag i flera veckor nu är bristningsgränsen nådd. Hon må vara populär. Men måste jag höra jävla satteliiiiiites en gång till så tar jag sönder något.



2. Bodies without organs - Sunshine in the rain.

Ursäkta. Jag fick lite spya i munnen.



3. Bodies without organs - Heaven's got an open door.

Den spelas tyvärr fortfarande.. och nu kommer det mer kräks.



4. Sugababes - Push the button

Enformigt. Enformigt. Enformigt. Depressiv lyckopop. Sa jag att det var enformigt?



5. Lena PH - Unga pojkar och gamla gubbar (eller vad fan den nu heter)

Årets mest bisarra text tillsammans med vidrig schlager. Usch. Usch säger jag.

Viktrapport

Dags för vågen igen.

Första riktiga veckan med points.



Dagens vikt 17/10: 77.2 kg -2,2 kg

Måndag 10/10: 79,1 kg -0,3

Måndag 3/10: 79,4 kg



Vikminskning denna vecka: EN KOMMA NIO FUCKING KILO!!! wohoooooooo!!

Fin i håret

Sonen: -"Men åh Mamma, Vad fin du är!!"

Mamma: "Tycker du?"

Sonen: -"Jaa, du är som ett mystiskt odjur".

på gång

Nu sitter jag här med en jävla massa färg i håret.

Undrar hur det blir när jag tvättar ur det?



Sambon är nere i köket och lagar middag och ungarna försöker hålla sams.

Hur man får uppmärksamhet

1. Lillebror börjar med att sitta brevid sin Storasyster och se på TV.

2. Lillebror blir less.

3. Lillebror tycker att Storasyster skall sluta se på TV och göra något roligt istället.

4. Lillebror säger "ska vi leka med lego". Storasyster ser fortfarande på TV.

5. Lillebror försöker fråga igen. Storasyster ignorerar jobbig Lillebror, koncentrerar sig på TV:n.

6. Lillebror slänger en kudde på Storasyster. Storasyster säger åt Lillebror att sluta.

7. Lillebror slänger en kudde till. Storasyster säger åt Lillebror igen att sluta.

8. Lillebror brottas lite med Storasyster. Storasyster vill inte alls brottas.

9. Lillebror nyps. Storasyster blir arg.

10. Lillebror hoppar på Storasyster. Storasyster får nog och tar honom i armen och leder honom till hans rum.

11. Lillebror kommer och skvallrar för Mamma och Pappa: "Storasyster tog mig i armen jättehårt och jag fick jätteont och hon var Duuuhuuum med mig!!"

Mamma: "och vad gjorde du mot henne då?"

Lillebror: "Ingenting. Jag ville bara att hon skulle sluta se på TV och leka med mig."




Kanske inte riktigt hela sanningen.

Inte en makaron så långt ögat kan nå...

..och inga micrade köttbullar heller för den delen.

Presenting:

Thailändsk fläskfilé med jasminris.

Direkt ur viktväktarnas familjekokbok.

Han kan den där sambon när han vill minsann.

Färga

Jag måste verkligen göra något åt mitt hår.

Jag klippte mig för ett par veckor sedan så frisyren är jag nöjd med, men färgen.. not so much.

Jag kan inte minnas när jag sist haft min "egen" hårfärg såhär länge sist.
Problemet är ju att min egen mellanbruna hårfärg nuförtiden ackompanjeras av fler och fler GRÅ hårstrån.

Den första upptäckte jag för två år sedan. Sedan har de snabbt ökat i antal. Jag är inte tillräckligt bekväm i mig själv för att ha kvar dem. Verkligen inte.



Egentligen hade jag tänkt låta min frisör färga, men just nu är jag skitfattig. Det får bli ett hemmaprojekt istället.

Jag återkommer med resultat.

Hurra Hurra!

Grattis i efterskott till C som fyllde 31 förra veckan.


Hurra hurra hurra!

Karaktär

Vi var på 4 års kalas idag.

Jag åt tårta.

Herregud vad gott det var.

Och herregud, vilket dåligt samvete jag fick efteråt.

Även om jag har räknat points och varit duktig, så kändes det så fel, så fel ändå.



Nu doftar det varm mjukkaka.

Sambon har värmt mjukkaka i brödrosten.

Jag får anstränga mig för att inte springa ner och göra samma sak.

Det Kurrar (med stort K) i magen.

Jäkla skit.



Måtte det vara värt det på måndag när jag ställer mig på vågen.

Det där med planeringen

Hittills funkar det här med planeringen riktigt bra.



Jag gjorde precis som jag sa, att jag fick ner sambon vid matbordet i söndags och langade fram receptböcker och sa "här, välj ut recept som du kan laga".



Sen bestämde vi att eftersom jag kommer hem halv fem och han klockan sex så lagar jag middag måndag till fredag. På helgerna fixar jag lunch och han fixar middag.

Vi handlar två gånger i veckan. Jag handlar på fredag efter jobbet och han handlar på måndag eller tisdag beroende på vilken dag han har bilen till jobbet.

Sen gjorde vi en matplanering från receptböckerna och skrev upp tre listor. En med middagar att ha på kylen, en handlingslista till tisdag och en till fredag.



I tisdags så hade sambon glömt att han skulle handla efter jobbet och bestämt med svärfar att han skulle komma hit och fixa lite grejer istället.

Men han åkte iväg till affären senare på kvällen efter att jag påmint honom om att vi faktiskt planerade tillsammans och om jag höll min del av avtalet så förväntade jag mig att han gjorde samma sak.


Det är faktiskt otroligt skönt att ha vettig mat att äta varje dag och slippa tänka ut vad vi ska ha till middag varenda dag efter jobbet när jag kommer hem och är helt slut.



Nu måste jag åka till dagis med lilleman.

Borta?

Men, var har Babelle tagit vägen?????

Temperament

Igår när jag hämtade på dagis så kom en av fröknarna fram och ville prata med mig.



"..han är dum mot de andra barnen, framförallt mot H. Idag grävde han ner H:s mössa i sandlådan efter en dispyt och vägrade sluta trots att H storgrät brevid och vi fröknar sa åt honom att sluta."



Anger managment-klasser för treåringar, Finns det?



Givetvis började han storgråta helt förtvivlat när jag inför fröken frågade varför han gjorde så.

Sen hade vi ett långt snack om att man måste använda sina ord och säga ifrån om man blir arg istället för att ta till handgripligheter.

Det här lär vi få prata mer om. Många gånger.

På rätt väg

Fy fan vad jag har tagit mig i kragen den senaste tiden.

Klippt mig och skaffat jobb.

Börjat träna ordentligt.

Börjat banta.

Jävlarimig vad duktig jag känner mig.


Äntligen!


Fem fucking år i stort sett bortkastade på sjukskrivning.

Hata. hata. hata.

Det där med vikten igen

Vägde mig imorse igen.



Dagens vikt Mån. 10/10: 79.1 kg.

Förra veckan: 79.4 kg.




Ner tre hekto. Inte så mycket, men då har jag å andra sidan inte räknat några kalorier.

Idag har jag däremot börjat. Nu räknar jag points. V på jobbet gör också det och började idag så det känns bra att ha någon annan där som peppar och ser till att lunchmaten blir nyttig.



Middagar har vi nu planerat hela veckan och sambon skall göra middag lördag och söndag. Han har valt ut två recept ur mina v.v kokböcker.

Så nu har jag dåligt med ursäkter att inte gå ner i vikt.


För övrigt så är jag helt fruktansvärt trött idag. Orkar knappt hålla mig vaken och funderar starkt på att gå och lägga mig strax trots att klockan bara är nio.

Stora killen

Om tre veckor fyller sonen fyra år.



Han sa till sin pappa igår:



"Jag skall önska mig en dator som jag kan hålla på med själv".





Han är less på att vänta på oss.


Han älskar att sitta vid datorn. Han har fått en egen användare som han klickar in sig på och skriver lösenord själv. Sen går han in på svt:s sida och surfar runt bland I drakens värld, Höjdarna, Myror i brallan och Högaffla hage.






Jag är så imponerad av hur han lär sig att använda musen och klicka sig runt och följa instruktioner.



"Kolla Mamma! Kom och kolla vad jag kan!!" ropar han lyckligt mest hela tiden. Och sen om jag ska prova så dissar han mig och förklarar att "sådär gör man inte Mamma, såhär gör man".

Nåt annat som duger

Jag är så less på det här med vikten nu.
Jag måste verkligen ta tag i det. Ändå tänker jag hela tiden: imorgon börjar jag ordentligt. Jag är expert på att förhala saker jag borde göra.

Det sjuka är att jag egentligen inte alls tycker att det är jobbigt att äta nyttigare mat. Tvärtom. Jag får ångest varje gång jag äter en hamburgare eller annat slisk. Det känns inte alls bra. Och varje gång jag har gjort det så tänker jag "jahapp, det där var väl väldigt onödigt!". Och likförbannat så blir det så igen.



Jag tror felet ligger i bristen på planering. Jag måste verkligen sätta mig ner med familjen och tillsammans bestämma en veckosedel som vi sedan följer. Och då måste det vara maträtter som är nyttiga som sambon också kan laga.

Jag hatar när jag säger till honom att det minsann är hans tur att laga mat nu och det i stort sett alltid resulterar i:

1. Makaroner och micrade köttbullar

2. Ugnspannkaka

3. Hamburgare från grillen

4. Micrad havregrynsgröt (som jag är så jävla less på nu).



Och sen äter jag det bara för att jag inte orkar gnälla (-"du får väl hitta på nå't annat om det inte duger") och så suckar jag och käkar det, eftersom jag inte ids laga mat den dagen också.



Jag har funderat på att ställa fram ett halvt salladshuvud med en gaffel i till middag och säga:

-"Du får väl göra nåt annat om det inte duger".



I vilket fall som helst så skall jag tvinga ner familjen vid matbordet. Slänga upp de fyra receptböckerna från viktväktarna som jag har hemma framför honom och få honom att välja ut maträtter ur dem som han kan tänka sig att laga de dagar det är hans tur.

Då kanske jag slipper makaroner och köttbullar de dagar det är hans tur att laga middag.

Hemma

Tänk er ett romantiskt drama, där de två älskande springer mot varandra i slowmotion för att äntligen efter att varit ifrån varandra i en evighet mötas i en lång intensiv kyss.



Precis så kändes det.

Och precis när vi kysser varandra igen för första gången på nästan två veckor så ringer hans mobiltelefon! Jag rycker upp den ur hans jackficka, ser att det är en av hans kolleger från jobbet och svarar: "Hej, det är Ina, han kan inte prata just nu för vi står och pussas för första gången på nästan två veckor, var det något viktigt eller?".



Det var det visst inte, så vi stängde av hans mobil.

och resten kan ni ju fantisera ihop själv.

Vaggan

På loppis förra våren snubblade jag över en jättevacker babyvagga. Precis en sådan som jag alltid önskat mig när mina barn var bebisar.



Ovanpå vaggan stod en massa bråte så den hade stått där obemärkt hela dagen. Mina hökögon såg den ändå och efter att ha lyft undan alla grejer så tittade jag med längtande blick och fladdrande ögonfransar på sambon och sa "snäälla, den är så fiiin".

Så vi köpte den för några hundralappar och släpade hem den under förutsättning att jag skulle ställa undan den någonstans tills det blev aktuellt att använda den. Om det blev det.



Fortfarande står vaggan i hallen på övervåningen och fungerar som avlastningsplats för mina kläder. Medarna är superbra att slå tårna i mitt i natten på väg till toa i mörkret och trots det så är den så fin så fin.



Sonen lekte precis lite med den och jag sa åt honom att vara försiktig.

Mamma: "Där ska ju en bebis ligga om vi får en bebis nån gång"

Sonen: "Ja, ska den ligga här ute i hallen och sova då?"

Mamma: "Nej, inte i hallen kan den ju inte sova. Den får sova i vaggan inne i Mammas och Pappas sovrum".

Sonen: "Neej. Den ska ju sova i mitt rum. Med mig. Snääääälla Mamma??!"

Säger han med bedjande röst och fladdrande ögonfransar.



Så gulligt.



Han lär få vänta. Här är det inga bebisar på gång än på ett bra tag.

Nedräkning

Åh. Nu sitter han på planet mellan Heathrow och Arlanda!!



Om 6 timmar landar han på Kallax. *hjärtklappning*



Sen ska vi fan inte lämna sängen innan... ja.. imorgon när vi måste upp och jobba. eller nåt.

Barnarbete

Spiller man pärlor över hela golvet så får man dammsuga upp det själv om man vägrar plocka upp dem.

En vanlig morgon

Mamma: Sätt på dig kläderna nu så hinner vi till dagis.

Sonen: Jag ska bara göra det här först (gömma sig, läsa, se på tv, leka, pilla med något).

Mamma: Men det har du inte tid med längre. Nu äter de frukost på dagis om tio minuter och jag ska åka till jobbet. Sätt på dig kläderna.

Sonen: Men jag VILL inte. Mamma du måste hjälpa mig!!

Mamma: Nej, du är ju en storkille nu. Stora killar kan klä på sig själv. Det är bara bebisar som behöver hjälp varje dag.

Sonen: Jag kan inte alls klä på mig. Jag ORKAR inte!!

Mamma: Jag orkar inte heller klä på dig. Och nu måste jag åka. Du får väl stanna hemma ensam då så åker jag till jobbet.

Sonen: Neeeheej. Hjäääälllppp mammma!! Jag orkar inte resa mig uhuuuup!!

Mamma: Men vad tråkigt för dig då. För nu måste jag åka. Nu sätter jag på mig mina skor och när jag har gjort det färdigt så går jag ut till bilen och sen åker jag till jobbet.

Sonen: Maammaaaaaaaaa... Du får inte åka uuutan miiiiiigggg!!!
*skriker, gråter och sliter på sig kläderna snabbt som attan*

Mamma: Men, du kunde ju sätta på dig kläderna alldeles själv!

Sonen: Det kunde jag inte alls. Men du får inte gå utan mig mamma. Då blir jag ju alldeles ensam!



Tre minuter senare har sonen på sig alla kläder och vi är på väg ut i bilen båda två.



Då brukar ibland följande hända:



Jag öppnar bildörren och säger åt sonen att klättra upp och sätta sig i sätet.

Sonen hänger in halvvägs i bilen. "Mamma jag har faaastnat... jag ORKAR inte gå in i bilen!" gnäller han samtidigt som han gör halvhjärtade försök att låtsas sätta upp knät på sätet utan att lyckas.

Mamma: "Antingen kliver du in i bilen nu på en gång eller också så får du flytta på dig så jag kan stänga dörren för nu åker jag".
Sonen: "Neeej... jag KAN inte gå in"



Nu kommer momentet då jag flyttar sonen varsamt men bestämt till utsidan av bilen och stänger dörren, öppnar min egen dörr, sätter mig i bilen och startar motorn.

"NEEEJ MAMMAAAAAAA!!!!" och därefter tar det ca tre sekunder så har sonen öppnat dörren och hoppat in i bilen snabbare än den explosivaste av kattdjur, och jag kan nöjt sätta fast honom och åka till dagis. I någorlunda okej tid.

Humor

En amerikan, en Engelsman och en Svensk sitter på en bar.

Amerikanen tittar förvånat upp å säger........



-Faan grabbar e de inte Jesus som sitter där i mörka hörnet?

Engelsmannen och Svensken tittar upp

-Jo, säger Engelsmannen , visst fasen e de det. Kom så går vi dit.

Amerikanen e först på fötter å knackar Jesus på axeln.

-Ursäkta, men vi undrar om du är Jesus.

-Ja mitt barn det är jag svarar Jesus.

Amerikanen är fortfarande lite tveksam å säger:

-Om du kan bota min gamla fotbollsskada jag har i axeln så lovar jag att bli troende och föra din lära vidare resten av mitt liv.



Jesus lägger utan att fråga vilken axel det gäller handen på hans rätta axel, sluter ögonen ett ögonblick och säger sen:

-Gå i frid mitt barn.

Amerikanen snurrar försiktigt på sin förut onda arm innan han lyser upp i hela ansiktet och utbrister förtjust:

-Otroligt!, all smärta är borta!!!



Engelsmannen tränger sig fram å säger:

-Snälla Jesus! hjälp mig med mitt onda knä jag skadade i kriget och jag lovar att gå i kyrkan varenda söndag?

Jesus lägger åter igen lugnt handen på rätt knä, sluter ögonen ett ögonblick och säger:

-Gå i frid mitt barn.



Engelsmannen sparkar fram och åter med benet, strålar upp med hela ansiktet å skriker:

-Otroligt!! Jag e frisk!!!!



Alla vänder sig nu mot Svensken som börjat se orolig ut och backat ett par steg bakåt.



Jesus konstaterar att han verkar orolig, reser sig och går sakta fram mot Svensken för att höra varför han ser så rädd ut.



Svensken reagerar direkt, håller upp händerna framför sig som skydd och skriker:
- För faan, du rör mig inte! Jag är sjukskriven!!

Det här med sushi

De annorlunda japanska matvanorna får en förklaring.

Hemma

Godmorgon.



Är hemma idag med sonen som är förkyld. Han är hostar och kraxar och går och snörvlar lite så han får stanna hemma med mig.

Känns inte bra att behöva ringa till jobbet och säga att jag inte kommer när jag bara har jobbat i två veckor. Men vad ska man göra... det är bara att bita ihop.

Längta längta längta

Åh.

Nu vill jag att han ska komma HEM!



-2 nätter and counting.

Natascha

-"Min kompis X tycker att Natascha är jättefin".



Sa min dotter häromdagen på Ica Maxi när vi gick förbi en tidning med Natascha Peyre på omslaget.



Jag: "jaså.. vad är det hon tycker är så fint då?"

Dottern: "jaa. hon tycker att det är så snyggt när hon är så där blond och har så stora bröst och sådär. Och så tycker hon att det är så snyggt när hon har sådär liten bikini som är som bara fyrkantig precis över brösten. Det tycker X är jättefint. Hon skulle vilja se ut som Natascha".



Åh herregud.

Min dotter är elva år. Hennes kompis är elva år. De är ELVA fucking år!!!



Aldrig har jag reagerat så starkt mot dessa silikonbimbos förut som nu när jag inser att min dotter och hennes vänner ser upp till dessa plastiga brudar och tror på fullaste allvar att det är ett realistiskt ideal.



Jag drog en djup suck där på Ica och hade sedan ett långt snack med dottern om silikonimplantat som spricker, amningsproblem, infektionsrisken, kostnaden, osv. För att inte tala om att INGEN människa ser ut sådär på riktigt.

Jag frågade henne om hon trodde att Natascha kommer att tycka att det är värt det om några år när implantaten måste bytas ut igen, när hon inte är lika ung och snygg längre utan bara plastig. När allt hon blir ihågkommen för och förknippad med är någon skandalös dokusåpa där hon framstods som årets största bimbo.



Vi pratade länge om Natascha och tjejer som hon. Som stackars Linda Rosing. Som inte förstod bättre än att värdera ett C-kändisskap mer än sina egna barn. Hur kommer Linda att må om femton år, när hennes egna barn är vuxna och hon är en skugga av sitt gamla plastiga jag.

Linda som hetsbantade i skvallerpressen för att bli snygg, samtidigt som hennes dotter inte ville veta av henne.


Jag säger inte till henne att det är sanningen. Jag säger att det är så vi andra ser dem. Det är så vi kommer att minnas dem.

De kommer att få kämpa för att skrubba bort bimbostämpeln resten av sitt liv.

Hur mycket är då femton minuter i rampljuset med minimal bikini värt?



Min dotter får absolut inte titta på Paradise hotel. Det är inte TV för barn.

Hennes kompis föräldrar spelar in programmet till sin dotter på video eftersom hon ligger och sover då och annars missar de vuxna intrigerna i årets mest omtalade såpa med vuxenrelationer gone bad.



Man häpnar.

Dagen efter baket

Jag är hur trött som helst.
Igår bakade vi bröd i bagarstugan från åtta på morgonen till strax efter sex på kvällen. Vi gjorde två degar på vardera 8 kg mjöl och det blev närmare 170 mjukkakor tillslut.




Båda barnen var med och hjälpte till, även om sonen blev lite väl rastlös tillslut och jag skickade hem honom med farmor ett tag.




Ikväll somnade han i soffan för sex på kvällen. Det gick inte att väcka honom så jag bar upp honom till sängen. Klockan åtta vaknade han och kom ner och drack en flaska välling, och sen bar jag upp honom en andra gång. Inte så bra för min rygg, men oj vad mysigt. Det är svårt att låta bli när han tittar sådär bedjande med sina vackra blå ögon och jättesömnig blick. Ibland är det alldeles underbart att bli "lurad" att bära upp honom.

Tre matminnen jag aldrig glömmer

1. Första skeden Häagendasz glass jag åt. (ja... bara en sked var det nog inte..det var nog snarare hela byttan. Japp. Alltihop åkte ner. swoosh sa det bara.)

Glass kan aldrig bli fel. Men Häagendasz, är glassens RollsRoyce och den smakar därefter.



2. Renfilén på N&M:s bröllop.

Mörare kött har jag aldrig ätit i hela mitt liv. Jukkasjärvi värdshus: hatten av för er!



3. Den där natten för ett par år sedan, någonstans vid tre snåret, när jag var ultratrött och bara skulle ställa in något i kylen.

När jag öppnar kylskåpsdörren smäller det till, och hela grytan full med tomatsoppa brakar i golvet.


Följande timme tillbringar jag med att torka tomatsoppa från kyl, golv, väggar, tak, möbler, allt ni kan tänka er inom en tre meters radie.


Så mycket svordomar som kom ur min mun har nog inte ens den mest härdade straffången hört förut. Jag tog det hela till en helt ny nivå faktiskt.

Morfar

-"Jag ångrar verkligen inte att jag följde med dig Mamma idag till Morfar".



Sa dottern efter att vi kommit hem.



Skönt för mig att höra eftersom hon inte kunde välja om hon skulle följa med eller åka till Pappa (det är egentligen Pappas helg nu), och det slutade med att jag sa att hon skulle följa med mig (med Pappas välsignelse såklart).



Även om det kanske inte verkade lika roligt att åka till Morfar som inte pratar svenska superbra trots trettio år i sverige, när Pappa med familj skulle göra annat som var kul, så är jag glad att hon följde med.

Att träffa Morfar som bor 13 mil bort och som vi inte hälsat på på över ett år är ändå viktigare än att träffa kompisar till Pappa och Styvmor som bor här i stan. Det är jag helt övertygad om.



Morfar blir ju inte dessutom knappast yngre.

Jag är ganska orolig för honom. Han har varit sjukskriven efter ett benbrott i flera år och har lagt på sig ganska ordentligt med vikt. Nu har han haft hjärtproblem och det känns verkligen inte roligt med tanke på att hans Pappa, min Morfar dog när han var 57 år i hjärtattack.

Nästa vecka fyller Pappa 58.

Ullbollar

Idag åkte jag och kidsen och hälsade på morfar och hans hundvalpar.
Anledningen egentligen var att åka över till Finland och köpa en ny Reima overall till sonen (De hade redan sänkt priset på dem också, så vi betalade 125€ för den.)
Vi passade samtidigt på att åka till en mataffär och handla lite finsk mat och godis också.

Det måste vara himmelriket. Tupla så långt ögat når.

Men den verkliga behållningen för ungarna blev givetvis de fyra sex veckor gamla valparna som bara var så vansinnigt söta och ulliga. De rultade omkring och var så underbara att min dotter hade svårt att acceptera att hon inte fick ta med en hem. Hon bar omkring en av dem under tröjan och där somnade valpen och hade det bra. Dottern tog det som ett tecken på att det var meningen att hon skulle ha hunden. Givetvis blev det ingen hund. Förutom att alla var tingade så kostar de en jävla massa tusenlappar också, plus att ingen är hemma om dagarna nu och kan ta hand om en valp. Så hund, det får vi skaffa något annat år isåfall.

Farsans fru lagade mat åt oss också. Entrecot med pommes och bernaisesås. Till efterrätt nybakta bullar och saft. Hmm. Behöver jag säga att min vikt knappast minskade idag.
För övrigt är jag fortfarande helt sjukt chockad över vikten. Jag kan fortfarande inte tro det. 79.4 fucking jävla kilo!!! Man häpnar! Och jag som ändå tyckt när jag sett mig i spegeln att det var rätt så okej senaste tiden. Jag måste ha varit in big denial.

Att ha en valp under tröjan är mysigt.

Och så är de så fruktansvärt mjuka att man måste pussa på dem massor!

Ja men herregud!

Den nya vågen är inte nådig.

Den förra vågen var visst en glädjevåg, trots att den diffade några kilo fram och tillbaka. Då kunde jag ju åtminstone låtsas att jag vägde ca 75.4 kg.


Morgonens chockbesked: 79.4 kg.

Herreherreherregud.

*inte bryta ihop..inte bryta ihop...inte bryta ihop*