Var går gränsen?

Sedan start har jag läst Skugges blogg.

Jag tyckte från början att det var kul att läsa hennes blogg eftersom hon var så modig och frispråkig och varvade nojor och dagiskräksjukor med tyngre ämnen. Det var underhållande.



Sen någonstans på vägen så känns det som att det började gå utför.

Jag vet inte om det beror på den enorma mängden mail av varierande art som dimper ner i hennes inbox eller vad det är som gör att hennes attityd verkar ha förändrats.

Jag känner närmast obehag när jag läser Lindas blogg allt som oftast numera.



Självklart skall inte alla bloggar och krönikor vara tillrättalagda, politiskt korrekta och bekväma.

Linda skriver ofta bra om många viktiga saker.



Men jag tycker också att Linda ofta går över gränsen för vad som är okej.



Jag känner inte Linda mer än via hennes blogg och hennes krönikor.

Men i hennes blogg påminner hon mig om något jag upplevt allt för många gånger i min barndom. En sorts person som finns i varje skola.

De där tjejerna som var tuffast i klassen.

De som nästan ingen vågade säga emot, av rädsla för att själva hamna i det kalla strålkastarljuset och bli utsatt.

De som kände alla de coola och sällan trevliga killarna.

De där tjejerna som tittade med nedlåtande blick och fällde en så sylvass kommentar som de bara kunde. En sådan som ingen tyckte var rolig, men som alla fnissade åt, för att de inte vågade annat.



Och jag tycker inte det är modigt längre.

Jag får bara ont i magen.