En känsla så stark

Februari 2001. Vi skall strax kliva av båten och sätta våra fötter på Phi Phi Don för första gången. Denna fantastiskt vackra lilla ö som jag skall sakna så oändligt mycket när jag kommer hem.



Det är här vi bestämmer oss för att försöka få barn.

Nio månader senare föds vår son.



Jag har längtat, längtat så efter att sätta mina fötter på den vita sandstranden igen.

Jag har drömt om att åka tillbaka.

Om att gå där med sonen.

Det där underbara stället som för alltid förknippas med honom. För mig.



Drömmen har fått sällskap av ett behov.

En känsla så stark att den är svår att värja sig från.



Den 26 December kom vågen och sköljde tvärs över ön.

Jag var inte där fysiskt. Men mitt hjärta var där.

Jag minns att jag satt i bastun hemma och bara grät och grät och grät.

Tänkte på alla de föräldrar som precis innan gått där med sina barn. På den där stranden de också längtat till.



Handfallen stod jag i Sverige. Med en tom plånbok, en värkande rygg, men med en vilja att hjälpa. Göra något. Vad som helst.

Att skänka några kronor av de få jag hade kändes inte nog.



Jag bläddrade mig igenom sida efter sida i tidningar och på internet och grät mig igenom alla människoöden.

Den 6 Januari snubblade jag över en notis. En frivilligorganisation som behövde volontärer för att hemma vid datorn sortera ut kännetecken från bilder på omkomna.


Ett mail och tjugofyra timmar senare började jag arbeta. Systematiskt gå igenom bild efter bild. Jobba i photoshop, klippa ut delar av bilderna. Klockor, smycken, baddräkter, tröjor, tatueringar. Allt som kunde vara till hjälp vid identifieringen av de omkomna.

Jag klippte och klonade. Retuscherade och fixade till. Suddade bort all hud, allt blod.

Gick igenom bild efter bild efter bild efter bild.

Dag efter dag.

Kontakter med myndigheter. Letade efter försvunna. Hittade. Skickade in till polisen.

Ständig kontakt med de andra volontärerna.

M och A. Så viktiga för mig. Fanns alltid där. Samma upplevelser, samma intensiva sorg över alla dessa barn, föräldrar, systrar, bröder. Samma brådska. Söka, söka, söka.



Så många tusen bilder.

Så många ansikten jag minns.

Så många som fick namn, blev en person. Någon som var så älskad, så saknad.

Så mycket förtvivlad sorg att möta.



Och det där behovet.

Som bara växer sig starkare.

Jag behöver åka tillbaka till den där stranden.



Jag har drömt så många gånger att jag går där.

Stranden är full av föräldralösa sovande barn. De är så många att jag inte kan ta ett enda steg. Måste ta mig framåt. Jag försöker sätta ner fötterna försiktigt. Men jag kan inte utan att väcka dem. De vaknar och gråter, och jag kan inte trösta. Jag bara vadar genom havet av sovande barn, försöker ta mig vidare. Tar mig igenom. Bakom mig hörs gråt av saknad. Jag faller handlöst ner på sanden. Borrar in fingrarna i det vita mjölet. Gråter så att jag inte kan få luft.

Vaknar, gråtande.



Jag behöver åka tillbaka.