Vaggan

På loppis förra våren snubblade jag över en jättevacker babyvagga. Precis en sådan som jag alltid önskat mig när mina barn var bebisar.



Ovanpå vaggan stod en massa bråte så den hade stått där obemärkt hela dagen. Mina hökögon såg den ändå och efter att ha lyft undan alla grejer så tittade jag med längtande blick och fladdrande ögonfransar på sambon och sa "snäälla, den är så fiiin".

Så vi köpte den för några hundralappar och släpade hem den under förutsättning att jag skulle ställa undan den någonstans tills det blev aktuellt att använda den. Om det blev det.



Fortfarande står vaggan i hallen på övervåningen och fungerar som avlastningsplats för mina kläder. Medarna är superbra att slå tårna i mitt i natten på väg till toa i mörkret och trots det så är den så fin så fin.



Sonen lekte precis lite med den och jag sa åt honom att vara försiktig.

Mamma: "Där ska ju en bebis ligga om vi får en bebis nån gång"

Sonen: "Ja, ska den ligga här ute i hallen och sova då?"

Mamma: "Nej, inte i hallen kan den ju inte sova. Den får sova i vaggan inne i Mammas och Pappas sovrum".

Sonen: "Neej. Den ska ju sova i mitt rum. Med mig. Snääääälla Mamma??!"

Säger han med bedjande röst och fladdrande ögonfransar.



Så gulligt.



Han lär få vänta. Här är det inga bebisar på gång än på ett bra tag.