...

Till dig som anonymt ställer dig funderande till hur jag med diskbråck klarar av att träna, men inte ta hand om mina barn.


Även om du har erfarenhet av denna sjukdom så går du inte i mina skor.

All träning jag gör, gör jag i samråd med läkare och sjukgymnast, som har ordinerat aktiv vila.

Jag har ont varje dag hela tiden. Jag har väldigt svårt att lyfta mina barn och göra saker som att plocka ur diskmaskinen, klä en vinteroverall på ett bångstyrigt barn, dammsuga, sitta, eller ligga längre stunder. Dessutom äter jag starka värktabletter dygnet runt.

Du som säger dig ha erfarenhet av denna sjukdom själv borde väl veta att vissa dagar är bättre och andra sämre. Under mina bättre dagar klarar jag mer, och under mina sämre klarar jag ingenting.

Varje dag får jag känna efter vad jag klarar av och vad jag inte klarar av. Varje dag får jag anpassa min träning till den nivå som fungerar. Men jag måste träna. Det är enda sättet att bli bättre på och det borde du veta.

T.e.x har jag nu under två veckor planerat att träna body pump på onsdagar. Ingen av dessa onsdagar har jag klarat av det. Det fungerar inte idag. Men jag gör min träningsplanering varje vecka, gör upp en plan och gör allt som står i min makt för att bli frisk.

Att lyfta och konka omkring på en 12 kilos bångstyrig ettåring hela dagarna är inte ett moment som jag klarar av. Att lyfta en femkilos vikt i varje hand (som inte gör allt de kan för att ta sig ur mitt grepp) 2x10 repetitioner några gånger i veckan på rätt sätt är en helt annan sak, och är dessutom den rehabilitering jag behöver för att förhoppningsvis snart kunna hantera min son också utan att hela tiden bli sämre av det.

Det är personer som du, som tror att du, bara för att du har upplevt hur det var för dig, vet och kan mer än vad mina läkare, min sjukgymnast och jag själv vet, (jag som lever i den här kroppen), som gör det så mycket svårare att hålla modet och orken och självkänslan uppe.

Jag förstår ärligt talat inte syftet med din inlägg. Är det att få mig att må dåligt över att jag kämpar för att bli frisk? Är det för att få mig att känna mig som en dålig förälder, för att jag inte klarar av att fysiskt ta hand om mina barn, men att jag klarar av att släpa mig till gymmet flera gånger i veckan av den enda anledningen att bli frisk och stark? Nu när det här är det enda sättet för mig att bli en så bra mamma jag kan.

Du gjorde mig ledsen, men jag tänker inte ha dåligt samvete över att jag tränar.

Jag tränar för att bli frisk, även om det gör ont att träna, för att jag en dag skall slippa ha ont i kroppen. Och jag tränar för att bli stark, så att jag en dag skall slippa ha lika ont i hjärtat som jag har i ryggen, för att jag just nu inte kan lyfta mitt barn.