Mer om det här med träning och värk

Anonym nr 2 undrade varför jag tog åt mig.

Jag tar givetvis åt mig, om någon helt anonymt ifrågasätter om jag är sjuk eller inte.


Det kanske uppfattas som att jag tränar mycket, för jag är ofta på gymet. Men att gå till gymet är också den enda fysiska aktiviteten jag får och kan anpassa till min värk, för det är det jag måste göra: anpassa min träning hela tiden beroende på hur det känns i ryggen. Om vi tar exemplet spinning, så är det en aktivitet som är skonsam mot ryggen, förutsatt att jag lyssnar på kroppen. Jag kan inte som alla andra dra på en massa motstånd och stå upp och cykla längre perioder. Jag får snällt acceptera att sitta ner och ibland prova stå en kort stund. "Jumps" som det kallas, funkar inte alls. Då sitter jag ner och cyklar.

Jag har provat aerobics i några omgångar under förra våren och hösten, men det går inte alls. Det som för andra är ett normalt aerobicspass är för mig alldeles för mycket snurrar, vridningar och hopp. Sist jag försökte, fick jag lämna passet efter några minuter. Så det är bara att gilla läget, och inse sina begränsningar.
Sneda, tunga, plötsliga rörelser är absolut värst. Då blir jag mycket sämre direkt och istället för den där molande värken som ständigt sitter i svanken, så känns det som att någon har kopplat på strömförande knivar i ryggen som ger mig plötsliga jättekrafiga elchocker som strålar ner i benen, hela vägen till tårna. Värst är det på höger sida av ryggen, och det strålar ner smärta i höger ben om jag sitter en längre stund.


Det är svårt att hitta en lagom balans mellan träning och vila för att kroppen skall orka med och bli bättre. För min del fungerar det bäst att åka in ofta, och träna försiktigt men fokuserat med rätt aktivitet.

Det funkar bättre för mig än att bara åka in ett par gånger i veckan, eftersom jag annars inte håller igång kroppen på samma sätt, och då är det lätt att jag tar i för mycket och skadar mig. Det är det där klassiska "idag känns det bättre, nu måste jag passa på att göra alla de där sakerna jag inte kunde häromdagen när jag hade så ont", och så blir man sämre.

Lagom träning, ofta, är det som funkar för mig.

Det betyder inte att jag inte har ont, för det har jag hela tiden. Jag har bara hittat ett sätt att just nu leva med smärtan och hittat vägar för att fungera någorlunda normalt och hålla mig vid mina sinnes fulla bruk.


En annan svår sak med att ha ständig värk, (utöver det självklara att ha ont och vara begränsad av det), och att ha ständig värk i en del av kroppen som ryggen, har för mig också varit att det är en så "osynlig" värk. Om jag bryter ett ben eller en arm, så syns det på kryckor och gips, men att ha ont i ryggen syns inte på samma sätt. Det finns fler än jag som lider av att ha "osynliga" sjukdomar, och som möter på oförståelse, t.ex de som har whiplashskador och firbromyalgi. Det är otroligt frustrerande att ständigt behöva förklara och vara i behov av hjälp från andra för att utföra vanliga vardagssysslor. Om man bortser från att jag inte går lika smidigt som andra, haltar ibland, inte kan böja mig ner och lyfta upp saker lika lätt som andra kan, och är en bitch hela dagarna för att den ständiga smärtan gör att jag konstant är trött och på dåligt humör, så syns det inte på mig att jag har ont. Att exempelvis böja mig ner och ta upp något från golvet är jättesvårt. Jag har lärt mig att plocka upp mindre lättare saker (som kläder) med hjälp av vänster fot och tår. Jag håller i mig i en vägg, greppar plagget med tårna och lyfter foten bakåt mot rumpan så att jag når plagget med handen. Det fungerar mina bättre dagar. Och framförallt fungerar det mycket bättre att göra så de dagar då jag har tränat och inte är lika stel.


Att ha ont och vara sjukskriven är verkligen ingen dans på rosor. Jag avskyr att jag har det såhär nu. Jag vill kunna vara en lika bra mamma som alla andra, och så känns det inte nu. Jag mår jättedåligt över det, och jag mår jättedåligt över att min sjukskrivning gör att vi varje månad får vända på slantarna för att kunna betala räkningarna och äta mat. Jag kan inte minnas när jag hade råd att köpa kläder till mig själv sist, eller när jag inte hade ont i magen i flera dagar för att det var dags att betala räkningar.


Min bästa, lyckligaste tid hittills, var perioden innan jag blev gravid nu igen, när jag inte hade lika ont i ryggen, jobbade heltid, älskade mitt jobb, och hade råd att leva. Det är dit jag strävar. I väntan på att få träffa ortopeden och en eventuell operation är de enda medel jag har för att på egen hand försöka ta mig i mål: värktabletter, träning och viktminskning.

Och det är det jag jobbar på nu. Till 100%.