You blame yourself for wanting more

Jag känner hur vreden bara river inuti kroppen. Jag har noll tålamod och jag är så jävla förbannad för att det gör så förbannat ont vad jag än gör.

Imorse kändes ryggen hyfsat okej, och givetvis gör jag samma misstag gång på gång, som de flesta i min situation gör, nämligen att man passar på att göra en massa "måsten" i hemmet som man annars inte klarar av och som ständigt ligger på ens dåliga samvete. Imorse åt jag frukost, tog ur diskmaskinen, ställde i diskmaskninen och dammsög. Nu är jag helt knäckt. Och förbannad. Förbannad över att jag aldrig någonsin lär mig att låta bli.

Det är bara det att jag känner sådan ångest över att be D fixa diskmaskinen även de dagarna då jag är lite bättre. Jag dövar mitt konstant dåliga samvete med att tänka att det säkert går bra den här gången om jag är försiktig. Det gör det sällan. Det händer ju att det går bra, men nio av tio gånger så blir jag mycket sämre igen. Det tar tid att gräva sig ur den här gropen som rygghelvetet försatt mig i.

D tog barnen med sig till svärfar precis. Och jag känner sådan lättnad över att få bli lämnad ifred med min värk och mitt dåliga samvete. Jag vill inte vara arg, sur och otrevlig. Men just nu är jag det och då känns det bra att vara själv. Så slipper resten av familjen mig och mitt humör.