Ortopeden

Idag var det den stora dagen för ortopedbesöket.
Jag har knappt sovit inatt av nervositet, och drömt märkliga drömmar om någon svart gestalt som jag kastat mig igenom för att bevisa att jag inte är rädd.

Jag tog D med mig som stöd, och det var ett bra drag, för det första för att det blev en hel del väntan och det är ju alltid trevligt med sällskap, och för det andra för att det var bra för honom att få vara med och höra allt läkaren säger som ett extra minne, och för det tredje för att han skulle höra allt läkaren sade och kunna ställa frågor själv som jag kanske inte hade tänkt på.

Jag fick dra hela den ultralånga historien om mina ryggproblem, och sedan undersökte han min rygg ordentligt.

Resultatet blev ganska precis som jag hade hoppats.
Han sade att eftersom jag nu var på bättringsvägen och diskbråcket verkar börja läka så tyckte han att jag skulle fortsätta med det jag redan höll på med eftersom det var tydligt att jag var inne på helt rätt spår. Träna och fortsätta med viktminskningen.
Han trodde inte att jag var hjälpt av en operation i nuläget, men att om läget skulle ändras och jag skulle bli mycket sämre igen så fick vi omrevidera situationen. Men just nu ska jag bara forstätta som jag har gjort och jobba för att bli bättre och sen börja försöka komma tillbaka till arbetslivet gradvis beroende på hur jag mår.
Sen fick jag en korsett, en såkallad ortos utprovad som jag kan använda som stöd för ryggen när jag skall göra något särskilt och behöver stöd, eller de dagar då jag har mer ont. Jag får känna efter själv hur det känns och när jag behöver den helt enkelt.
D frågade om jag kunde springa och om det fanns något annat som kunde vara skadligt för min rygg. Men doktorn sade att jag fick känna efter hur det kändes för mig, och att om det kändes bra att springa så var det inte några problem. Skönt!!

Så det känns bra att ha fått det där ortopedbesöket ur världen och det känns bra att jag har fått något konkret som kan hjälpa mig när jag har ont.

Det var inte tjejen på bilden som hade skrivit texten. Och hon ville inte gärna bli ihopkopplad med hårige herbert som envisades med att stå nära bara för att han hade en likadan ortos.
Dessutom var det ganska tröttsamt att hela tiden gå med armarna i luften. Man kan ju bli på dåligt humör för mindre.