Svacka

Jag är på väg till träningen.
Ut på promenad först och sen till gymet är min plan.

Jag måste erkänna att de senaste tre veckorna har varit allt annat än träningsfyllda.
Jag har fått en svacka.

Vikten står still, går varken upp eller ner.
Det känns motigt att åka till gymet.
Jag känner mest för att hasa omkring hemma och stänga dörrar och fönster, dra ner rullgardinen och bara tycka synd om mig själv och min rygg.

Jag har analyserat vad det beror på.
Jag tror att jag har ångest över ortopedbesöket och att resultatet från magnetröntgen nu har hunnit ikapp mig.
Visserligen är jag glad över att det verkligen var diskbråck eftersom jag känner att det är något fel. Det hade inte varit så kul att vara inbillningssjuk eller ha något annat diffust ryggproplem som ingen trodde på trots smärtan. Och hellre diskbråck än cancer. Man får försöka se det hela positivt.
Men.
Men.
Men.
Tänk om ortopeden säger: "Det här gör vi inget åt. Det här är inget problem". Skall jag då gå omkring såhär resten av livet eller? För det verkar aldrig vilja gå över.
Eller tänk om ortopeden säger: "Det här opererar vi!" För tänk om operationen går fel. Tänk om jag blir sämre i ryggen efteråt.

Dessutom fick jag brev från försäkringskassan i förrgår där det stod att de nu sänker min ersättning till 75%. Ekonomin går ju med nöd och näppe ihop som det är nu. Jag har fruktansvärd ångest varje gång jag skall betala räkningarna och jag vågar inte ens köpa kläder. Jag äger ett enda par jeans om de är snart tre år gamla.

Jag fick en grill i födelsedagspresent av familjen. Av mina föräldrar, svärföräldrar och både mina och makens syskon. Jättejätteglad blev jag.
Men nu drömmer jag om den där grillen hela nätterna och har ångest över att den är dyr.
Jag har mardrömmar varje natt.
Jag drömmer märkliga saker. Om tänder som lossnar, om håret som inte blir klippt, om att jag inte kan röra mig eftersom ryggen strejkar och jag inte kan springa från alla möjliga underliga faror som hotar. Jag drömmer att det händer hemska saker med mina barn och att jag inte kan rädda dem för att min rygg låser sig.

Jag känner mig mest som en värdelös jävla sopa som bara tar upp plats på den här jorden och som inte är till nytta för någon.

Jag vill ha mitt liv tillbaka! Jag vill slippa ha såhär ont och jag vill JOBBA.
Det jag inte uppskattar är att regeringen så snitsigt drar undan mattan under mina fötter när jag redan står på botten av en djup djup brunn. De drar undan mattan så jag faller handlöst med ansiktet i kvicksanden och sen sparkar de lite på mig och säger "Upp och jobba med dig! sluta ligg samhället till last".

Tack för det. Då känns det ju mycket bättre.
Mobbarmoderater.