Kl 20:45 annandag påsk. Telefonen ringer.
Maken och jag ligger raklånga på varsin sida av soffan. Muttrar och surar lite båda två.
Jag: Vem är det som ringer såhär sent?! (kvart i nio på kvällen).
D: SUCK
Jag: Du får svara. Det är garanterat din pappa. Det är nästan alltid han som ringer på kvällen.
D: SUCK!
Han masar sig upp och hittar den trådlösa telefonen (som är den enda som fungerar, vilket ibland kan bli lite stressigt när det ringer och vi inte kan hitta den från sitt gömställe under soffan/på toa/under tvätthögen/i köksskåpet). Han svarar och pratar ett tag.
Jag: Var det han?
D: Ja. Han ville att jag skulle räkna ut någon vinkel i något hörn. Han sitter med våra husritningar. Men jag sa att han får ringa imorgon. Jag orkar inte såhär sent. (kvart i nio på kvällen).
Jag: Han är som en duracellkanin. Var får han all energi ifrån?
tisdag, mars 25, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hehehe - känner igen det där jag... Likadant här hemma. *S*
SvaraRaderaHa en fortsatt bra dag/vecka
Kram
// Eva
Haha, känns igen. Fast vi har ju inte ens kids.
SvaraRaderaIna, det är fler borta hos mig som vill veta mer om hur man tar bäst möjliga bilder och hur man själv blir så bra som möjligt på bild.
Kan inte du köra lite fotoskola här hos dig?
Så kan du ju ge ut det hela som en coffee table-bok i slutändan.
Amanda: Åh. Det skall jag ta och tänka till på. Återkommer!
SvaraRadera