Farmor

Jag tänkte berätta för er om min farmor.
Jag läste i Aftonbladet om Lesley Ware som har tolv barn, vilket nuförtiden är något som folk höjer ögonbrynen åt.
Hon är lite som min farmor, fast frivilligt.

Min farmor födde sexton barn under sitt 76 åriga liv.
Tretton av de barnen överlevde med fördelningen tio pojkar och tre flickor.
Min pappa är nummer sju i barnaskaran. Mellanbarn skulle man kunna höfta till med.
På den tiden då min farmor fick sina barn var inte preventivmedel något som var lätt att få tag på. Farmor tillhörde inte heller den religiösa skaran, som skaffade barn för sin övertygelses skull, hon hade bara väldigt lätt för att bli gravid. Det var bara att tacka och ta emot den ena bebisen efter den andra och masa sig upp till ladugården för att ta hand om korna dagen efter förlossningen.

Farmor förlovade sig när hon var 19, fick sitt första barn när hon var 20 och sitt sista när hon var 42.
Hon var gravid i sammanlagt tolv år, eller 144 månader av sitt liv. Till det dessutom en massa år av amning.
Trots knapra förhållanden, med krigstider i Finland lyckades hon hålla hela familjen med alla överlevande barn intakt. Ända tills farfar dog vid 56 års ålder av en hjärtattack.
Men av de tretton barn som överlevde sin bebistid, levde alla ännu när hon själv dog 1992.

När farmor gick bort var jag 17 år och hade tillbringat många somrar hemma hos henne i hennes hus vid det stora potatislandet. Där stod dörren alltid öppen för mig och mina kusiner. Och tro mig, jag har många kusiner.

Farmor hon lärde mig hur man på bästa sätt tvättar och skalar nyupptagen färskpotatis. Hon lärde mig att själv hämta små potatisar i landet, sätta dem i den stora hinken tillsammans med lite vatten och sen röra runt för kung och fosterland (eller ja, president i det här fallet), tills potatisen var alldeles ren och fin. Hon lärde mig att själv kokad den och göra dopp i kopp i hennes kök. Många var de dagarna då jag kokade färskpotatis medan hon satt och gungade sin gungstol. Mitt självförtoende i köket växte verkligen där.

Min farmor var en fantastisk människa. Hon hade alltid tid för mig, och jag kände mig aldrig som en i mängden bara trots att vi var så många barnbarn som kom och gick dagarna i ända.
Då, när jag var barn förstod jag aldrig vilket hårt liv hon hade levt. Det är först efter att jag själv har fått barn som jag verkligen uppskattar det enorma arbete hon gjorde och vilken uppoffring det måste ha varit att bara ta hand om andras behov hela livet.
Min älskade farmor.

Farmor och Farfar på sin förlovningsdag. Farmor var 19 år.