Jag måste ha denna bok

Botaniserar i recepthyllan hos svärisarna och hittar en måste ha-bok. Drömmer mig bort till kladdiga chokladpajer och himmelskt mastiga chokladtårtor.

Klappar jag fick

Ett jättetrevligt förseglat fodral... utan skiva. WTF! Och på butiken var de slut så jag fick inget spel när jag gick tillbaka med fodralet heller. Storebror och jag är djupt besvikna. Jag får beställa spelet någonstans ifrån.

Handsfree till min mobil. Men vilken skall man ha? In ear-modellen som här ovan, eller sådana gossiga som man inte trycker hela vägen in och därför hela tiden ramlar ut. Fördelen med de senare är att jag då även kan höra omgivningen lite istället för bara mig själv flåsa som om jag hade försökt springa maraton men misslyckats. Ja ni hör: I lands-problem.


Den nya doften. Efter en hel dag fram och tillbaka mellan Åhléns och Smedjans parfymbutik med diverse dofter lite här och lite där som maken fick lukta på med jämna mellanrum, kom vi överrens om Christina här ovan eller Britney.
Jag ville helst ha någon Dioooor eller Chanellll eller något lite sådär vuxet, gott, lyxigt, men när de dofterna envisades med att kosta dubbla priset jämfört med de andra, och framförallt luktade de starkt av tvål eller som en medelålders cougar i jakt på lammkött, så fick jag lägga pinsamhetsfaktorn på hyllan och bara känna på dofterna och inte tänka på namnet på förpackningen. Med uteslutningstekniken utkristalliserades dessa två och Brittans doft var slut överallt så det fick bli Christina.

Ah, ljuva jul. Äntligen är du förbi.

Jul jul strålande jul

Sitter framför dotterns dator med sonen i knät och försöker få en snabb stund vid datorn. Dora utforskaren går för fullt här bredvid och jag gör mitt bästa för att stänga ute ljud- och synintrycken från programmet och bara... vara.

Julen har varit lugn och trevlig. Vi har knappt varit utanför dörren, mer än på själva julafton som vi firade hemma hos makens moster med familj. Skönt att för en gångs skull sitta i soffan och stirra på Kalle istället för att slava i köket. Yeah.
Den bästa julklappen var för övrigt lilla nykusinen som sprängde 1 kg vallen ett par dagar innan jul och nu i fredags fyllde hela 7 veckor. Men det är en lång resa och vi håller alla tummarna fortfarande så hårt det bara går.

Idag kom pappa också och hälsade på. Med sig hade han lite godis (4 askar) och en 6 kilos skinka såhär efter jul. Vi som inte ens har ätit upp den förra skinkan än. Jag tänkte vara smart och dela med mig med minst hälften till min bror med familj som är i stan på besök, men det visade sig att pappa hade köpt en likadan 6 kilos skinka till dem. Så om någon är sugen på lite skinka så finns det här i överflöd.

Annars känner jag verkligen att jag vill till gymet. Förutom att jag har tusen saker på min to-do-lista, så är min träning svårt eftersatt. Behöver verkligen komma ikapp med konditionen igen.

El Grano

Äntligen har vi köpt gran. Den bara stod där alldeles disneyaktig och vacker. Den första granen jag såg. Det har aldrig hänt förut. Köpa gran brukar ta lång tid.

Julen står och knackar på dörren

Snön vräker ner idag och jag har världens jäkla mensvärk så Lillebror och jag har inte varit utanför dörren ens. Istället somnade vi båda i soffan framför Dora utforskaren och vaknade av att Storasyster kom hem från skolan och förvånat undrade hur jag kunde ligga och sova till ljudet av Dora. Tydligen går det jättebra om man bara är tillräckligt trött, men drömmarna blir lite märkliga eftersom de även innehåller Dora, Boots och Swiper.

Annars då. Julen står för dörren. Granen är inte inhandlad, klapparna är varken inhandlade eller inslagna färdigt, julmaten är inte lagad och vi har inte städat hemma. Jag älskar julen, men jag börjar bli less på att vara den ständige projektledaren för att få ihop Operation: Jul.
Undrar vad som händer om jag bara skiter i att bry mig och låter resten av familjen ta lite ansvar. Jag vet inte om jag vågar chansa utan en vettig plan B.

Big lights will inspire you

Jag har alltid drömt om att åka till New York.
Jag vet egentligen inte vad det är som lockar, men den här låten, den här refrängen, den fångar precis det jag alltid har trott är New York.
En dag skall jag också åka dit och se staden med mina egna ögon.

Jag har sytt med darriga fingrar

Pyttelite seg idag, men faktiskt förvånansvärt pigg ändå efter gårdagens julfest hos Mió.
Jag hade jättekul, dansade mig alldeles svettig och lyckades otroligt nog dricka en lagom mängd vin.

Idag väntar terminens eldprov för nervösa Storebror som har dansuppvisning på Kulturens Hus. Jag har sytt en Robin Hood kostym med tillhörande hatt i filt under dagen, som han med trumpen min tog på sig innan han åkte iväg till genrepet. Vad som var felet fick jag aldrig riktigt klart för mig, kanske var det bara nerverna. Hur som helst så är ungen nu ordentligt stajlad och jag kan andas ut.

O helga Sissel

Jag jobbade för Röda Korset igår på Sissel Kyrkjebös julkonsert.
Herrejessus vilken pipa människan har.
När Sissel mot slutet tog i och sjöng ut O helga natt så var nog inte ett öga torrt på arenan. Det torkades tårar överallt och alla pensionärerna (jaja, men de är ju flest) ställde sig upp på sina sköra ben och gav henne en stående ovation. Själv hade jag också både gåshud och tårar i ögonen, för jag har då aldrig i hela mitt liv hört något så överjordiskt vackert på en konsert.
Och precis då infann sig julstämningen även för mig.

Halleluja och så vidare

I helgen möblerade vi om här hemma. Vi flyttade ner vår dubbelsäng till kontoret/gästrummet och så fick barnen egna rum uppe.
Den första natten var inte kul alls. Att behöva gå uppför trapporna varje gång Lillebror vaknade kändes inte som någon höjdare och efter halva natten orkade jag inte gå nerför trapporna igen utan slocknade i Storasysters rum som den här veckan står tom.
Men nätterna efter det.
Inte ett pip.
Han har sovit hela nätterna tre nätter i rad.
Och jag tänker inte alls säga peppar, peppar och ta i trä och spotta tre gånger över axeln eller allt vad man nu säger och gör när man helst av allt bara vill be till gud på sina bara knän för att ungen skall sova.
Istället tänker jag bara känna mig otroligt tacksam över att jag fått sova tre hela nätter i rad och jag tänker inte för ett ögonblick förvänta mig eller önska att det fortsätter. Jag bara tackar och tar emot.

Jobbcoach och träning

Idag har jag varit på ett givande möte med min nya jobbcoach. Det var betydligt mer givande än vilket besök som helst hos arbetsförmedlingen. Mycket positiv energi och pepp.

Efter mötet tog jag äntligen mig själv i kragen och styrde näsan raka vägen till gymet strax innan lunch. Tänkte för mig sjäv att jag skall gå på ett lunchpass, oavsett vad det är som står på scemat. Att stå och rycka i vikter lite förstrött kändes nämligen inte så motiverat så jag tänkte att ett pass passar bra och jag gissade att det skulle bli pilates, spinning eller något annat jag gjort förut, men se där tog jag fel.
På schemat stod cirkelträning, vilket jag upptäckte var styrketräning/kondition/funktionell träning i ett pass uppdelat på tolv olika moment. Och jääääääklar vilket pass. Jag kan inte minnas när jag någonsin har varit så slut med darrande muskler i hela kroppen. Inte ens boxningspassen var så här hårda. Det är första gången jag har varit så slut i armarna att jag inte ens klarat av att hålla mascaran uppe nog länge för att sminka mig, utan att ta stöd av den andra armen. Helt galet. Äntligen fick jag ett träningspass som liknar de jag har sett på The biggest loser, och tänkt att det där vore något för mig. Bränna lite fett, om man säger så.
Jag gissar att jag knappt kommer att kunna röra mig imorgon.

En utvilad morgon

Jag älskar söndagsmorgonar. Den enda dagen i veckan jag får sova tills jag vaknar av mig själv och känner mig ganska utvilad. Maken klev muttrande ur sängen vid halv sju i morse när Lillebror hade vaknat, och jag fick ligga kvar i värmen under täcket, trycka in öronpropparna och somna om med gott samvete eftersom det igår var jag som klev upp muttrande vid halv sju.

Vilken skillnad det är förresten. När jag var tonåring kunde jag utan problem ligga och sova till tolv och ändå var jag hur trött som helst. Nu vaknar jag vid nio och är helt utvilad och nöjd. Jag skulle aldrig kunna ligga kvar till tolv (om jag inte hade varit vaken hela natten).

När kliver ni upp en söndagmorgon då ingen väcker er?

På jakt efter en ny doft

Julen närmar sig med stormsteg och jag inser att min parfym snart är helt slut. Den har varit underbar, men nu känner jag mig less och redo för något nytt.
Att hitta en ny doft är lättare sagt än gjort. Det är en hel djungel där ute i parfymdiskarna, så jag tänkte få hjälp av er alla därute som kanske har bättre koll och något bra tips på en riktigt god, men inte tung doft.
Vilka är era favoriter?

Dead tired or just dead

Det är ju det här med sömnen. Asså jag pallar inte snart, som den eviga fjortisen i mig säger.

Sedan Lillebrors operation den 26 Oktober har han sovit så jävla sjuuukt dåligt. Han vaknar stup i kvarten vareviga natt och ropar Mammaaaaaaaaaaaaaaa och så får jag släpa mig dit för att försöka få honom att somna om. Mot morgonen efter en sisådär 4-7 trippar till hans rum när jag oftast äntligen somnat in ordentligt och är mitt i en dröm så ljuder larmet på mobilen och jag får närmast stendöd masa mig upp för att väcka liv i arga, sura barn som också har sovit dåligt.
Det börjar kännas som ren tortyr.
Jag märker att jag blir smått personlighetsförändrad av all sömnbrist. Jag har gått från arg och bitchig självömkan till gråtig apatisk självömkan. Allt in the name of tröttheten, tröttheten, tröttheten.

Och så var det någon slug jävel som kom på att den extra kryddan för att få de arbetssökande, slutkörda föräldrarna att jobba hårdare är att tvinga dem att söka arbete på heltid, men bara få ha barnomsorg 15 timmar i veckan.
För jag säger då bara det, jag hinner banne mig inte få en endaste liten pryl gjord på de där ynka femton timmarna. Femton timmar är ingenting när man har hundra grejer som helst borde ha tagits itu med för länge sedan.

Två dagar

På måndagar och fredagar börjar vi förmiddagen så här. Liggläge i soffan, nära, nära. Drifting in and out of sleep, på tv:n bolibompa.

Schwarzwald a'la Ina del 2

Bakade tårta igår. En favorit i repris men med hallon istället för jordgubbar eftersom det är december och färska jordgubbar inte direkt duggar tätt på ICA.

Marängbottnar med hasselnötter och mandel, fyllning av grädde med riven mörk choklad nötter och kakao, samt hallon och grädde.

Tre saker

Svar på Amandas bloggutmaning

Jag är för gammal för:
- att vara så brydd om frisyren att jag går ute utan mössa på vintern.
-
-

Jag är för ung för:
- att tycka att jag är för gammal
- bingolotto
- kaffe

Jag har lätt för att:
- gråta
- komma ihåg saker
- ta åt mig

Jag har svårt för att:
- bada kallt
- vänta
- lyfta tunga saker

Jag vill bli:
- framgångsrik
- tillfreds
- mer vältränad (smalare)

Jag är ohyggligt tacksam för:
- min familj
- min förmåga att se framåt och gå vidare
- att jag är bättre i ryggen

Vinter

-Jag sade ju att det skulle komma snö!
Lillebror tittade triumferande ut genom fönstret igår morse och konstaterade att det äntligen var vinter ute och att han skulle få åka bob (/rattkälke/snowracer, välj själv) till dagis. För första gången efter operationen gick dagislämningen utan hysterisk gråt och hulkningar. Mitt mammahjärta har nästan brustit varje gång när Lillebror förtvivlat upprepat "jag vill vara hemma med diiig mamma!" när jag har lämnat honom på dagis och sagt hejdå. Men igår och idag var han äntligen tillbaka i sina gamla vanliga takter, med en kram, en puss, ett stort leende och en snabb vinkning innan han sprang in till sina kompisar för att leka. Lättnaden är enorm.

Morgonpromenaden till dagis förvandlades raskt till ett träningspass eftersom det hade kommit en decimeter nysnö under natten. Att först dra en treåring på oplogad gångväg till dagis och därefter plumsa upp och nerför branta kullar i mjuk otrampad snö blir svettigt och alldeles, alldeles underbart. Särskilt dagar som dessa då temperaturen ligger på -6 grader, solen är på väg upp och jag är den första som trampar spår i vinterlandskapet framför mig.
Ett Hallelujah moment.
Och det skall gudarna veta att jag verkligen behöver röra på arslet. Vågen pekar uppåt igen efter att jag försummat träningen under hösten och varit svårt B&J-beroende. B&J är knark för mig och jag kan inte låta bli, Cause it feels sooo good.

Grantankar

Julfascisten Amanda har skrivit världens bästa råd till alla som undrar hur man dekorerar en julgran på bästa sätt. Underbart!

Nu: dra ytterkläderna på mig och yngsta sonen och åka raka vägen till Rusta för att köpa ny julgransbelysning. Det kliar redan i fingrarna och jag vill klä gran nuuu, men eftersom vi alltid har en riktig gran så måste jag vänta till strax innan julafton. Pojkarna skall i år få varsin liten gran att ha på sina rum som de får klä hur de vill.
Det skall börjas i tid om de granpyntare skall bli.

Det nalkas mot jul

Förutom ett besök på arbetsförmedlingen så har jag julpyntat lite idag. Inget märkvärdigt, bara hängt upp adventsstjärnor i några fönster tillsammans med en extatisk treåring som oavbrutet har pratat om tomten. Han har kommit med den ena tomtehistorien efter den andra.

-Om en månad kommer det ganska många tomtar.
-Kommer det inte bara en tomte?
-Nej. Först kommer bara en tomte. Och SEN, sen kommer en NY tomte.

-Den nya tomten åkte skoter här bakom förra året och så gjorde han en back flip. Det såg jag.

Fantasin är det inget fel på iallafall.

Om inte berget kan komma till Muhammed osv.

-Mammaaaa, det luktar illa hääääär!
Storebror gastar vid datorn och jag går från köket och middagen som står på spisen för att se efter vad som står på.

Sensmoral: En potta är praktisk att ha eftersom man kan ta med sig den och bajsa där man kan få sällskap.

New Moon

Om en timme är det äntligen dags för filmpremiären som Storasyster och jag har väntat på. Äntligen! Jag känner mig som en förväntansfull fjortis.

Godishägring

-"Mamma, är det lördag idag?"
-"Nej, idag är det torsdag."
-"Är det torsdag idag? Varför det? Varför är det inte lördag? Jag vill att det skall vara lördag."

10 dagar

Mina barn har fått en kusin.
En liten, liten kusin, som är släktens lilla mirakel. Tio dagar gammal kämpar han sig uppåt på viktkurvan från födslovikten på 480 gram.
För tio dagar sedan hade magen precis börjat puta och de första sparkarna känts i magen. Men då i 22 graviditetsveckan kom värkarna, och fyra dagar senare gick inte förlossningen längre att hejda.

Dygnet runt går tankarna till lilla kusinen, och varje gång ett sms piper till i mobilen, så håller vi alla andan. Ständigt under vattenytan tills goda nyheter ger oss luft.
Idag är allt väl.

Och här hemma fortsätter vi att hålla tummarna att vi någon dag får träffa lilla kusinen.
Idag har det gått hela tio dagar sedan han föddes.
Varje dag är ett mirakel.

Work in progress

Jahaja. Då var man inskriven på arbetsförmedlingen igen.
Nu gäller det att fundera, planera och kalkylera på framtiden.

I stormens öga

Jag är så in i dödens trött och sliten idag. Trots att jag var hemma redan vid midnatt som askungen, men med båda skorna kvar på fötterna. Det blev en extremt lugn och beskedlig kväll igår. Endast en öl och en drink. Men hey, det räckte bra för mig. Väldigt trevligt var det hursomhelst. Känner hur mycket jag saknar att träffa Anna oftare när vi väl träffas.

Idag har dagen varit skit hittills. Jag har bråkat både med Storebror och med maken om bråket med Storebror och jag känner mig så jäkla matt och less på att det skall vara så förbannat komplicerat att vara förälder emellanåt.
Alla dessa konflikter suger musten ur mig.

När katten är borta...

Är ute på galej i dotterns skor och dricker sliskiga drinkar. Nya väskan får också vara med på bild.

Spöket i hörnet håller mig vaken

"Det går nog över" säger vi till varandra och ber till gudarna att vi denna natt skall få sova.
Av någon anledning (åldern, åldern, åldern) så har Lillebror blivit livrädd för ljud efter operationen. Det enda jag kan tänka mig är att han på uppvaket stördes och blev rädd så många gånger när pulsmätaren på fingret ramlade av eller inte hade kontakt och maskinen började larma, samtidigt som han mådde illa, kräktes och var morfindåsig. Efter det har han varit livrädd för allt som har med larm och visslingar att göra. Han har börjat prata mycket om brandlarm och eld, och vågar nästan inte sova för att han är så rädd. Han vaknar flera gånger per natt och är i upplösningstillstånd och pratar om larm och eld och "spöket som står där i hörnet" och så pekar han mot garderoben som står i ett hörn i hans rum. Jag tröstar och säger att allt är bra och att det inte finns några spöken. (Vid de tillfällena hoppas jag verkligen att det inte är så att det verkligen står ett spöke där som bara han kan se).
Självklart är det synd om stackarn som är så rädd. Men jag erkänner villigt att jag är så lagom road mitt i natten när jag varje halvtimma måste kliva upp för att trösta. Men, men. A mom's gotta to, what a mom's gotta do.

Tur att det bara var vanlig tusch

Det blev svårt för Storebror att hävda att Lillebror orsakat allt detta själv, eftersom han taggat brorsan med både en smiley och sitt omisskännliga "S" som han skriver överallt, "Bara för att det ser coolt ut".

Häxan surtant?

Ameh. Jag försöker verkligen att tänka positivt och vara otroligt tacksam över att den här vaccineringen förhoppningsvis håller Svininfluensan borta från vårt arma hem. Men det är svårt att känna sig tacksam när biverkningarna gör att jag känner mig sjuk på riktigt idag, Storebror ligger gnällig i soffan och Lillebror ligger fortfarande och sover efter att ha väckt sin arma mor och far ett dussin gånger inatt för att desperat informera att: "Mamma, Pappa, Det går inge braaaaaa!", och jag antar att han då syftat på att han inte kan ligga på sin högra arm, vilket inte jag heller har kunnat. Arm schmarm.

Så nu är jag trött, grinig och hängig, och det är fan i mig inte lätt att vara positiva supermorsan idag. Jag känner mig mer som Häxan Surtant.

Vaccinering schmaccinering

Då var hela familjen vaccinerad. Hepp!

Känns bra förutom att jag har jävligt ont i armen.
Note to self: Nästa gång tag vaccin i vänster arm.

Man får vara glad åt det lilla

Farsdag och barnkalas hela dagen lång.

Ungarna tjorvar vid läggdags och vägrar somna. De har precis slocknat så jag gissar att det inte blir någon piece of cake att väcka dem imorgon. Man får vara glad att de är friska och mår bra iallafall även om de fräser och spottar omkring sig innan blodsockerhalten är återställd efter frukost.

Hello Kitty!

Hello Kitty-tårta till en liten Filippa som fyllde 5 år.
Prinsesstårta a'la Ina med jordgubbssylt och täckt med marshmallowsfondant istället för marsipan.

Jag har lärt mig

att se till att köpa hem hämtmat dagar då jag bakar tårta. Det blir så vansinnigt trångt och surigt i köket. Maken är varken förtjust i att bli fräst åt för att han är i vägen eller att vara utan mat. Det löser man bäst genom att köpa hem färdigt så han kan hålla sig borta.

Ikväll är det nämligen dags för ännu en Hello Kitty-tårta. Och kockar middag gör McDonalds.

Zombie

Galet, galet trött. Nu har jag varit hemma med en nyopererad treåring i lite drygt en vecka och det återstår två veckor. Jag känner mig chockad över hur trött jag är. Alldeles tömd på energi ligger jag i soffan och svarar enstavigt på sonens tappra försök att engagera mig i leken med duplo. Att det skulle vara jobbigare att vara hemma än på jobbet känns minst sagt förvånande. Who knew? liksom.

Fick förresten beröm häromdagen i telefon när jag ringde till Storebrors skola. De var visst jättenöjda med skolfotona. "Verkligen Jättefina". Härligt med beröm. Jag suger åt mig som en svamp.

Och jag som bara vill träna

En mittimellandag idag. Igår kalasade vi så det stod tårta ur öronen på oss. Idag fortsätter vi på tårtrester och den sushimiddag som Storebror beställde till igår men som vi bestämde oss för att skjuta på en dag med tanke på hur illa vi redan mådde av all tårta och alla bullar.
Imorgon fyller Lillebror 3 år, så då fortsätter kalasandet såklart.

Jag ringde nyss till förskolan för att informera om att Lillebror skall vara hemma ett par veckor till på grund av infektionsrisken efter operationen, och fick veta att det nu går svininfluensa på avdelningen. Jag känner mig faktiskt jäkligt orolig över att någon av oss andra skall dra på oss svinisen och dra hem den till Lillebror. Försöker intyga mig själv om att det inte är någon idé att oroa sig i förväg för något som inte har hänt. Men ni vet hur det är. Huvudet säger en sak och magkänslan en annan.

Nu skall jag ta en bit tårta till och låtsas som att det regnar.

Födelsedagsbarn

Världens snyggaste Storebror blir 8 år idag. Hipp hipp hurra!

Kinky bear

Gör performance på toys r us.

Happy Halloween!

Snart sover barnen och jag får förhoppningsvis en lugn kväll med maken och en trevlig skräckfilm. Vi tänkte se Drag me to hell, så jag tänkte bara önska er alla en riktigt trevlig Halloweenkväll.

Here´s Ina!

Musik

Om två dagar fyller Storebror åtta år. Resan hit har varit både fantastisk och hårslitande. Envisare men finare unge får man leta efter.

Med tanke på magnituden av musik- och filmintresse som både jag och maken besitter så har vi båda undrat om det kommer att smitta av sig på barnen och isåfall vilken musik som kommer att dundra genom väggarna här hemma när tonåren närmar sig.

Men han har börjat tidigare än så äldsta sonen. Musik är redan nu en viktig del i hans liv och han sitter allt som oftast framför datorn och lyssnar intensivt på den ena låten efter den andra.
På repeat mest av allt går just nu den här. The Pretender av Foo Fighters.
Han har bra musiksmak sonen. Mamma gillar.

Läppar

Sitter i soffan och ser på Debatt, och jag hör knappt vad de säger eftersom det enda jag kan tänka på är Lulus och Lindas enorma läppar som tar över tv-rutan.
Varför vill man se ut som om man blivit stucken av getingar i ansiktet?

Spådom

Loggar in på fejan och öppnar en Magic Fortune Cookie som spår min framtid. På den står:

"Everything will now come your way"

Jag väljer att tolka det som dagens sanning. Särskilt denna dag då jag inte längre har jobb utan arbetslöshet att "se fram" emot.

JA!

Efter många om och men så blev det tillslut en bröllopstårta till J & A i lördags.
En välplanerad tårta som höll på att inte bli någon tårta alls när jag i onsdags blev sjuk på jobbet och fick feber. Ett par telefonsamtal senare så hade jag lejt bort bakningen till bageriet som gjorde bröllopstårtan när jag själv gifte mig för tre år sedan och gett dem instruktioner om innehåll och dylikt. Men efter att jag själv blivit frisk och kry igen mot fredageftermiddag så pratade jag med bageriet som hade fixat en täckt och monterad, men odekorerad tårta till mig, som jag hämtade där och åkte med till festlokalen på lördag förmiddag. Sedan tillbringade jag några timmar instängd i ett kylskåpskallt kök, med vinterjackan på och spritspåsen i högsta hugg. Så här blev resultatet. Bakat av bageriet, dekorerad av mig.
Och brudparet blev nöjda och glada.
Vilken jäkla tur.

Att notera till nästa gång: Ha en plan B.

Tårtan odekorerad, så som jag hämtade den från bageriet.

Phew

Äntligen är operationen över.
Jag har suttit på uppvaket med en trött och illamående liten Lillebror ett tag, men nu har han äntligen fått komma tillbaka till sin sal. Allt har visst gått bra och bortsett från att han kräktes ner sängen på uppvaket tre gånger så verkar han nu må förhållandevis bra och har inte ont heller.
Imorgon får vi nog åka hem.

Väntan del 2

Ligger i sängen och väntar på att de ska komma och säga att operationen är klar och att jag kan gå till uppvaket. Jag är galet trött men kan inte sova. Ligger bara och stirrar på gardinen där en räv försöker strypa en hare, och funderar på hur designern tänkte där. Jag bara väntar på att tiden ska gå.

Väntan

-"Jag vill åka hem nu" påminner Lillebror mig om en fjärde gång den här morgonen från sin säng här på sjukhuset. Vi blev inlagda igårkväll och idag är det äntligen dags för den där operationen som vi har väntat på sedan han föddes.
För er som inte är insatta så kan jag berätta att det handlar om ett ganska vanligt "fel", men som utan korrigering kan leda till allvarligare saker, som sterilitet.

Så nu sitter vi här i vår sal och väntar på fastande mage på att få komma in på operation.
Håll tummarna.

Hantverk

Just nu står jag och dekorerar en bröllopstårta.

The Birds

Jag hajade onekligen till när jag i söndags morse tittade ut genom köksfönstret och insåg att jag verkade befinna mig mitt i en Hitchcock film.
Som tur var verkade inte just dessa särskilt mordlystna, och jag hann därför bara få ett enda foto genom persiennerna som bildbevis innan de flög vidare (mot nästa offer förmodar jag).

Déjà vu

Det kom ett brev med posten, med ett väldigt bekant tack-kort inuti och utanpå ett frimärke som jag verkligen känner igen.

I need a hot bath, stat!

Herrejösses vad underbart.
Jag har kompledigt idag.
Det blev någon miss i kommunikationen med bokningen på skolan jag var på igår så jag fotade två dagars jobb på en dag. Lite rushigt var det allt, men det är gudomligt skönt idag att kunna vara hemma och göra saker som jag annars inte hinner ostört som att redigera bilder, ringa viktiga samtal och planera nästa tårta. För att inte tala om hur mycket jag ser fram emot en ostörd dusch.
Eller förresten.
Make that ett bad istället. Jajjamän. Ett varmt bad med en god bok i händerna en halvtimma eller så låter underbart.

Guldfiskminne

Kommer på grejer att blogga om flera gånger om dagarna, men när jag väl kommer hem är allt som bortblåst och jag orkar knappt hålla ögonen öppna.
Det känns att det är slutspurten på jobbracet.

Och nu är det läggdags igen. Imorgon ringer väckarklockan 04:00.

Just nu känns det som Groundhog day

Satte mig i bilen 05:30 i morse.
Kom hem 19:30.
Imorgon: Same procedure as today.
Känns lite som Groundhog day.



Appropå groundhog... L hade postat den här videon på en annan lite intensivare groundhog (murmeldjur) på sin facebook profil, och jag vet inte om det är för att jag är så galet trött, men jag tyckte den var sjukt kul. Jag tror jag har tittat på den fem gånger i rad och jag skrattar lika mycket varje gång.

Gryning

Solen går upp över ett kallt Norrbotten. Termometern i bilen visar -4 grader, och jag kör till jobbet.

På väg hem igen

Stannar och sover en stund vid vägkanten så att jag inte somnar vid ratten.

På jobbet

Väntar på nästa klass...

Doptårta till Minna

Bakade en doptårta till en liten Minna i helgen.

Early bird

Förra veckan Arvidsjaur. I förrgår Råneå, Idag till Skellefteå och tillbaka över dagen. I morgon Hortlax utanför Piteå, på måndag och tisdag Kalix, onsdag åker jag till Överkalix och på torsdag och fredag till Töre. Det blir en hel del flängande. Jääävligt tidiga morgonar. Det är tur att jag har upptäckt att jag verkligen är en morgonmänniska. Stiga upp 05:15? Inga problem. Vara vaken senare än 22:30? Så gott som stört omöjligt.

Så förflyter dagarna just nu. Morgonpasset i bilens radio på väg till jobbet och i mp3-spelaren medan jag ställer i ordning utrustningen för dagen. Sedan fota elever, fota elever, fota elever. När sista eleven för dagen är fotad så packar jag ihop hela utrustningen på 70 kg och så kör jag hem igen. Hämtar barnen, laga middag, sitta och stirra i soffan några minuter och sedan dags att sova för att orka upp igen nästa morgon.

Jag älskar jobbet. Jag är så förbannat lycklig över att ha ett jobb som jag trivs med.
Även de dagar då det är slitigt och jag är trött som en gnu så tänker jag på hur jäkla lyckligt lottad jag är som faktiskt har ett jobb och får lön. Om än under en tidsbegränsad period.

Det är så synd om mig sååå

Svår huvudvärk och mår illa.
Maj gaad. Självömkan känner inga gränser idag.

Förresten, Grattiskramar till Emma på födelsedagen.

Letters from the sky

För någon vecka sedan snöade jag in på Harpers Island på det där sättet som jag gör emellanåt, när jag hittar en ny serie och sedan inte kan titta på någonting annat innan jag sett allt som finns att se.
Harpers Island var helt okej och rätt underhållande, men det som verkligen fastnade var den här låten.

I love, säger jag bara.



Och ni som har sett Harpers Island vet redan, eller ni som tänker se den kommer att förstå vad jag menar. Avsnitt 11 på en bro. Bästa scenen i serien.

En dag på jobbet

När jag fotograferar lågstadiet ställer jag alltid frågan "vad gör dig riktigt glad?" innan jag tar porträttbilden.
I vanliga fall svarar barnen oftast godis/min hamster/chips/hockey osv.

Idag svarade en kille 7 år: PENGAR!

Word. säger jag bara. Word.

Solo i obygden

Sitter på en camping i Arvidsjaur och vet inte riktigt vilken film jag ska börja se.
Det känns både märkligt, lite ensamt, men ändå ganska skönt (än så länge) att vara här ute i obygden alldeles själv.

Jag kom hit i går vid midnatt och det kändes verkligen som att jag hade kört långt ut i ingenstans. Med Petra Medes sommarprogram i bilen som sällskap den första tiden körde jag ensam två timmar inåt landet, med bara mörk skog som kantade vägen mil efter mil. Trafiken var nästan obefintlig, och det var inte helt lätt att låta bli att börja tänka tankar som "vad händer om jag kör av vägen? ingen kommer att hitta mig förrän imorgon", "tänk inte på alla skräckfilmer du har sett där spöken helt plötsligt materialiserar sig framför bilen på vägen, eller som ett ansikte i backspegeln". Min räddning undan tankarna var helt klart att ha kära Petra att lyssna på. Hennes sommarprogram var otroligt bra, och jag kände igen mig i hennes historia i den omfattningen att jag nästan började gråta. Äntligen någon som är känd som offentligt berättar om sin ryggvärk och hur det är att leva med värk så att andra förstår. Äntligen någon som säger precis hur jag har haft det långa perioder.
Underbara Petra, Tack för det! Du är fantastisk!

Men nu sitter jag alltså här. Alldeles ensam i Arvidsjaur, utan någon som avbryter mig mitt i filmen eller väcker mig när jag sover. Så förutom att jobba tänker jag vältra mig i film, äta onyttiga mängder choklad och dessutom äta Ben&Jerry's glass trots att den kostar hutlöst mycket. Jag tänker inte sakna någon alls överhuvudtaget.
Faktiskt. Inte. Ett. Dugg.

Att bli tagen på bar gärning

Igår dog jag nästan pinsamhet.
Uppväxt pryd som satan så har jag verkligen fått kämpa för att inte verka så inför mina barn. Jag vill inte att de skall bli pryda och hämmade och tycka att sex och nakenhet är pinsamt, tabu och något man är tyst om. Det verkar ha funkat ganska bra hittills, men min egen inpräntade uppväxt har aldrig riktigt släppt greppet och även om jag nästan obehindrat pratar om sex & samlevnad inför andra och med tonårsdottern så är det inte utan att jag längst in i maggropen tycker att det är fruktansvärt pinsamt och ångestfyllt när barnen eller (gud förbjude) föräldrarna är i närheten. Detta trots att jag faktiskt är en gift trebarnsmorsa på 30+. Jag menar, även de som inte tillhör begåvningseliten i landet kan ju räkna ut att det knappast är via jungfrufödslar barnen kommit till och att jag någon gång (åtminstone tre gånger) har fått ligga.

Men ändå.
När tonårsdottern öppnade den stängda dörren till vårt äktenskapliga sovrum fredag kväll jättesent vid fel tillfälle, så tyckte jag att det ögonblicket lätt rankades bland topp fem av de mest pinsamma i mitt trettiofyraåriga liv.

Imorse tog jag upp det hela för att tala om för henne att hon fortsättningsvis under inga omständigheter (såvida inte livsfara föreligger) skulle öppna vår sovrumsdörr om den är stängd.
Tydligen har jag ändå gjort jobbet med att låtsas vara opryd hyfsat bra, för hon verkade tycka att det hela var betydligt mindre pinsamt än vad jag tyckte.
Tur för henne.

Min fråga är nu: är jag den enda föräldern med barn/tonårsbarn i det här landet som tycker att det är jättejobbigt och verkligen går och oroar mig för att barnen skall klampa in vid fel tillfälle? Alla andra utom jag verkar så coola och oberörda.

Schema

Jag får schema från jobbet en vecka i taget. På onsdag varje vecka kommer schemat med posten där det står var jag jobbar den kommande veckan.

Igår var det så dags igen för nytt schema.
Nästa vecka tillbringar jag tydligen hela veckan i:

tadaaaaa: Arvidsjaur.

Jag tänker ta med mig den bärbara datorn och en bunt filmer. Jag antar att det blir så jag får tillbringa nästa veckas kvällar.

Saker jag blir glad av

...när jag kommer hem trött och sliten och hittar barnen i full färd med att baka kladdkaka.

Snörvel

Goddammit.
När klockan hade passerat lunchtid och huvudet började dunka lite lätt och näsan kännas täppt och snorig så var det bara att inse faktum: höstens första förkylning har bosatt sig även i min kropp.

Låt oss hoppas och be till gudarna att det stannar där vid en lite lätt förkylning och inte utvecklas till något mer nu när det är mindre än två veckor kvar tills Lillebror skall in på operation av sin testikel.

Det var inte alls så här jag tänkte mig natten

Yey vad glad jag är. Klockan är 04:47 och jag vaknade nyss av en mardröm av den kalibern att jag inte kunde somna om med mindre än att gå ner och sätta mig vid datorn en stund.
Kallsvettig med dunkande hjärta rycktes jag ur drömmen som för att vara riktigt skrämmande kanske borde ha handlat om döende barn eller något riktigt otrevligt övernaturligt, men nehedå. Min värsta mardröm just nu är tydligen att jag dyker upp till ett bröllop, utan kamera, utan tårta och tydligen utan blommor som jag lovat att fixa (och jag som inte ens kan det där med blommor!).

Bruden står i tårar med anklagande blick, allt medan ljudet av taaa da tadaaaa... here comes the bride, ljuder ut i foajén där jag står och frenetiskt försöker lista ut hur jag ska hinna baka en hel bröllopstårta den närmaste timmen för att åtgärda att jag missat att bröllopet var nu, och inte om en månad. PANIK! säger jag bara.

Jag vaknade och lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mer lova någon att baka någonting.
Men fuck that. Jag kan ju inte sluta tårta bara för att jag får prestationsångest. Vilket för övrigt känns sååå 2008.

Bäst just nu

Älskar den här låten. Den får mig att vilja höja stereon till onyttiga nivåer och dansa mig galet svettig.

True Blood är verkligen the shit just nu.

Måste, måste, måste haaaaa!

Guitar Hero 5 har släppts. Hur kunde jag missa detta.

Det kliar i mina fingrar att få spela låtar som:
Bullet With Butterfly Wings
Du Hast
Ex Girlfriend
Feel Good Inc.
Song 2
Lithium
Smells Like Teen Spirit
I'm Only Happy When It Rains
Lust for Life
Sultans of Swing

Och den sistnämnda... Jag vet inte riktigt hur den har nästlat sig in i mitt medvetande, men den har tokfastnat och jag älskar den gamla slagdängan med Dire Straits. Lite otippat sådär.

Ew.

De behöver städa provrummen på Gina.

När bröllopsklockorna ringde för I & J

En första bild här på bloggen från bröllopet jag fotograferade i juli.

BMX

Storebror älskar att cykla BMX. Hela sommaren har han byggt olika hopp här på gatan utanför huset och tränat och tränat och tränat.
Det bästa av allt är skateparken ett par kilometer bort där det finns rejäla hopp och utmaningar. Dit skulle han åka varje dag om han fick.

En dag på jobbet

Weah. Jag är trött som en gnuuu.
Har tillbringat de senaste två dagarna i en sporthall på en skola här i stan med en jämn ström av högstadieelever ramlandes in genom dörrarna med hormonerna härjande i kroppen. Det är ganska intressant att stå där och vänta och ta emot dessa klungor på mellan 22 och 29 personer med varierande lust att bli fotograferade. De har armar och ben som vuxit sig så långa över sommaren att de inte riktigt har koll på sig själva, och egon stora nog för att bli världshärskare vilken dag som helst.

Genomgående så tycker de att jag är petig.
"Men, åååååhhhhhhhh, taaa bilden nångång då!" låter det i nästan varje klass från någon. Det finns alltid en eller två som har svårt att stå still, och framförallt så är det totalt omöjligt att både stå still och inte prata/klaga. Igår tappade jag nästan tålamodet med en klass, som klättrade omkring på ribbstolarna bakom min rygg och härjade (och nu snackar vi 15 åringar och inte 5 åringar som man hade kunnat tro). Det är tur att de flesta klasser inte beter sig så, utan är världens gulligaste att ha att göra med trots hormoner och kanbäst/vetbäst-attityder, precis som tonåringar ska ha.

Hittills den här veckan har jag fotat 370 elever, vilket innebär att det är 250 to go plus ett antal gruppbilder.

Imorgon skall jag käka sushi till lunch med V. Saknar henne eftersom jag knappt har träffat henne på hela sommaren.

Nu: True Blooooooooood.

Ps. True Blood-länken är till SVT-play, som visar hela avsnitt av första säsongen, för er som ännu inte har hunnit se, eller för er som redan är frälsta och vill se mer. Ds.

Concealer någon?

Help.

Jag är i svår nöd och behöver köpa en concealer a.s.a.p.
Dessa tidiga morgonar och så vidare (knappast beroende på åldern, jag är UNG banne mig..) gör inte direkt underverk med min spegelbild.

Jag ber er på mina bara knän att ge mig tips på en riktigt bra concealer som döljer mörka ringar under ögonen.

Situation: Mörk kolasås

Maken: Jag kan inte sluta äta den här såsen fast jag är mätt. Jag tror jag kan äta den tills jag kräks.

Det är fördelen/nackdelen med att vara gift med mig. Det gäller att ha hög ämnesomsättning för att kunna hantera det rent tvångsmässiga kaloriintaget emellanåt.
Moahahahahha.

Situation: fredag

Fredagkväll and all I can deal with är lite Rocky Road-glass med min mörka kolasås och min äkta make med tvättbrädemage.
Inget alls att klaga på med andra ord.

Efter jobbet är jag som en zombie

Yey. Galet buisy.
Fotografera, fotografera, fotografera.
67kg utrustning som ska med varje dag och sättas ihop och plockas ner på snabbast möjliga tid. Jag är helt svettig av ansträngning hela dagen. Goddammit om inte det här jobbet bränner kalorier då vet inte jag.
Dessutom är det roligt och jag trivs riktigt bra!

Men nu är klockan 06:23 och jag måste rusa till jobbet.

Tjing tjong långkalsong.

På väg hem...

Passerar Ö-vik. Klockan närmar sig sex på kvällen. Det har regnat hela vägen från Falun, och roligare än såhär blir det inte idag. Har jag tur så är jag hemma till midnatt.

Ord och inga visor

Lillebror står och trycker i ett hörn och jag ser att det är nummer två på gång. Just nu jobbar vi på att han skall sluta med blöjor så jag ber honom att gå på toa i stället.

"Ska du inte gå på toa istället?" frågar jag honom.
"Nej"
"Det är ju mycket bättre att bajsa på toa än att bajsa i blöjan!"
"Men nu blir det såhär, mamma"

Men är jag tillbaka på banan eller är jag!

Ja, jag säger då det gott folk. Klart jag anade att det skulle vara najs med ett jobb efter arbetslöshet och gud vete allt skit som hindrat mig i min kariääääär. Men ändå. Jag kommer på mig själv och hajar fortfarande till med jämna mellanrum över insikten att jag faktiskt kommer att få fucking lön i slutet av den här månaden! Ingen duharnutredagarkvartillsdublirutförsäkrad och ingen nusänkervidinersättningtillsduinteensharrådmedblodpudding.
Jag har ett joooobbbb och jag får lööööön.

Fifan vad det känns bra.

Ikväll packar jag mina väskor igen och imorgon bitti drar jag vidare till dalarna och fotar en vecka.

OMG

Solen skiner!
Ut fort som fan. Det kanske är sommarens sista två timmar som försvinner nu.

På väg hem!

I can't wait...

Ikväll: sista kvällen.

Imorgon: äntligen hemåt igen.

Jag längtar.

Studentliv

Dagarna går rasande fort här i södra norrland.
D skickar underbara bilder och filmer på barnen och sig själv till mig. Det värmer verkligen i hjärtat. Innan jag åkte hade jag en klump av ångest i magen av att vara borta från familjen så länge, men jag har faktiskt inte ens hunnit längta hem tack vare bråda dagar på internutbildningen och otroligt trevliga nya vänner som håller mig sysselsatt med fantastiskt sällskap.

Jag lever studentliv några dagar. Det känns märkligt att bo i korridor med eget litet rum med toa, men med gemensamt kök och vardagsrum.
Det fungerar jättebra, om man bortser från den märkliga snubben med den hasande gången som glider omkring på området och känner på dörrar, röker fimpar från marken och plockar i andras mat. Han verkar inte helt hundra i huvudet och ger både mig och alla andra kalla kårar.

Annars är allt bara coolt. Det coolaste av allt är att jag ju faktiskt får lön och får jobba med något som jag verkligen tycker om! Det är UNDERBART.

Fotografera mera

Här tillbringar jag mina dagar just nu. Väldigt trevligt men jag är trött som en gnu.

Soon on the road

Jag är galet trött. Kom i säng strax före åtta i morse efter tredje dagen av jobb för Röda Korset på Luleå kalaset.
Det var hektiskt, kul, intensivt och givande. Som vanligt med andra ord.

I eftermiddag åker jag söderut för internutbildning på mitt nya jobb som börjar i morgon.
Jag känner redan att det värker lite i magen av att vara borta från familjen i två veckor. Det blir första gången jag är utan dem så länge.

Nu: packa.

The devil inside

Sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, SLUUUTAAAAA!

Jag försöker stänga av öronen ibland men efter fem sluta så går det inte att värja sig längre. Det är Storebror som ber Lillebror lägga av fort utav h-vete eftersom Lillebror står och pillar och petar oavbrutet på samma hand som Storebror försöker spela med. Man kan ju bli irriterad på mindre.

Lillebror har upptäckt hur effektfullt det är att reta, peta och spottas. Lilla gullungen med blonda änglalockarna har fått något djävluskt i blicken och jag tycker mig höra ett mentalt moahahahahahahaaaa flera gånger varje dag från hans håll.

Treårstrots.

Bröllopstårtan från förra helgen

Måste ju lägga ut en bild på bröllopstårtan jag gjorde i Umeå.

Bilder på brudparet vågar jag inte lägga ut ännu. Jag måste först kolla med dem att det är okej. Men det kommer, det kommer.

Annars har helgen varit hektisk.
Jag har jobbat på PDOL för Röda Korset och även om festivalen har varit ovanligt lugn så blev det såklart långa nätter för oss. Men det har varit otroligt kul som vanligt.
Jag upptäckte en fantastisk musiker som jag inte visste någonting om. Erik Hassle. Jag har hört hans hit på radion, men aldrig tänkt på vad han heter. Det jag såg av hans konsert gick rakt in i hjärtat. Hans musik påminner om Coldplay och jag säger bara en sak: I LOVE!




Den här låten har nog de flesta hört. Hurtful.
Underbar.


Om tre dagar är det dags för Luleå Kalaset, och jag läääängtar. Håll tummarna för att jag får scenbevakning på Thåström.

Nu blir det plåster i mängder gissar jag

Nu packar jag ihop allt jag behöver för årets uppdrag på Piteå dansar och ler. Vi kanske ses?

Årets sommarbild på mig. Maken fotograferade när vi firade treårig bröllopsdag på Färjan.

Bröllopsjetlaggad

Sitter vid köksbordet hemma hos min bror och går igenom hundratals bröllopsbilder från i lördags. Jag känner mig jetlaggad trots att jag i natt har sovit hela natten och dessutom fått sovmorgon. Veckan fram tills nu däremot blev det inte särskilt mycket sömn. Mellan 3-4 timmar per natt fram till fredag då jag var vaken från fredag morgon klockan 08.00 till söndag morgon 03.20. Däremellan har jag bakat bröllopstårta och fotograferat. Det var verkligen ett fantastiskt vackert och roligt bröllop.



Ikväll åker vi hem igen. Jag behöver sova, sova och sova.

Till helgen vankas det röda korset jobb på Pite dansar och ler. Jag hoppas bara att smhi har fel och att det inte alls tänker regna hela helgen.

Alldeles för tidigt

Klockan är vansinnigt tidigt på morgonen för mig, som för tillfället antagit den dåliga sommarovanan att sitta vaken på nätterna och jobba vid datorn istället för att sova och vara utvilad varannan morgon när det är min tur att gå upp med barnen.

Jag har somnat strax efter tre någon gång i natt och förutom att skatorna som vanligt har fört ett förbannat oväsen utanför fönstret så hör jag vid sjusnåret först en liten duns och därefter trampet av Lillebrors fötter när han kommer tassande från sin säng. Åtta minuter senare vaknar Storebror och det är bara att inse att det inte blir någon mer sömn för mig den här morgonen.

Efter frukost ligger båda barnen i soffan och slötittar på Nickelodeon. Och så börjas det.
Pilli, pilli, pill. Lillebror petar på storebror.
Och så bryter bråket ut.
-Lägg av! Låt bli varandra! uppmanar jag, alldeles för trött för att orka reda ut bråk och lyssna på gnäll. Det blir fem sekunders respit i det begynnande bråket, följt av:
Pilli, pilli, pill. Lillebror drar lite i Storebrors tår.
Och sådär håller de på. Den ena retar den andra, och sen retar den andra den ena. Förgäves försöker jag hålla dem isär och ifrån varandra. Det är ungefär lika lätt att lyckas med det som att få en person med tvångssyndrom att låta bli att gå tillbaka och kolla att spisen är avstängd. Det krävs förmodligen år av terapi för att lyckas.

Och nu tappade jag tråden för att jag är så förbaskat trött. Jag kan inte minnas vad min poäng skulle vara egentligen, så jag nöjer mig med att ösa ur mig hur jobbigt det är att medla mellan två retstickor tidigt på morgonen när jag självförvållat har sovit alldeles för lite.

Förra helgen

Ett än så länge tomt och öde Pite Havsbad. Jag går sist efter mina kollegor och passar på att fota. Vi är på väg för att äta middag innan grindarna öppnas på Beach Partyt i Piteå och det börjar strömma till folk och jobb för oss på Röda Korset.

Beach Boys spelade. Det var bara rullatorn på scen som fattades. Vi höll ett vakande öga på publiken. Ungdomsfyllan var låg, kärlkrampsrisken däremot låg tätare i luften med tanke på både publikens och bandets genomsnittsålder. Men gubbarna höll svänget uppe, och jag blev nostalgisk och saknade Big Love när de spelade ledmotivet.

Jag jobbade ihop med underbara Å och J under fredagen.
Nästa uppdrag: Piteå dansar och ler. Jag längtar!

Running Up That Hill

Den här låten har etsat sig fast och jag återkommer till den hela tiden. Underbar tolkning av Placebo på den här gamla klassikern av Kate Bush.

Ni som känner mig vet att jag är vansinnigt svag för melankoliska låtar. Min toleransnivå på musik varierar någonstans på en skala från vackert sorgsen till I'm so sad I want to kill myself. Med undantag för några underbart happy låtar med känsla emellanåt. Men det krävs liksom mer än bara en slagfärdig monoton schlagerdänga för att få mig att gå upp i brygga. När andra går och nynnar lyckligt till någon populär melodifestivaldänga så vill jag bara börja karva mig själv i armen eftersom jag gissar att det kanske är mindre plågsamt än att ha Perelli på repeat i hjärnan. (Här måste jag säga att BWO är undantagna, för av någon underlig anledning så tilltalar de mig faktiskt. Det måste bero på att de är så geniala.) Hursomhelst så finns det faktiskt gladare toner också som jag verkligen älskar som till exempel den här, eller den här.

Men för att gå tillbaka till den melankoliska sidan av musiken och varför jag är så svag för den, så beror det på att den går rätt in i hjärtat på mig. Djupa känslor som väcker något till liv inom en och som är så brutalt ärliga är något som alltid har fascinerat mig. Det är den där magkänslan som det inte går att gömma sig bakom som jag vill hitta. Den där känslan som får människor att agera och bry sig om det som är viktigt i livet istället för att bara flyta omkring i någon slags schlagerdimma som inte är äkta. Om det beror på att jag är så vansinnigt dramaaatiskt lagd elller inte, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag en dag har den perfekta storyn att berätta på ett eller annat sätt.
En dag finns den där, jag måste bara hitta rätt format först och pussla ihop mina tankar med mitt hjärta.

Hursomhelst. Här är Running Up That Hill med Placebo.


Här är orginalvideon med Kate Bush och de nostalgiska åttiotalstrummorna.

Storasyster

Fina, fina Storasystern, har klippt lugg och blev vansinnigt lik mina kusiner i Stockholm. Då vet vi vilken sida av släkten hon har fått utseendet ifrån.

Dance

Hörde någon låt på radion häromdagen och kom och tänka på den här låten. Hade ett minne av att videon till den var riktigt bra så jag blev bara tvungen att leta upp den och lägga ut den här.



Jag älskar dans. Är det fler än jag som sitter och får gåshud och bölar och blir berörd av dans på TV? Jag älskar So You Think You Can Dance. Jag kan ingenting om balett eller modern dans, men när någon sätter en piruett sådär omöjligt bra eller dansar riktigt mycket med känsla så blir jag alldeles tilll mig och säger saker som "kolla vilket fantastiskt centrum han har!" trots att jag egentligen inte har en susning om det är så det heter. Jag vill bara ställa mig upp och klappa händerna och ropa BRAVO!, BRAVO! med glödande kinder och blanka ögon.

En orgie i pastell

Solen strålar som om den aldrig gjort annat och inte alls har varit fruktansvärt frånvarande i en hel evighet sedan förra sommaren. Plötsligt är det nästan 30 grader varmt i skuggan och jag känner att jag kan vänja mig vid det här. Det kan gärna fortsätta såhär resten av året.

I förrgår var jag på en hejdundrande rolig möhippa för svägerskans syrra. Vi hade otroligt kul och drog omkring på stan mitt på dagen med värsta åttiotalskläderna och en bergsprängare på högsta volym med den blivande brudens tolkning av "Alla flickor". För att inte tala om hur galet stylish vi alla var på gymet där dagens huvudperson fick hålla i ett eget body pump-pass och vi gjorde benböj i kläder som skulle ha gjort Susan Lanefelt grön av avund.
Det blev en väldigt lyckad dag, och jag har fotat en enorm mängd bilder, som får vänta på att postas tills jag har fått ett godkännande av den blivande bruden.

Men nu härjar ungarna ute på gården och jag måste ut och smörja in dem små liven så de inte bränner sig i solen.

En legend är död

Det blev ingen sista turne för Michael Jackson i sommar. Kungen av pop, som genom åren har haft ett minst sagt märkligt liv med både fantastiska framgångar som begåvad artist, som enorma dalar då han stått inför rätta anklagad för pedofili. Han har levt ständigt bevakad med vad som tyckts vara ett sönderfallande ansikte på en person beroende av plastikkirurgi. Världsberömd sedan åtta års ålder, med ett liv så långt ifrån en normal åttaårings att få i slutändan förvånades över alla de bisarra vändingar som hans liv tog innan han igårkväll fick hjärtstillestånd vid 50års ålder och avled i sitt hem.

Vila i frid Michael. Skyldig eller oskyldig så kan vi ändå minnas honom som en fantastisk artist. Hans legendariska moon walk kommer aldrig att glömmas bort.

Det brinner

Max på midgårdsvägen brinner ner.

Schwarzwaldtårta med jordgubbar a'la Ina

Jag bakade en tårta till Mió till skolavslutningsdagen/studenten förra veckan, och jag har haft så fullt upp sedan dess att jag inte har hunnit lägga ut bilderna på den.

Mió däremot var snabb som vanligt (det är ordning på hans bloggande minsann), och skrev så snälla saker om min tårta att jag blev alldeles rörd.

Här kommer i alla fall mina bilder på min egen version av Schwarzwaldtårta.




Den innehåller hasselnötsbottnar med maräng och en doft av kakao, i fyra lager. Mellan bottnarna finns en fyllning av grädde, hasselnötter, socker och riven choklad samt ett lager med vispgrädde och färska (svenska givetvis!) jordgubbar. Dekorerad med vispgrädde med vanilj, jordgubbar och chokladplattor av riktigt god mörk choklad.

och svaret är...

Nu har jag hållit er alla på halster i flera dagar så nu tror bergis alla att jag har fått värsta jobbet!

Och för att har varit arbetslös och väldigt nära gränsen för vad som är nyttigt i form av självömkande-åh-det-är-så-synd-om-mig-som-inte-har-jobb-buhuuu-buhuuu, så måste jag säga att det känns galet bra att ha landat ett jobb alldeles på egen hand på det gamla goda klassiska sättet: Arbetssökande Ina ser annons på platsbanken på nätet, Ina skriver personligt brev och mailar det med CV till företaget. Ina väntar, och väntar och väntar. Ina tappar hoppet. Ina får plötsligt ett samtal på mobilen om att företaget vill att hon kommer på anställningsintervju om en vecka. Ina går på anställningsintervju som varar en dryg timme och får veta att flera hundra personer har sökt jobbet och att det nu är tio kvar. Efter några dagar får Ina ett samtal från företaget som informerar att det nu står mellan henne och en annan person. Efter ytterligare en dag ringer företaget upp och frågar om Ina kan tänka sig att börja jobba till hösten.
Ina säger Jaaaaaaaaaaa!
Företaget säger att Ina fått jobbet "för din fantastiska personlighet och värme som människa".

Så nu känns det nästan lite overkligt sådär. Men overkligt på ett bra sätt.

Och vad är det jag skall jobba med då?
Jo förstår ni, jag ska jobba som skolfotograf. Så har ni ungar i grundskolan/förskolan i Luleå med omnejd (Kalix, Haparanda, Arvidsjaur osv) så är chansen ganska stor att det blir jag som fotar deras dagisbilder/skolfoton i år.

Det är visserligen ett tidsbegränsat jobb, eftersom det bara är på hösten som skolfotograferna jobbar, men hey, det här är ett jobb som jag verkligen vill ha, det är heltid i tre månader, ett roligt jobb, med riktig lön och bra erfarenheter att ta vidare i karriären.
Så jag är otroligt nöjd och glad!

Det var en sak jag tänkte berätta...

JAG HAR FÅTT JOBB!

Paus och paus var det eller?

Det bubblar lite under ytan och vissa saker är för viktiga och speciella för att inte skrivas ner.

Som lilla tåren i min ögonvrå och känslan i mitt hjärta när jag såg fina, fina, känsliga, konstnärliga Storasyster försiktigt öppna sitt kuvert i klassrummet igår på skolavslutningen och sakta dra fram betygsdokumentet, som högst upp i listan på betyg avslöjade hennes livs första MVG.
Att få bevittna den där ordlösa lyckan som spreds i hennes ansikte där och då tänker jag arkivera ner i min minnesbank i hjärtat märkt "milstolpar i barnens liv som jag aldrig vill glömma". Där lägger jag ner den och sparar bland minnen som "första leendet", "första steget" och "första ordet".

Happy birthday to me

Jag har tänkt på en sak.
Det är en sak med födelsedagar som jag inte tycker om.
Nu när jag nått denna mogna ålder så borde jag sluta förvänta mig den där extra guldkanten på dagen bara för att det råkar vara 365 dagar sedan jag firade födelsedag sist.
Jag förväntas verkligen att inte ha några som helst förväntningar eftersom jag är vuxen. Att fylla år ska visst inte vara så speciellt längre. Av andra jämnåriga och äldre har jag konstaterat att det accepterade snarare är att reagera med en gäspning och ett konstaterande att "jahaja, då var man ett år äldre igen".

Varför är det så?
Personligen älskar jag det där lilla extra glittret i själen som födelsedagen innebär. Jag älskar frukost på sängen (men ännu hellre sovmorgon), jag älskar princesstårta och jordgubbar med vispgrädde i en sådan mängd att jag blir proppmätt. Jag älskar att få höra "grattis" och jag älskar att få välja min favoritmat till middag eftersom den här dagen är min dag.

Och om den dagen kommer, då jag om fyrtio år fyller sjuttiofyra, så hoppas jag verkligen att jag fortfarande känner likadant. Jag hoppas att jag fortfarande älskar jordgubbar med grädde, gratulationer och framförallt den känsla av vördnad och tacksamhet jag känner nu över att jag har fått leva ett så bra liv, med så många underbara människor omkring mig.

Jag älskar födelsedagar.
Och jag ogillar verkligen att det verkar vara så politiskt inkorrekt att erkänna det.

Paus

Jag tar en liten bloggpaus nu.

Kanske en dag, två, en vecka, ett par veckor, jag vet inte.

Jag behöver ladda bloggbatterierna ett litet slag utan att få dåligt samvete för att jag inte uppdaterar.

I'll be back, som Arnold sa.

Baker(wo)man

Eftersom jag nu försöker leva lite nyttigt men har ett jäkla sug efter ett redigt bakprojekt så har jag dragit igång min första surdeg för några dagar sedan. Jag har matat den och pysslat om den efter konstens alla regler och imorgon hade jag tänkt försöka mig på att baka bröd med den på riktigt.

Allt planerande om brödbak fick mig helt appropå att tänka på den här låten. Är det någon mer än jag som minns den? Den står sig verkligen fortfarande.

Rädda mammorna!

Klicka i rutan till höger och hjälp mig att rädda mammorna!

Varje krona du skänker gör skillnad.

Edward af Sillén var det bästa med ESC

Vilken underbar helg det har varit med vackert väder och äntligen nog med värme för att ligga och lapa sol i bara bikini ett tag.

Vi såg melodifestivalen i lördags. Jag hade alldeles glömt bort att det var finalen av Eurovision, och D bara råkade slå på TV:n exakt när det var Sveriges tur att uppträda. I vanliga fall brukar jag få sitta själv (eller med Storasyster om hon är hemma) och titta på Eurovision, men den här gången såg faktiskt D hela spektaklet med mig. Mest för att han var för trött för att orka resa sig ur soffan och göra något annat, men trevligt var det hursomhelst. Vi käkade chokladmousse och bedömde musik, scenframträdande, kläder och scenbygge och konstaterade att de som ansvarat för bakgrunden på scenen måste ha haft ett par rediga trippar på LSD när de bestämde hur groovy vissa nummer skulle vara.
Norge var favoriten även för oss med Estland som god tvåa i våra ögon.
Bäst i programmet var annars våra svenska kommentatorer Shirley och framförallt Edward af Sillén (som jag inte visste någonting om innan). Så mycket har jag inte skrattat någonsin under ESC som åt hans kommentarer. Helt klockrent! Jag hoppas verkligen att han får fortsätta kommentera programmet i framtiden också.

Appropå Norge och Alexander Rybak, så hittade jag den här låten på YouTube som han tävlade med i Norska motsvarigheten till Talang.
Underbart jazzig.

Nostalgi

Bästa scenen i Ally McBeal. Fortfarande får den tårarna att spruta och snoret att rinna så att det krävs åtskilliga meter toapapper för att få bukt med forsen.

Äntligen träning!

Ah. Jag är helt slut efter att ha varit på gymet och kört både spinning och core. Instruktören är en av mina favoriter. Hon är lugn som en filbunke men med styrka och energi som en duracellkanin.
Det gillar jag.

Nu: sova.

Människohamn

Hittade den här lilla videon på YouTube, där John Ajvide Lindqvist berättar om sin bok Människohamn (som jag lyssnade färdigt på igår).

Wohooo!

Det inte bara känns bra med viktklubb.se, det ger visst resultat också.

-2 kg denna första vecka.

Stiltje

Det här jobbsökandet tär på mig.
Jag sover som en kratta och idag är en sådan där klump i magen-dag.
Det känns som att jag står och stampar på samma ställe år ut och år in och jag blir så trött på det och trött på hela situationen.

I början av veckan måste jag till arbetsförmedlingen. Jag har fått en ny arbetsförmedlare och det gör mig nervös.

Gårdagens bästa citat

Som småbarnsmamma får man sällan sitta ifred på toaletten. Inte ens när man verkligen vill och behöver det. Alltid är det någon (oftast en viss tvååring) som skall tränga sig in och trots att jag hävdar att det är för trångt och att det bara är jag som får plats därinne, så blir jag ständigt motbevisad där jag sitter inträngd på tronen med sällskap av både barn, gåvagn och alla leksaker som absolut också måste få vara därinne "för att de vill det".

Igår trodde jag i vanlig ordning att det var kört med friden när han ryckte upp dörren och såg mig sitta där. (Att försöka låsa är ingen idé för då har jag en tvååring hängades i handtaget med hjärtskärande skrik utanför. Att få lite lugn och ro då är stört omöjligt). Istället för det sedvanliga besöket gav han mig bara en blick och utbrast:

"Kämpa på bara, Mamma!"

Ibland är det bra att ha sin alldeles egna privata hejaklack.

There's some kind of light at the end

Lillebror är hemma och är sjuk idag.
Han vaknade i natt med falsk krupp och jag säger bara halleluja vilken tur att vi alltid har Mollipect hemma. Det är inte kul med en tvååring som knappt kan andas.

Själv har jag kommit igång med "mitt nya liv" igen ordentligt.
Jag fyller i allt jag äter och allt jag motionerar i dagboken på nätet på viktklubb.se. På måndag är det dags för en första vägning sedan jag började. Jag blir alldeles nervös av tanken nästan. För jävlar om det inte har hänt något på vågen. Jag har ju sprungit, varit på pilates och dessutom promenerat långa promenader varje dag.

Jag har John Ajvide Lindqvists "Människohamn" i mp3 spelaren just nu och jag kan inte sluta lyssna. Otroligt bra bok det där. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser upp den och det gör han väldigt bra. Bästa författaruppläsningen jag har hört hittills.


På jobbsökarfronten intet nytt. Jag söker jobb och jag funderar på andra alternativ. Jag borde ta mig till arbetsförmedlingen snart och höra mig för lite om vissa saker.

När jag leker rockstjärna framför TV:n

Man kan ju säga att jag har blivit lite bättre på Guitar Hero sedan julafton när Xboxen anlände med tomten.

Över 300 000 poäng och jag klarade 98% av låten på Hard.

Om jag var fjorton hade jag överlyckigt filmat mig själv och lagt upp på You Tube, men som 33-årig trebarnsmamma nöjer jag mig med att lägga upp bevis på bloggen. ;-)