Inuti

Och så hoppar mitt hjärta över ett slag.



Någonstans i telefonluren hittar jag ett svar som jag har letat efter. Det har suttit fast i knuten i mitt bröst så länge att det känns som att jag har tappat bort mig själv.



Jag är och har varit så stressad in i själen.

Jag tar åt mig av minsta lilla kritik och kritiserar mig själv mest av allt.

Hur mycket gott jag än gör så finns det alltid en någon liten djävul på min axel som påminner mig om att jag minsann inte skall tro att jag är något.

Och de bäddar in det i bomull och mjuka ord så att det låter snällt och bra,


och sedan efteråt
en svart tomhet, ett stort svart hål i min mage i mitt hjärta i min själ

där självkänslans svaga rötter ryckts bort.


Den där oron av att såra. Oron av att orsaka mer smärta.

Och tänk om någon tror att jag är självisk och egoistisk och vill ha allt ljus på mig.

Och tänk om någon tror att jag gjorde allt för min egen skull.

Tänk om någon tror att jag tror att jag är något. Att jag är någon.

Jag som egentligen är ingen.

Det borde jag väl veta.



Mjuka bomullsord.

Laddade med vassa knivar. Rätt in hjärtat. Aj.



Sömnlöshet. Ångest. Svårt att andas.



Varför vill jag att alla skall tycka om mig.

Varför är det så jävla viktigt för mig att alla tycker om mig.

Alla som inte tyckte om mig. Jag minns er så väl.

Nu är ni visst fler.



Jag minns hur ni gick omkring där och verkligen inte tyckte om mig. Sådär mycket att jag kände mig så liten och ful och rädd, och jag ville helst bara försvinna in i ett mörkt mörkt hörn och räkna timmarna tills jag fick gå hem och ingen såg mig.

Och så dagdrömde jag, om att göra något bra någon gång. Att göra en sak bra. Att någon skulle tycka om mig och tycka att det jag gjorde var bra.

Framförallt ville jag, att någon skulle inse att jag inte alls trodde att jag var någon. Att jag faktiskt hade de bästa av intentioner. Ett stort hjärta och att jag verkligen, verkligen ville väl.



Det är så svårt att sätta punkt.

Och stå med rak rygg och säga till mig själv att jag duger.

För tänk om det finns någon som jag inte ens känner som inte tycker om mig. Varför tycker de inte om mig?

Varför utsätter jag mig för saker där jag blir sårbar.

Varför lägger jag ut mitt hjärta och min själ så att andra kan ta sin hammare och slå slå slå.



Jag borde bli starkare.



Och nu när jag skriver det här så känner jag mig modig som vågar.

Och imorgon när jag läser det här så kommer jag att vara orolig över att någon tycker att jag är dramatisk. Och sjävömkande. och löjlig.

Och att någon tror att jag tror att jag är någon.

Och så kanske det finns ännu en som inte tycker om mig.
Aj.