Efterverkningar

Lyssnade på Pigge Werkelins sommarprat på mp3 spelaren.



Det är så fruktansvärt hemskt det han har varit med om. Så gräsligt så det finns inga ord.

Pigges öde var en av anledningarna att jag kände att jag verkligen var tvungen att göra något konkret, och det var sökandet efter Max som fick mig att ligga sömnlös tätt tätt brevid min son i flera nätter innan jag började med volontärarbetet. Jag låg där, i Lillemans säng, han som på pricken var lik bilden jag sett på internet av Pigges yngste son, efter vågen. Lilleman med samma blonda kalufs, född samma dag som Max, men ett år senare.



Jag tänker mycket på alla dessa barn och vuxna som vågen tog.

Under lång tid klarade jag inte av att tänka på deras liv före vågen. Jag var så fokuserad på att hitta ledtrådar, gå igenom bild efter bild efter bild, allt för att underlätta identifieringen av alla de som låg i thailand på bårhus, i tempel, utan identitet.



Nu läser jag berättelser. Hör berättelser. Ser bilder på levande glada lyckliga barn. Barn i skidspåret, barn som badar, barn som kramar sina föräldrar.

Alla dessa stackars föräldrar som nu sover med tomma famnar.



Jag tänker på dem på gymmet. Jag tänker på dem när jag handlar. Jag tänker på dem när jag ser mina barn skratta.

Och jag tänker på alla de tiotusen bilder jag har sett. Varv på varv, om och om igen, i jakten på ledtrådar, så många gånger att jag minns dem nu. Minns dem utan att se dem. Tusen och åter tusen bilder på döda människor. Samma människor som ler på bilderna jag nu ser.

Det är så ofattbart.